Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘straffas’

Ett lägesbeskrivande inlägg.


 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Solnedgång den 10 maj 2015

Den sista dagen…

 

No dancing except on tables

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

Ha lite mer tålamod

I min fortune cookie i fredags…


Det här inlägget kan ingen kommentera.
Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett misslyckat inlägg.


 

Synkontroll på golvet

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

Dansare

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om problem med hårdvara och mjukvara.


 

Teknikens under!

säger vi ofta och himlar med ögonen när datorer, skrivare och annat inte fungerar som det ska. Igår var det ramaskri i både gammelmedia och sociala medier när Facebook och Instagram låg nere. Detta toppade till och med nyheten om Förintelsens minnesdag och att det var 70 år sen Röda armén nådde fram till Auschwitz. Skrämmande! 

Jag bloggade om det absurda i situationen. Sen satt jag själv senare på dan och svor över fallerande teknik i stället för att fokusera på vettigare saker och saker jag kan göra nåt åt. Mitt tekniska problem bestod i att jag hade uppdaterat min Twitterapp på mobilen under förmiddagen. Detta fick till följd att den inte funkar via min wi-fi hemma, utan jag måste stänga av och surfa på iPhonen, helt enkelt. Irriterande, men hallå! Fokus, Tofflan!..

Snö

Mycket snö var det igår, men jag kunde ta mig ut och handla – utan färdtjänst, tack och lov!

Det finns viktigare saker i samhället att snöa in på. Saker som borde fungera. Färdtjänsten, till exempel. I Metropolen Byhålan är det sen länge samåkning som gäller och ett visst antal kassar och hjälpmedel som får följa med den resande. Väntetiden kan vara plus minus 30 minuter och resor ska beställas en viss tid i förväg. Jag gick i taket sommaren 2013 när man införde nya regler och inte informerade om det. Ansvariga på såväl politisk nivå som tjänstemannanivå var på semester och jag kände att man skyllde och la över ansvaret på både webbredaktör (gör bara det h*n blir tillsagd att göra) och externt bolag (vill enbart tjäna pengar; kör inte ideellt). Men mamma har en bra färdtjänst-handläggare och så småningom fick vi kontakt och kunde reda ut saker och ting. I samband med mammas riksfärdtjänstresa hit och hem vid vinterns storhelger 2014/2015 mejlade jag handläggaren med ett par synpunkter. Hon ringde senare upp både mig och mamma och det blev bland annat bestämt att synpunkterna skulle föras vidare och vissa förändringar till det bättre genomföras. Gott!

Men här i Uppsala då? Den 12 januari införde kommunen nya färdtjänstregler. Och genast började folk att klaga, för samåkning var man inte van vid. Dessutom fick man börja ringa en beställningscentral i stället för valfritt, till färdtjänsten anslutet, taxibolag. Den som vill åka ensam får betala mer för resan. Men samåkning skapar problem för vissa som har svårt att dela bil. Det dröjde inte länge förrän det blev riktigt stora problem. En kvinna tvingades åka runt i två och en halv timme, en resa som tidigare tog en halvtimme. Kvinnan skulle till ett läkarbesök och färdtjänst var beställd två dar i förväg. Ändå kom chauffören inte i tid. För det kommunen uppenbarligen inte tänkt på och räknat med är den extra tid det tar med samåkning: det är flera personer som ska hjälpas i och ur bilen, flera hjälpmedel som ska fällas ihop och läggas i bagageutrymmet eller lyftas fram och fällas ut etc.

Nog tror jag att färdtjänstresenärerna i Uppsala måste vänja sig vid samåkning i möjligaste mån. Samtidigt tycker jag inte att man ska straffas genom högre avgifter om man nån gång måste åka ensam. Vidare borde kommunen ha sneglat på andra kommuner som redan har samåkning för att kunna räkna på och med den extra tid detta tar. Det är nämligen inte friska människor som har färdtjänst. Eller de har åtminstone nåt funktionshinder/nån funktionsnedsättning. Man kan inte bara fälla ihop dem som en rollator och slänga dem i skuffen, liksom. Människor är mjukvara.

Jag är glad att jag kan hasa över till Tokerian utan färdtjänst. Som jag gjorde igår eftersom jag behövde mjölk, fil och toapapper. Men jag är inte glad åt system, vars enda syfte är att spara pengar – när grundsyftet borde vara att hjälpa dem som har det lite svårare i tillvaron än andra…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om barn och byråkrati.


 

Jag var ju faktiskt inte bara och goffade buffé igår. Det gjorde jag i ett par timmar. Sen for jag ut till Himlen för att hänga med familjens minsting, mest. Och sova över medan Fästmön var på galej i Stockholm. Det var väldigt märkligt, för jag sov över hos Anna och hon sov över hos mig. Ibland är det praktiskt att vara särbo, ibland inte.

Minstingen är tolv år och då kan man mycket. Men inte riktigt allt. Och så behöver man lite pushning och lite peppning med vissa saker – precis som vi alla gör. Elias hade värmt och ätit sin middag själv, så när jag hade svidat om till hemmaklädsel (mjukisbrax och t-shirt med hål i) gjorde vi engelskaläxan. Eller vi och och vi… Elias. Jag fick höra när han läste på engelska och det var nästan perfekt. Det vore bra om skolan tog dit nån engelsktalande så att barnen fick lära sig lite studsigare J:n och G:n, bara. Men det sa jag inget om för det gick så bra ändå. Ordförståelsen var det inget fel på. Det var nåt ord han inte hade hört förut. Men jag kan väl inte påstå att jag hade hört ordet

rush hour 

när jag gick i femman heller… Sen gjorde vi lite annat än läxor, både tillsammans och var för sig innan det var läggdags. Inget krångel då heller, inte ens i morse strax efter klockan sju när jag fick väcka en supertrött kille. Han klev upp så duktigt, käkade sin frulle, klädde sig, borstade tanden – hur lätt som helst. Nu när tonåren börjar närma sig hade jag förväntat mig tjurighet och gnäll. Det fanns inte antydan till sånt. Vilken fin kille!

Frostig ruta med Blogvertisersticker

Frostiga rutor i morse! Förresten, vill du ge mig skrivuppdrag kan du gå genom Blogvertiser – klicka på bilden! 

Det var minusgrader i Himlen i morse, så jag fick se till att Elias förutom tröja också tog jacka och vantar. Det hade han glömt igår och då hade han frusit. Innan jag stack ut till bilen hällde jag i mig lite kaffe, skvätte vatten på Annas törstande krukväxter och sparkade igång diskmaskinen. Yngsta bonusdottern fick en lapp där jag bad henne stänga av och plocka ur maskinen. Det hoppas och tror jag att hon gör.

Sen blev det säsongspremiär för skrapning av bilrutorna. Jag slipper det ganska ofta när det är kallt. Hemma har jag ju bilen i garage och behöver inte skrapa frost. Solen värmer nu och temperaturen har stigit till cirka tio grader i skuggan.

Resten av min förmiddag har jag ägnat åt att skriva och skicka in september månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det är sånt man måste göra, för annars straffas man genom att inte få nån ersättning. Men hur många jobb man måste söka för att få ersättning finns inte angett nånstans. Som arbetssökande kan man behandlas lite hur som helst, det är inte så noga. Godtycklighet tycks gälla. Inte för att jag tror att nån enda läser mina rapporter, men jag hade i alla fall sökt närmare 50 jobb i september. Och utfört ett antal andra jobbsökar-aktiviteter dessutom.

Medan min andra maskin med tvätt nu valsar runt ska jag sätta mig och söka oktober månads första jobb. Det är liksom bara att bita ihop och komma igen, ta nya tag i grottekvarnen. Belöningen blir en timme DVD-inspelning av gårdagens Djävulsdansen. Och så ska jag skjutsa hem en Anna som säkert är aptrött efter sen kväll igår och full fart idag på jobbet runt 16-tiden. Vidare har jag bestämt att en omtänksam vän ska få en blomma i veckan. Såna vänner ska man vårda.

Har DU ägnat dig åt familjeliv och byråkrati idag eller vad har DU gjort? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sjungande (?) inlägg.


 

Nja, riktigt så illa som i rubriken är det INTE! Jag bara kom att tänka på en gammal dansbandslåt. Texten går egentligen så här på svenska:

[…] Å de va lörda igen å jag satt här å deppa, jag tyckte allting va så meningslöst.
Men just nu ringde en rar lite flicka å mitt problem va löst. […]

Poesi av högsta klass, eller vad tycker du? Originallåten heter Another Saturday Night, för övrigt, och originallåten spelades in 1974 av Cat Stevens. Du som har varit med ett tag kanske minns Cat? Han var lite av en mjukis singer-song-writer och konverterade senare till islam. Då upphörde hans karriär som artist. Men det jag inte visste är att Cat Stevens faktiskt har svenska rötter (mamma) och att han är släkt med både Sissela Kyle och Jan Scherman. Så pass!.. Här slutar föreläsningen om Cat Stevens.

 

 

Oj det blev visst fel låt…

Idag vaknade jag, som vanligt med ett kliande högeröra, till en ganska grå dag. Jag var jättetrött klockan 6.38 och ville inte alls gå upp. Konstigt, för igår kväll gick jag till sängs tidigare än kvällen innan. Låg i sängen en stund och kollade in Twitter. Ibland är det ett intressant flöde, bland annat för mig som letar nytt jobb och som är nyhetsnörd. Men understundom är det mest ett brus. Idag brusade det, enligt min uppfattning.

Sen klev jag upp i alla fall. Sparkade igång en maskin tvätt runt halv åtta. Ja vaffan, det är ju vardag och normala människor jobbar eller går i skolan. Onormala människor –  ==> jag – tvättar. Och enligt husreglerna, som för övrigt inte följs av alla men av mig, ska det bara vara tyst mellan klockan 23 och 7. Klockan hade passerat halv åtta när min tvättmaskin åkte på.

Fredag innebär att hela landet myser. Vad ska jag mysa med? För mys, enligt svenskar, betyder nåt ätbart, nåt man stoppar i munnen. Jag älskar att äta gott, det är inget problem. Problemet ligger snarare i att jag är rätt tjock nu för tiden. Tjock… FET, är ordet. Så jag försöker hålla igen. På vardagar. I onsdags var det en familjemiddag med Linn i fokus och då gjorde jag ett undantag. Ska jag följa ett liknande poängsystem som när det gäller jobbsökeriet borde jag därför straffas med en helgdag minus. Men nu tänker jag inte späka mig på helgerna. Nåt kul måste en få ha. Om vi nu ska diskutera problem är kanske mitt största att klura ut mat. Själva myset är inga problem, jag har lite att välja emellan:

Fingerkex norsk makrill och skumpa

Fingerkex, norsk makrill och skumpa… Vad ska jag välja att mysa med i kväll när det är fredag?


Nu har jag
ganska mycket tid på mig att bestämma myset till i kväll, för dan har just börjat. Tvättmaskinen börjar låta

snart fääärdig

och jag ska inte torka, men hänga upp tvätteländet på tork. Jag har sökt två jobb, varav ett är ett lika stort drömjobb som det jag sökte igår. Om inte mer… Det finns många, många spännande jobb där ute, ska du veta… Jag hoppas att det finns nåt med mitt namn på snart.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett söndagsångestinlägg.


 

Sitter här på söndag eftermiddag och har den sedvanliga ångesten inför veckan som kommer. Jag, som alltid har älskat att jobba, mår nu pest och pina med tanke på morgondagen. Men snart är det slut, tack och lov. Jag räknar ner dagarna.

Dessvärre hamnar jag ur askan i elden. Den 1 juli måste jag knata in till Arbetsförmedlingen och förödmjuka mig igen. Måste. Jaa, annars straffas jag. Att min handläggare fortfarande, efter… vad är det nu? en månad? inte har mejlat sina kontaktuppgifter är ingenting. Det är inte tjänstefel. Nehej då! H*n kan inte straffas med löneavdrag. Nehej då! Men om jag skulle missa att kontakta Arbetsförmedlingen framöver… då kan du räkna ut med bakarslet att jag skulle straffas med avdrag på ersättningen. En ersättning som är en försäkring jag har betalat på i hela mitt yrkesverksamma liv.

Nej, livet är inte rättvist. Det sista Fästmön och jag pratade om innan jag åkte från Himlen var sommaren. Det går som vanligt inte att göra upp några planer. Inga planer som jag är inbegripen i. Jag vet inte ens hur jag ska göra med mamma. Jag kan ju inte åka dit, när jag är livegen här. Så hon får väl sitta ensam på sin födelsedag. (Hon fyller år mitt i sommaren, dessutom.) Pride blir det heller inget i år – av olika skäl. Ett är att jag måste prioritera vad jag lägger pengarna på. Nöjen prioriterar jag inte. Det enda jag möjligen kan drömma om och hoppas på en aning är att få lite tid att skriva färdigt min bok i sommar.

I helgen har jag flytt från verkligheten. Jag flydde ut till Himlen och bara var. Åt gott, brottades med ord med Kobran, njöt av Annas sällskap, glodde på TV. En normal helg. Tills det var dags att åka hem till mitt igen. Då kom den tillbaka, verkligheten. Och ångesten. Mamma har fått ett telefonsamtal om 40 minuter. Jag ska ta en dusch för att försöka piggna till innan det är dags att slänga några kalkonkorvar i ugnen. Det hade varit skönt att sitta på ballen* en stund, men det är tre barn och en vuxen som skriker utanför och jag orkar inte med det.

Här är några bilder från helgens verklighetsflykt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en sannerligen välfylld dag.


Maj gadd vilken dag!
Vilken arbetsdag, vill säga! Jag har jobbat som en gnu med diverse spretande uppgifter. Så snart jag har känt mig klar med en grej, har nästa hamnat på mitt bord. Ingen tid att hämta andan – eller typ gå på toa, ens… Visserligen älskar jag att jobba och jobba mycket, men idag blev det nästan too much. Speciellt som dan slutade med att jag blev mejlspammad av ett visst företag, vilket inte precis ökade mitt förtroende…

Igår kväll när jag åkte hem såg jag ett rådjur som just hade sprungit över vägen. Det hade precis kommit över till andra sidan när jag och Clark Kent* passerade. Jag blev lite uppskrämd av det, så just den sträckan, vägen ut till påfarten mot E4:an, var jag lite extra uppmärksam på i kväll. Inga rådjur denna gång, emellertid. Bara flera sms från olika håll. Och jag sms:ar inte när jag kör bil – det finns till och med en lag som säger att man kan straffas om man orsakar en olycka för att man har lattjat med mobilen och inte varit uppmärksam vid ratten…

Hjärnan känns mer kokt än stekt (vad menar jag med det, egentligen???). Jag ska försöka ladda om batterierna nu genom att tömma RAM-minnet i huvudet och kanske ta nån macka. Mamma måste få ett telefonsamtal sen och därefter är det dags att åka och hämta hem Fästmön från jobbet. Ja, kvällen är lika fullspäckad som arbetsdan, nästan.

Jag hann knappt innanför dörren hemma förrän jobbmobilen ringde. Faktum är att jag brukar ignorera den efter arbetstid (min arbetstid slutar klockan 17, fast egentligen klockan 16.18…). Men i kväll svarade jag. Samtalet blev inte långt och det var tur. Jag behövde ringa ett samtal från min egen telefon, nämligen, före klockan 18. Hann fram till Allers två minuter i. Jag fick nämligen post från dem idag igen…

Allers

Har visst blivit prenumerant.


För ett par nummer sen
var jag med i en artikel i tidningen. Jag hade bett att få ett exemplar av just det numret av Allers. Det kom. Bara det att sen har Allers fortsatt att komma varje vecka… Och jag är inte särskilt intresserad av att läsa om sjukdomar, mat eller korsord. I vart fall vill jag inte betala för det. Så jag ringde för att fråga varför jag har blivit prenumerant. Det visade sig att tidningen bjuckar mig på 13 nummer. Oklart varför. Kanske för att de fick visa upp min sköna nuna i nummer 5/2014..?

I morgon bitti måste jag iväg på ett frukostmöte som jag försökte slippa från för jag har saker jag måste arbeta med. Nu blir jag i stället chaufför till mötet och får ett par passagerare. Hoppas bilköerna är korta i morgon så jag kommer fram i tid.

Har lagt fram kläder till i morgon och passade då på att fota mina två fina och nya par strumpor som jag fick av Anna igår. Det är tur att hon tar ansvar för strumpinköpen, jag glömmer sånt till dess att det är panik och katastrof på grund av hål i varenda par i strumplådan…

Nya strumpor

Mina nya par strumpor har bara hål i skaftet där foten ska trädas in.


Dags att kolla
om det finns nån macka att ta. Jag vet att det i alla fall finns en kanelbulle… Ha en go kväll! Själv slocknar jag nog snart…


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »