Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stucken’

Ett inlägg om en del fobier och om hår.


 

Nyklippt

Nyklippt Toffla med en del av sina älskade böcker bakom ryggen.

Det blev ingen bra dag idag. Men jag är inte förvånad, det var ju tisdag. Därför var det helt underbart att få åka och lägga huvudet i M:s kapabla händer. Jag var stå trött i skallen att jag höll på att somna medan jag satt och väntade på min tur… Som vanligt blev jag mycket nöjd efteråt. Det känns gott att ha riktigt kort hår i nacken och på sidorna – jag är ju så varm om huvudet eftersom jag så snabbt får en kalufs.

På hemvägen stannade jag till vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Det har vi goffat, Fästmön och jag. Och så hade jag tur att det fanns en bit rabarberpaj kvar till kvällskaffet. Precis vad jag jag behövde idag det också.

Till kaffet pratade vi om vissa fobier. En del gillar inte vatten, andra gillar inte nålar. Jag, till exempel, gillar inte nålar. Ändå kan jag stolt tillkännage att jag ringde min husläkarmottagning i morse och bokade till. På fredag ska jag dit och få ”en spik i armen”, det vill säga en påfyllnadsdos av TBE-vaccin. Sen insåg sköterskan att jag ju fyllt 50. Då räcker det inte att jag kommer vart femte år, utan jag måste få boosterdos vart tredje år… Det går visserligen snabbt att bli stucken i armen, men du skulle se nålen… Den är lång och tjock…

En ny, underbar ledig fredag väntar alltså! Men först ska jag jobba en stund i morgon och därefter vila ut på torsdag, som är en röd dag. Så att jag klarar av mitt möte med sprutan.

Nu försöker jag slappna av till Maria Wern. Mord kan vara riktigt… lättsamma jämfört med nålar… I alla fall fiktiva mord. Verkligheten är ju betydligt grymmare, som vi vet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hett inlägg.


 

Clementiner vatten och bok i väntrummet

Jag roade mig med medhavd bok i väntrummet i stället för att jonglera med två ledsna clementiner.

Väntrum i vården är inte roliga. Väntrummet hos min(a) naprapat(er) är inget undantag. Mottagningen är för det första inrymd i källaren till ett av stans före detta sjukhus (ett av de bättre sjukhusen) och bara det är urtist i sig. Sen är själva vänt-rummet vitt vitt vitt och behandlingsrummen små och uschliga. Men ack vilka bra naprapater som jobbar där!!! Idag träffade jag Jens, en trevlig östgöte (de flesta östgötar är ju trevliga) i förskingringen. En Ödesbög, till och med. (Det betyder inte att han är homosexuell utan från Ödeshög.) Ryggen, däremot, var inte samarbetsvillig alls. Jag hade så ont att Jens knappt kunde röra vid den. Därför blev det nålar (akupunktur) idag. Och som avslutning ett liniment som gör att ryggen, fortfarande timmar efter behandlingen, känns som den kokar. Dessutom känns ryggen… riktigt OK i skrivande stund. Bara det är en fantastisk känsla!

Vita krokusar

Vita krokusar vid äldreboendet. Tyvärr är ryggen inte så bra att jag kunde böja mig ner och ta en närbild.

Den Mest Älskade hade medicin att hämta på apoteket bredvid Tokerian, så eftersom hennes arbetsdags slut stämde hyfsat bra överens med min behandlings slut åkte jag till äldreboendet för att hämta henne. Medan hon jobbade klart passade jag dessutom på att gå ett varv runt huset! Jajamens – dagens andra promme! Nu snackar vi rörlighet! Det var så skönt att röra på sig och få frisk luft och ljus. Och få titta på lite andra blommor än påskliljor. Vita krokusar, till exempel.

Sen for vi då till Tokerian. På apoteket gick det snabbt, inne på Tokerian förundrades vi över allt från flodhästar till röktroll, män i basker och galna kvinnor som var nära att mosa mig med kundvagnarna flera gånger (ändå hette ingen av dem Flängört, konstigt nog). Anna och hennes mat- och medicinkassar är nu hemkörda till Himlen och jag är hemma hos mig och fortfarande vaken. Till och med hungrig. Har tagit fram en matlåda med tre våfflor till middag.

Min skärtorsdagskväll ska jag ägna åt att ringa mamma igen (jag har konstant dåligt samvete för att hon är ensam – precis lika ensam som jag har varit hela veckan…). Man ska vara rädd och bry sig om sin ”släkt” när den är så stor som en hel mamma. Vidare ska jag försöka se färdigt en film jag började titta på i söndags. Kanske rentav blir lite popcorn till den.

Några påplingande barn öppnar jag inte för. Jag har som sagt inget godis hemma och om jag hade haft det skulle jag inte ha gett bort en enda bit! Tycker att Rippes idé om att ge påplingande småkärringar tandborstar i stället var helt lysande! Tänk så paffa de små liven blir. Moahahahaahahaaaaaa… 😈

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hepp så var den här förmiddagen passerad och gone! Jag inledde dan med att bli stucken och träffa doktor Jan. Ytterligare ett prov ska tas, men det orkade jag inte göra idag. Jag var tydlig med doktor Jan och doktor Jan var tydlig med mig. Nu ska min alien bort. BORT!

Pep in på kontoret för att kolla mejl och besvara några också. Jag pratade med M som jag delar kontor med idag och berättade ”allt”. Fick lugnande besked. Men jag vågar inte tro nånting förrän jag har det ”på papper”. Det lutar emellertid åt en tillfällig lösning för den närmaste framtiden eftersom läget har blivit lite akut,så att säga. Jag hann springa ner till min andra arbetsplats för att prata med en IT-tekniker och ta några bilder innan det var dags för kommunikatörsnätverksträff. Fem minuter satt jag i solen och lät allt sjunka in. Känner mig ungefär som den färggranne gubben med kluven tunga nedan. Han är en del av ett större konstverk som sitter utanför våra undervisningssalar…

Jag känner mig lite som honom…


Nu måste jag sätta fart
med webberier och lite smått. Hade turen – och modet! – att tränga mig på ett gäng labb-personal på lunchen. Det var användbart! Jag gjorde nästan en komplett intervju, fast off the record… Den on the record blir nästa vecka.

Read Full Post »

I år Förra året fick jag tag i Världens Finaste Gröngöling, det vill säga julgran, om du inte har fattat det. Det var nån sorts mellanting mellan rödgran och kungsgran och även priset låg dem emellan. But alas, idag är det Tjugondag Knut och då kastas granen ut…


Världens Finaste Gröngöling nyklädd, två dar före julafton förra året.


Granen har nästan inte barrat alls
sen jag köpte och klädde den två dar före julafton. Men de senaste dagarna har jag hört några enstaka plink och plonk från barr som touchat julgranskulor på väg ner mot julgransmattan på parketten. Och i kväll var det så dags att ta farväl.

Några dar före jul fick jag en intressant julklapp, Barryav min arbetsgivare. Nu var stunden inne när Gröngölingen skulle få möta sitt öde. Och ödet, det var Barry. Fast först tog det en hiskelig tid att slita ta bort alla jädra vackra kulor, tomtar, hjärtan med mera, glitter och ljus och stjärnan från toppen. Och ja, jag sa en del icke rumsrena ord under tiden.

Tydliga instruktioner på Barry!


Enligt instruktionerna på Barry
skulle man lyfta upp granen, dra Barry, som alltså är en gigantisk säck i nedbrytningsbar plast, in under granen och sen sno ihop säcken i toppen över alla kvistar, grenar och barr. Jag hade just för det där momentet Dra-Barry-in-under-granen behövt fyra armar, men för övrigt gick detta alldeles strålande! Klart jag fick både sopa och dammsuga efteråt, men det var betydligt färre barr än vid mina tidigare julgransplundringar! Dessutom slapp jag bli stucken av alla barr som faktiskt satt kvar på granen när jag bar ut den till uppsamlingsstället utanför vaktis. Framför allt tror jag min fan club, Grannarna, uppskattar att inte få barr i hela trappuppgången. (Själv skulle jag uppskatta om ungarna kunde lära sig öppna och stänga ytterdörrar normalt och inte slänga upp eller igen, men det är nog för mycket begärt önskat.)


Gröngölingen har mött sitt öde i Barry. Här vilar de i min hall en stund medan jag dammsuger.


Julgransplundring innebär förstås att smaska på nåt gott
och det gjorde jag inte först. Jag provsmakade nämligen en av pepparkakorna med glasyr som Fästmön hade bakat åt mamma och mig. Den smakade… inte helt färskt…


Denna smakade inte helt färskt idag.


Ja, jag kan verkligen rekommendera Barry!
Jag hoppas att företaget till dess har uppdaterat sin hemsida så att man får veta var man kan inhandla Barry! Högsta betyg till Barry!

Read Full Post »

Så där ja! Nu är jag som en nåldyna igen. Stucken två gånger idag och tömd på jag vet inte hur många rör blod. Men jag ska säga att jag var riktigt, riktigt tuff vid senaste provtagningen. Jag PEP inte ens. Jag led. Men PEP INTE. Hon stack så bra, den biomedicinska analytikern, eller lab.assen, som man så ”förr i tia”. Hon har stuckit mig en gång tidigare. Då kom det så mycket blod att jag höll på att svimma på den efterföljande lunchen. Jag blir nämligen rätt och lätt svimfärdig av blod. Men idag hade jag nogsamt grundat med en lunch på China Garden – notera den skitsnygga och uttömmande hemsidan KAN INGEN FÖRBARMA SIG??? – tillsammans med Anna, Elias och Jerry. Och nu sitter jag och klurar på vad jag ska skriva…


Penna och blod – en lämplig kombo???

                                                                                                                                                                 … när jag då ska gästblogga i nästa vecka på en lokalblaska nära dig. (Oroa dig inte, det kommer en direktlänk dit från den här bloggen.) Dessutom bestämdes det alldeles nyssens att jag ska bli fotograferad om måndag. DET är inte kul, men jag inser ju det nödvändiga. De foton på mig själv som finns att knycka här på bloggen är ju inte direkt… normala…

Jag har fått vissa riktlinjer och ämnen att hålla mig till, men du som läser min blogg vet ju att jag har en tendens att flyta ut… Mininmum tre inlägg på en vecka – tror du att jag klarar det??? (Vännen Jerry frågade vid lunchen om de inte hade nåt TAK för antalet inlägg… Undras om han tycker att jag är… pladdrig..?)

Var ju tvungen också att fråga hur elak jag får vara och fick lite riktmärken även där. Jag får till exempel gärna vara elak mot redaktörerna och mig själv. Höll på att säga nåt riktigt bitskt om den bloggmanual jag fick mig tillsänd via mejl och som då innehöll ett (1) korr.fel. Fast jag bet mig i tungan – HÅRT – när den uppringande redaktören i min mobil väste fram (ja, det var inget fel på redaktörens röst, det är min mobil som är gammal och alla låter som om de har rökt 40 ciggar alldeles nyss, de VÄSER ) att jag minsann hade skrivit en siffra fel i mitt hemtelefonnummer. Jag! Skrivit fel?! Det var det värsta! Men det var sant… Även en Toffla kan fela… Skämt åsido, jag är en jäkel på att hitta korr.fel i andras texter, men i mina egna hittar jag aldrig några fel. Så du kan ju alltid roa dig med att i nästa vecka leta fel i det jag skriver, på EN ANNAN BLOGG nära dig! Men jag ska naturligtvis blogga även här. Du hittar mig alltid.

Read Full Post »