Ett inlägg om en film.
Igår kväll var det dags igen. Jag har insett att jag verkligen har missat nåt under mina yngre år – även om science fictiongenren inte riktigt är min grej. Star Wars… I fredags såg jag den första filmen, igår såg jag uppföljaren Rymdimperiet slår tillbaka (1980) på Kanal 5.
Den här gången trappas kriget upp och de onda leder. Luke Skywalker beger sig ut för att söka Yoda – och träna sig till Jedi, krigare. (Yoda är en lustig liten farbror som pratar underligt och som påminner om Fästmöns kattungar, för övrigt.) Medan Luke är iväg och tränar anfaller Darth Vader Han Solo, prinsessan Leia och de andra – allt för att locka dit Luke. Och Darth Vader lyckas. Luke ger upp sin träning för att rädda sina vänner. Men frågan är om han klarar livhanken…
The Empire strikes back heter filmen på engelska och det klingar i mina öron mer storslaget än den svenska titeln. Annars tycker jag inte att den här filmen är så storslagen. Tvärtom är den ganska svart. Det känns lite som om Luke Skywalker är en av de ensammaste människorna – på film, alltså.
Toffelomdömet blir medel.

Lika som bär? Nja… inte riktigt, kanske. Yoda och Citrus – eller tvärtom…
Livet är kort.