Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stress’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett förvånat inlägg.


 

Igår när jag var i mitt duschrum fastnade mina ögon på de deodoranter som står på hyllan. På mina två små deostick står att de ska ge mig skydd i 48 timmar mot svett (och lukt?). Alltså, 48 timmar… Det är två dygn, det. Den fråga som direkt poppar upp i skallen är

Vem tvättar sig inte under armarna på två dygn?

Rätt äcklisch, med andra ord. Och förvånansvärt. För de allra flesta av oss är väl renliga och tvättar oss åtminstone en gång om dan, till och med två gånger, kanske. Därför undrar jag vem det är som behöver ett skydd på 48 timmar..?

Ett skydd som ska räcka 48 timmar innehåller gissningsvis extra av ämnen som hindrar mig från att svettas. Nästa fråga blir därför:

Hur farliga är dessa ämnen och i vilka mängder blir de farliga?

Att deodoranter innehåller metaller som aluminium och zink vet ju de flesta av oss. Men är det inte direkt cancerframkallande att dutta metaller i armhålorna varje dag..? Lite fundersam blir man, onekligen. Dessutom kliar i alla fall jag mig i huvudet när jag läser att vatten är den största beståndsdelen i deo. Vatten…

Deodoranter

Mina två deo längst till höger ska ge skydd i 48 timmar. Den i mitten sägs vara särskilt effektiv mot stress. Fästmöns deo, till vänster, skyddar ”bara” i 24 timmar.


Den senaste deon
jag köpte sägs också fungera särskilt bra mot stress. Det märkte jag inte alls när jag nyss hade telefonkontakt med a-kassan. Under 40 minuter försökte jag förmedla att jag inte jobbar deltid och aldrig har gjort det heller samt att jag har skickat in alla intyg som behövs. Det slutade med att jag nu måste jaga en arbetsgivare, för vilken jag jobbar på väldigt enstaka uppdrag (varje timme naturligtvis ärligt redovisad av mig på kassakorten till a-kassan!), för att få ett anställningsbevis. Naturligtvis är sagda arbetsgivare på semester. Själv blev jag stressad. Och den nya deon hjälpte inte ett dugg…

Nu kan jag ju inte låta bli att undra hur många gånger under ett dygn som DU tvättar dig och deoranterar? Och vilken deo använder du? Skriv gärna några rader om detta i en kommentar så jag får lite input kring hur andra gör!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett blått inlägg.


 

blå himmel

Himlen…

Idag är himlen som gjord för en resa upp dit. Den är alldeles blå, noterar jag genom mitt arbets-rumsfönster. Jag ser fram emot en ny härligt varm sommardag. Jag hoppas bara att dagen idag blir lite mindre fylld av stress än den igår…

Mindre stökig får den här dan gärna bli också. Somliga i huset underhöll gäster, vilket gjorde att jag fick stänga fönster och dörrar redan vid 19-tiden – först för att stänga ute grillrök, sen för att stänga ute den parfymerade röken från en vattenpipa och ljuden från glada människor som umgicks. Jag är extremt ljudkänslig nu. Vad gäller rök är jag alltid extremt känslig. Sitter jag på ballen* och nån grillar rakt under känns det som om jag har små glasbitar i mina luftrör. Det finns inget annat alternativ för mig än att gå in och stänga igen så att röken inte hittar in. Och vet du, det är inte så roligt när det är runt 30 – 35 grader utanför…

Morgontimmarna är tack och lov både tysta och svala. En mamma och två små barn är de enda jag hör umgås och det får man stå ut med när man bor i ett flerfamiljshus. (Drömmen om en stuga i skogen finns kvar…) Jag har redan tillbringat ungefär ett par timmar framför datorn, ivrigt nedknackande tre stycken jobbansökningar. Jag har hittat ytterligare sex intressanta tjänster att söka, så det blir eventuellt ytterligare skrivande. Mitt mål är ju tre sökta jobb per vardag. Eftersom jag åker till mamma i morgon blir det kanske inte så mycket gjort på jobbsökarfronten de närmaste dagarna. Då kan det vara bra med måluppfyllelse i förväg, så att säga. Möjligen sitter jag en stund i morgon bitti innan jag kopplar ur dator och router och packar ner dem – datorn i sin väska, routern i Den perfekta påsen.

bälte

Bälte om tjockmagen…

Packa ska jag göra idag, men det mesta är redan gjort. Jag ska ju bara vara hos mamma från i morgon och över helgen. Men det är ju det här med värmen – man vet ju inte om man blir varm och behöver många ombyten. Eller så kanske man fryser. Eller blir regnblöt… Hängslen och livrem (bildligt talat!) åker ner i min gröna väska.

Så tror jag att jag får besök idag av fru A. (Hon är den enda frun med det efternamnet, det måste vara en häftig upplevelse. En gång gift, alltid fru, heter det. Därför är vi två i min familj som heter fru H – min mamma och jag.) Jag hoppas att det inte blir för stekhett att sitta på ballen och inta glass medan det pågår en installation här. Eller så installerar jag efteråt.

Jag ska ta en runda i media nu. Det känns som om jag inte har läst nyheter på flera dar. Det handlar om två dar. Dags att äntra verkligheten, men ändå ha blicken framåt, uppåt mot en alldeles blå himmel…


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lite stress, kanske.


 

Stressade portföljerDet sägs att man är stressad när man till och med drömmer om det. Ja, jag drömde inte direkt att jag var stressad i natt, men jag hade en typisk stressdröm. Denna, i kombination med att jag tappar hår och har haft eksem ett tag, gör att jag kan kategoriseras som stressad.

I natt var jag på besök i min farfars kyrka, oklart i vilken stad. Som pastor inom Metodistkyrkan var det bara att flytta dit där man fick uppdrag. När farfar och farmor hade kommit till Sverige efter kriget flyttade de till massor av olika städer. Ett tag bodde de i Uppsala där farfar var pastor i församlingen. Sist bodde de i Norrköping – som pensionärer. Men i natt var farfar verksam igen, i alla fall i min dröm. Jag kom in i kyrkan bakvägen och skulle delta i gudstjänsten som redan pågick. Jag var minst 20 minuter försenad och jag bar på kassar med material av okänd art. Det var många trappor och gångar innan jag nådde fram till en musikklass! Där stannade jag och pratade en stund med eleverna. Jag skulle just öppna dörren till själva gudstjänstlokalen i kyrkan när jag vaknade – svettig och uppjagad.

Inte vet jag vad den här drömmen står för, men idag känner jag en oro i bröstet. Det är som om en liten fågel har slagit sig ner där och fladdrar nervöst med vingarna.

bokfodral till dator

Kanske ett bokfodral till en ny laptop?

Förhoppningsvis släpper den obehagliga känslan snart. Jag har suttit i ett par, tre timmar och sökt jobb (fyra stycken blev det idag). Dagens stora evenemang är en shoppingtur med min livstids IT-konsult. Jag hoppas komma hem med nånting lättinstallerat, till ett hyfsat pris. Håll gärna en tumme! Jag har liksom ännu inte bestämt mig ens för om jag vill köpa laptop eller stationär dator…

Måndagen idag är härlig. Det är tyst i såväl huset som på gården, men somliga var livade här på baksidan mycket sent igår kväll. Jag förstår att det måste vara nästintill omöjligt att få sommarlovslediga barn att komma in och lägga sig när det är ljust och varmt ute.

Från och med idag är jag lägenhetsvakt. Lucille sa att jag är den hon litar till hundra procent på, vilket fick mig att känna mig både förtroendeingivande och viktig. Jag har dagen till ära tagit in deras papperstidning, men de har satt prenumerationen på uppehåll från och med i morgon. Det känns lite konstigt att ha en morgontidning till frukosten – om än bara för en dag…

Vad händer hos dig idag??? Om du inte har fått värmeslag, skriv gärna några rader och berätta! Min nyfikenhet är det som vanligt inget fel på.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tisdagsinlägg om diverse åkommor och annat.


Nä, jag mår inte riktigt bra.
Visserligen vaknade jag utan huvudvärk, men den ligger och lurar hela tiden, liksom illamåendet. Jag känner mig också ganska yr nu igen, särskilt när jag går. Vete tusan vad det är. Gissar på en del stress, en del blodtryck.

Idag skymtade vi solen. Gulliga M undrade om vi skulle ta en lunchpromme och det gjorde vi. Högerfoten skötte sig rätt bra. Jag TROR att jag har lyckats mota hälsporren där till viss del, för jag är ganska duktig på att stretcha. Hälsporre kan man få till exempel om man tränar mycket eller går i högklackat. Eller som jag, dårå, som har extremt korta hälsenor… (Du ska inte försöka föreställa dig mig i högklackat!) Men däremot kände jag av yrseln. När jag går är jag tvungen att fästa blicken rakt fram. Tittar jag åt sidorna snurrar hela jorden märkbart.

På vägen tillbaka köpte jag en sallad och sen åt vi tillsammans i lunchrummet, för omväxlings skull. ”Kökspersonalen” hade inte riktigt skött sitt jobb, så en kollega använde en osthyvel inte bara till ost utan även till smöret…

Brer smör med osthyvel

Hyve(l)ns, kan man säga. Eller man tager vad man haver…


Arbetsdagen var ganska hektisk,
men jag känner att jag får mer och mer koll på saker och ting. Jag gör en nyhetsplanering och pusslar, jag skriver nyheter, texter, hjälper folk via telefon eller rent praktiskt vid deras skrivbord. Och så twittrar jag. Kopplar ihop frågeställare med experter hos oss. Det är roligt, även om en del vill ha det till att jag gör fel ibland. Ja, det är sant. Jag gör fel ibland, men inte idag! Jag frågade faktiskt en kollega från en annan enhet om vem som satt inne med svaret på en viss fråga. Och det var rätt person. HA! Då blir jag lite nöjd. Det lönar sig att fråga en del, medan andra hellre kommer med goda råd efteråt. Inte särskilt hyvens, kan jag tycka.

Mot slutet av dan fick jag ett telefonsamtal som var lite roligt. Jag kunde tipsa och hjälpa med en del webbsaker, dock inte om allt. Men där har jag en kollega som förhoppningsvis kan rycka in. Roligast av allt var att efternamnet på den som ringde lät bekant. Det visade sig att han var son till en Bo som jag har jobbat med i Uppsala. Sonen blev glad och lovade hälsa till sin pappa. En liten värld, är det.

En fattigare värld har det också blivit. Mitt på dan noterade jag att Shirley Temple hade avlidit igår och nu på eftermiddagen hade Alice Babs gått samma väg. Lite lustigt, för Alice Babs är en av de stora stjärnor som Sara Lövestam skriver om i sin bok Hjärta av jazz, en bok jag nyss har läst. Shirley Temple, däremot, vet jag att min mamma har nån sorts antipati emot. När mamma var liten skulle nämligen alla små flickor ha Shirley Temple-utseende, lockar och allt. Hon var den stora barnstjärnan, Shirley, alltså, inte mamma, på 1930-talet.

Den här stjärnan (?) som är jag ska nu trycka i sig en macka och hoppas på att inte må illa. Krukväxterna har fått lite vatten och jag har varit och handlat. Återstår att släpa sig ut till soprummet. Hoppas jag inte yrslar eller hyvlar bort mig. Man kan aldrig så noga veta med en toffla.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mumsigt inlägg.


Idag var det veckans andra lediga dag.
På min agenda var det inledningsvis en del foto- och skrivjobb. Fästmön passade på att åka iväg och göra annat under tiden. Mamma fick ett telefonsamtal efter 13-tiden (man får inte ringa henne tidigare) och efter det kom vi äntligen ut tillsammans.

Första anhalten var Tokerian där jag bland annat skulle köpa pålägg till jobbet till i morgon. Vi hade ju köksvecka den gångna veckan jag och K och skulle ha bjudit på nåt till fikat i fredags. Eftersom det var morgonmingel för hela huset fredag förmiddag och K dessutom jobbade hemifrån, bestämde vi att bjuda på frukost i morgon, måndag, i stället. K har nu förhoppningsvis bakat gott bröd (vem fan bakar äckligt?) och mitt bidrag är ost, paprikor, smör och gurka.

På Tokerian var det bara hemskare än hemskt idag. Nu börjar det smitta av sig rejält på personalen också, som inte klarar av att hantera en kund i taget utan hattar mellan flera samtidigt. Inte bra. Jag slutar snart handla där om det inte blir omflyttat och klart snart. Om man inte har fobier av endera slaget får man det när man är där. Idag fick jag akut social fobi av stressen. Notera då, att jag klarade av att åka buss ENSAM in till vigseln igår. Ja ensam utan personligt sällskap (Anna tog en senare buss), men på en knökfull buss. Dessutom damp det ner en vitlöksnisse på sätet bredvid mig. Tur att mina orange vantar var med och nytvättade. Jag andades in i dem nån form av outdoor fresh-sköljmedel.

Orange vantar

Tack och lov för dessa!


Men man överlever
fler trauman än man tror. Jag överlevde bussresan igår och jag överlevde besöket på Tokerian idag. Sen åkte vi ut till Morgonen dit vi blivit inviterade på söndagskaffe. Lite ödmjukt medtog jag ett paket vit nougat som mamma haft med sig till jul, men som ingen av oss vågade ge oss på av tand-skäl. Barna Olsson lät sig väl smaka! Och tur var väl det eftersom den ena gästen ==> jag tog TRE chokladkex (ja, fan, de satt ju ihop…)

Nougat o fikabröd

Vit nougat och fikabröd på Morgonbordet.


Det var gött att göttä sä littä,
men att försöka klå mr Cobra i Wordfeud är visst omöjligt. Nu har jag fått väldigt ont i höger armbåge och gissningsvis är det mus-båge i kombo med Wordfeud-båge. Inga fler spel på ett tag nu!!!

Middag blev det sen hemma i New Village för Anna och mig. Vi tog en av katterna på Morgonen – de hade ju två där – och lagade till en riktigt… Nej då, men ärligt talat verkade det som om Maxi Katt inte skulle ha haft nåt emot att hänga med hit och bli gosad med…

Maxi nära

Maxi Katt.


Nä, det blev pizza i kväll
– med kyckling på, inte katt. Och nu ska jag sätta mig och läsa en stund. Jag har knappt 150 sidor kvar i Nyckeln, ba!

Vad göttär du dä mää då i kväll???


Livet är kort.

Read Full Post »

En bloggpost om post.


I morse vaknade jag klockan 4.15.
Det var stört omöjligt att somna om. Var uppe en sväng på toa och försökte sen sova lite till, men sömnen ville inte infinna sig. Mitt alarm står på 6.30 när jag jobbar. Vanligen brukar jag vakna 6.15. Så två timmar tidigare än vanligt, alltså. Jag lär vara en zombie i kväll.

trött

En Toffelzombie.


Smarta brevbäraren
hade ju tryckt in alldeles för mycket post och paket i min postbox igår. Det är ju lätt för brevbäraren att göra eftersom h*n öppnar hela fronten på postboxskåpet. Själv kunde jag inte vrida om min nyckel eftersom det låg ett paket i vägen och blockerade låset från att snurra runt i min box. Vilken tur att ordföranden i bostadsrättsföreningen är hjälpsam! Nån gång sent igår kväll var han hit, öppnade skåpet och hängde min post i en påse på ytterdörren. Snacka om service! Brevbäraren, däremot, har jag lust att ta ett rejält snack med… Du skulle ha sett den arga lappen jag skrev igår som jag tänkte tejpa upp idag… (Jag kastade den nyss, men det är väldigt lätt att skriva en ny. Man ska inte reta upp mig just nu.)

Nåja, eftersom jag vaknade så tidigt fick jag i alla fall tid att betala en räkning. Det stora paketet som blockerade låset i min postbox har jag öppnat och innehållet har jag gömt – det var ju julklappar!

Efter allt strul hittills den här veckan har jag inte lyckats få iväg ett födelsedagspaket till en synnerligen god vän som fyller år på söndag. Jag får försöka i kväll, men chansen att det kommer fram till mottagaren via snigelpost på fredag är ju minimal. Fast då har vännen möjligen nånting att slita upp i nästa vecka, i alla fall. Om vännen nu får upp sin brevlåda – brevbäraren kanske har TRYCKT ner alltför mycket i den också. Vad vet jag, vad vet jag. Brevlådor vid hus är för övrigt större än postboxar, så där kan man ju trycka ner riktigt mycket. (Och det där var lite ironi igen.)

Paket fr Posten

Posten, posten… (Jag kan ju inte lägga ut nån bild på paketet i min postbox eftersom det innehåller julklappar.)


Inte ett pip
har jag hört om klockan heller. Ska det vara så svårt att ringa och lämna besked så att jag vet om den är klar för avhämtning eller om den kanske måste skickas iväg för byte av del??? Nu är det ju definitivt inte början av veckan längre utan slutet…

Nej, nån bra vecka har denna inte varit – hittills. Som grädde på moset fick jag häromdan ett surt mejl från en läsare. Uppenbarligen tror vissa människor att jag sitter och bloggar dagarna i ända. Det kanske jag kunde göra förut när jag inte jobbade, men inte nu. Att få höra att jag är halvtaskig (!) kändes faktiskt heltaskigt! Jag besvarade mejlet härom kvällen och förklarade hur jag tror att saker och ting ligger till. Nåt svar har jag inte fått. Det är så lätt att lägga sten på andras bördor, men tydligen väldigt svårt att säga

Förlåt för min förhastade slutsats!

Det är mejl som ovan som ger mig ytterligare skäl till att sluta blogga. Jag tror att det blir så snart. Eller möjligen att jag gör bloggen helt privat. Det är så många som snokar omkring här som bara vill mig illa.

Har knappt lyckats trycka i mig morgonens frukost – yoghurt med müsli. Stressen sitter som ett lock i svalget. Eller som ett paket som blockerar möjligheten att öppna låset…


Livet är kort. I morgon är det fredag. TACK och lov!

Read Full Post »

Ett inlägg om lite minus.


Idag är det kallt.
Termometern talade sitt tydliga språk i morse. Strax efter klockan sju tog jag den här bilden:

Minusgrader

Minusgrader! Hela 3,6 sådana.


Fästmön
börjar jobba klockan 13
och vi har bestämt oss för att promenera dit. Ja, jag kanske inte går hela vägen utan en bit, bara. Sen i kväll när hon slutar tar jag bilen och hämtar.

Min morgon har jag ägnat åt att leta intressanta jobb att söka. Jag hittade ett. Det tog ganska lång tid att få till det hela rent administrativt. Naturligtvis beroende på ett überkrångligt webbformulär där man ska fylla i typ alla poster man har på sitt redan skrivna CV i Word… Så onödigt mycket tid!

Vidare har jag förberett mig lite inför uppföljningen på Arbetsförmedlingen i morgon. Det är ett faktum att det finns många färre jobb för mig att söka just nu. Det stressar mig, eftersom a-kassan sätter press på Arbetsförmedlingen att sätta press på såna som mig. För söker vi inte massor av jobb hotas vi med att inte få nån ersättning från a-kassan. Den här veckan har jag bara hittat fyra jobb att söka. Jämför det med mellan 15 och 30 per vecka, som det var för nån månad sen …

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb.


Ungefär hälften
av mina ansökningar hittills är fortfarande aktuella. Men om jag knappt lyckas söka ett jobb om dan att söka och samtidigt får tre nej per dag kanske du ser att ekvationen inte går ihop. Resultatet hamnar på minus. Jag vet inte vad jag ska göra och hos Arbetsförmedlingen får jag ingen hjälp. I morgon får jag fem minuter till uppföljning. That’s it!

Inget roligt att se fram emot den närmaste tiden heller. Anna försvinner till sina barn på fredag och blir mamma på heltid igen under två veckor, medan jag vandrar omkring i min hemmabubbla. Nästa vecka har jag i alla fall planerat in storstädning. Måste göra nåt med mina händer, känner jag.

Telefonerade med min egen mamma igår och hon hade fortfarande inte fått blanketten för ansökan om riksfärdtjänst. Den måste vara inlämnad ett visst antal veckor före planerad resa. Hon är jätteorolig att inte få tillbringa sina tre veckor över jul och nyår hos mig. Nu ältar hon det faktum att blanketten inte har kommit. När den väl har kommit och hon har fyllt i den och skickat in den kommer hon att älta och oroa sig över ett eventuellt negativt besked. Jaa, jag är min mors dotter, för jag är likadan…

Men jag tycker bara att julen är jobbig och deprimerande och full av krav. Jag har en dröm om hur jag skulle vilja fira den, men den drömmen tycks inte bli verklighet. Så nu är det mamma och jag – i tre veckor. Jag är glad att vi slipper sitta ensamma på var sitt håll i alla fall. Det var inte så roligt förra året, men samtidigt var jag ju nyopererad och hade ingen möjlighet att ha mamma här eftersom inga lyft var tillåtna. I år mår jag inte på topp av andra skäl. Ekonomiska, till exempel. Det är en hel del som ska få julklappar och sen ska det vara mat och dryck och gottis… och jag vill bara hoppa av eländet, känner jag… Ingen idé att älta just nu.

Ett par små klappar till mamma har jag köpt och jag har nån idé om ytterligare någon. Anna får kanske både nån hård klapp och nån mjuk, ”barnen” har jag ingen aning om vad jag ska ge. Det blir nog en slant per ”barn” och så köper Anna och jag nåt tillsammans. De tre vuxna får nog stå tillbaka till förmån för den yngste. Tyvärr, men så är läget. Minus i kassan, typ.

Ytterligare minus har det blivit på gårdarna här runt omkring. Nån har roat sig med att såga ner en massa träd. Först ut var en björkarna på baksidan. Igår noterade jag att ett par, tre träd på framsidan hade fällts också. Det tycks som om somliga har en fäbless att fälla träd här och det är inte alltid bra. Trädens rötter suger nämligen upp en hel del av smältvattnet från snön senare i vår. Om det inte finns tillräckligt med träd och vidhängande rötter riskerar vårar gräsmattor – och i värsta fall markplanslägenheterna – att råka ut för översvämning… Hoppas att man har tänkt på det…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg skrivet mellan städ och tvätt.


Tråkmåndag.
Alla går till sina jobb. Jag söker jobb. Jag skriver och skriver och skriver. Och ringer lite. Däremellan är jag husmor. Så mellan städ och tvätt tar jag en tur i media i cyberspace. Och hittar detta i omvärlden:

Nyklippt Tofflas nacke foto Anna

Mår bra. Fotad av Fästmön

Håret berättar om din stress. Jorå, nog har jag noterat det… När jag gick och oroade mig förra hösten om jag var drabbad av c eller C blev mitt hår tunt och livlöst. Nu säger min frissa att det växer som tusan och är tjockt. Genom att studera ämnet kortisol i hår kan man se hur stressad man är. Kortisol lagras nämligen i varje hårstrå, ungefär som årsringarna i ett träd. Har man låga kortisolvärden ska man vara lite observant. Då kan man vara stressad. Eller deprimerad. Om jag har förstått den konstiga TT-artikeln rätt…


Färre arbetslösa och fler platser.
När TT rapporter statistik låter det väldigt bra. I själva verket är det väldigt tufft läge. Aktivitetsstöd motsvarar inte jobb, notera det. Notera också att det har gått två månader och jag har fortfarande inte fått nån handläggare vid Arbetsförmedlingen…

Clark Kent mini

På tionde plats bland varumärken i världen!


Coca-cola inte längre bästa varumärket.
Det är sant! Coca-cola har petats ner från tronen av både Apple och Google. Det visar i alla fall Interbrands rankning som görs varje år. Clark Kent* och hans släkt hittar jag, till min glädje, bland de tio bästa!


Pastorn kapad på Facebook.
Ingenting tycks vara heligt – inte ens frikyrkopastor Stanley Sjöberg. Plötsligt började han ragga kvinnor på nätet. Det var efter att han deklarerat att han tänker ställa upp i riksdagsvalet nästa år för Kristdemokraterna. En dag efter kapningen drog han sig ur. Valet, alltså. Skälet: förmaksflimmer. Man undrar om Stanley har sett för mycket på nätet…

min nya kamera

Min egen kamera varken filmar eller fotar jag grannar med.


Pappa smygfilmade grannarna – i duschen.
Alltså… han måste ha haft en bra och vattentät kamera, den där pappan som gick omkring i villaområdet och filmade grannar som duschade. Ja för så var det ju. Det var inte så att han själv stod i duschen och filmade. Syftningar kan vara… lite knepiga ibland… Att han var pappa var för övrigt särskilt viktigt i storyn. Själv undrar jag bara varför man vill filma sina grannar… Om jag skulle filma nån vore det nån som var snygg och trevlig.


*Clark Kent = min lille bilman, av japansk härkomst, Toyota


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en av änglarna som jobbar med våra äldre.


För ett tag sen hittade jag en ängel på nätet.
En ärkeängel, till och med. Gabriel. Fast Gabriel är ju förstås inte ängelns riktiga namn. Det hade inte varit möjligt att skriva under ett riktigt namn. Gabriel bloggar nämligen om hur jävligt det är i äldrevården. För Gabriel är inte bara en ängel bland äldre, Gabriel är människa av kött och blod också. En männsika som jobbar med äldre.

ängel
Gabriel, en ängel bland äldre.


Gabriel började skriva om missförhållanden i äldrevården
så sent som i maj i år. Det första inlägget handlade om skillnaden mellan offentliga huvudmän och privata. Gabriel konstaterar torrt att det inte är nån större skillnad. Det finns dåliga boenden av båda sorter, boenden där man bara vill tjäna pengar eller boenden där man vill göra ett bra jobb – trots sparbeting.

De kommande inläggen handlar om små och stora missförhållanden – vanvård eller bara slarv, ofta orsakat att stress och brist på personal. Det kan vara bortglömda kissflaskor som sprider dålig lukt, smutskläder och rena kläder i en enda röra. Ett inlägg som berör mig särskilt är det om Hilma, som egentligen heter nånting annat. Hon som är kristallklar i knoppen, men vars kropp inte lyder. Och för det fick hon inte nåt kaffe den dagen – en i personalen vägrade att köra ut hennes rullstol till matsalen. Som svar på Gabriels fråga om skälet till denna vägran fick Gabriel höra att Hilma bara utnyttjar personalen. En svag, 94-årig, rullstolsburen tant utnyttjar personalen… Det köper jag inte!

Detta ständiga upphandlande av vem som ska driva verksamheter och boenden för äldre är ett kapitel i sig. Visst är det bra att allt inte löper på i gamla spår år ut och år in. Men att göra upphandlingar med korta intervaller och enbart i syfte att spara på pengar på våra äldre kan aldrig vara bra. Gabriel berättar om vaktmästartjänster som försvann, liksom aktiviteter för de boende. Bemanningen minskar, medan sjukfrånvaron bland personalen ökar.

I de senare inläggen läser jag om sparkrav på toalettpapper, skitiga tandproteser, sammanbrott, värdegrunder som inte efterlevs, obytta blöjor, felvända blöjor…

Det går inte att låta bli att bli berörd. Detta handlar om våra äldre. Skulle vi ta hand om våra barn på det här sättet? Nej. Jag blir förbannad! Och tycker att Gabriel är modig och gör rätt. För vi kan inte hålla tyst längre bara för att cheferna struntar i personalens avvikelserapporter!


Här kan du läsa Gabriels blogg!


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »