Fina ord och kärlek

Ett inlägg om ord.

---

 

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Favorit (?) i repris

Ett inlägg om den Tofflianska måndagen.

Vilken tur att jag har ett gott minne när det är så kort! Och vilken tur att jag har en enastående Fästmö, van vid att hålla reda på en stor familj! Anna påminde mig nämligen i en kommentar om att jag faktiskt har vissa resurser – i form av torkad svamp! Denna kan jag ju hälla ner i kantarellsoppan för att få den mer som… kantarellsoppa. För idag blir det favorit (?) i repris till middag: bröd och kantarellsoppa.

Inte bara en burk utan två…

Jag tror att den ena burken härstammar från Den Hjärtegoda L och den andra från mammakusinen B. Nu är det ett tag sen jag fick burkarna, men visst håller sig torkad svamp i typ… ett par, tre år??? Äh, jag testar så får vi se! Om inte annat kanske kantarellerna har blivit till penicillin. Det kan ju var bra att inta ett par doser av detta bakteriedödande med tanke på alla smitthärdar som går omkring och hostar och nyser.

En bloggbekanting till mig skrev för ett tag sen om hur äckliga folk kan vara på bio. Själv såg – och framför allt hörde! – jag en person igår som gav ifrån sig en stor klump, uppdragen ur djupet av sina luftrör. FOLK ÄR VERKLIGEN VIDRIGA IBLAND!!! Jag vill knappt tänka på hur klumpen såg ut – eller luktade… Men jag har svårt att släppa tanken…

Mitt på dan idag är det dags att plocka fram den månatliga statistiken för bloggen. Jag har noterat en viss nedgång i antal besök. Förhoppningsvis har ett gäng oönskade besökare äntligen insett att jag verkligen inte skriver om dem – det enda som tycks intressera dem. Vidare har andra säkert tröttnat på att läsa samma sak om och om igen: hur jag fördriver mina dagar med att söka jobb och städa och promenera. Det blir liksom favorit (?) i repris så gott som varje dag. Inte ett dugg intressant.

Men så finns det några närmast sörjande som läser. En del kommenterar dessutom ibland. Några få kommenterar ofta. Det tycker jag är kul. Ibland blir jag rörd och glad över stora ord, peppande ord. Ibland blir jag irriterad och förbannad för att människor uttrycker sig så att jag tolkar det till det värsta. Ja, jag är visserligen kommunikatör, men framför allt är jag människa… Trots att jag inte harklar mig  och spottar slem offentligt…

Sen finns det ett gäng som kommenterar via Twitter. Jag hänvisar dem konsekvent hit. Men några har fått för sig att de måste registrera sig som WordPressanvändare då! Fel! Det man emellertid måste göra första gången man kommenterar är att fylla i några uppgifter om sig själv: sitt namn – eller sitt nick – sin e-post-adress och sin eventuella bloggadress eller webbplats. Och då står det ju var och en fritt att kalla sig typ Kalle Anka, om man nu vill det…

För nästan precis på dan tre år sen skrev jag ett inlägg om långtidssjukskrivnas väg tillbaka till arbetslivet. Bland annat nämnde jag en kvinna som satt och virkade hela dagarna. Det var samhällets sätt att få tillbaka henne ut i jobb. Hon själv drömde om att bli swahililärare… I morse fick jag en kommentar till det inlägget – alltså tre år efter att jag skrev det. Jag blev tvungen att läsa igenom det för att kolla om jag fortfarande stod fast vid mina ord. Det gör jag. Mer än nånsin idag!!!

De här kakorna är nog också virkade på jobbet, men har ett marknadsföringssyfte. De finns att beskåda IRL på Ubbes konditori i Metropolen Byhålan.

Som vanligt har jag inlett dagen med att söka jobb. Det låg bara en annons i pipelinen idag, men det var ett ganska spännande jobb och icke att förakta. Förhoppningsvis hittar jag ett eller två jobb till under dagen. Vidare ska jag försöka ta mig i kragen och ringa till en byrå jag har blivit tipsad om. Tänkte bara vänta tills måndagsmorgonen är över. Folk har en tendens att inte vara så intresserade av jobbsökande Tofflor då. Ett nej har jag för övrigt redan fått idag.

I morgon ska jag börja rapportera in mina jobbsökaraktiviteter i september till Arbetsförmedlingen. Jag hoppas att man kan skriva, spara och pausa för att återkomma senare. Det finns ju en hel del att rapportera härifrån… Tänk om AF:s servrar brakar… Jaa, som synes är jag ibland en rätt negativ typ. Framför allt är jag negativ när jag tycker att nånting känns jobbigt/onödigt. Jag har alla mina sökta jobb med diverse uppgifter på Excel-fil. Vore hur smidigt som helst att bara kunna skicka över den. Nu måste jag i stället sitta och knappa in post efter post… I ett typiskt webbformulär av värsta sorten. Jädra terapiarbete! Har bättre saker att ägna mig åt, liksom…

Förutom att ta fram bloggstatistik ska jag städa av i badrummet och i duschrummet idag samt tvätta en maskin blått. Min promenad tar jag därför troligen senare i eftermiddag. För ut ska jag, regnet till trots! Det mesta tycks ha kommit i natt, kanske det blir uppehåll under dan?

Vad händer hos dig idag??? Kör du också några favoriter (?) i repris eller???

Livet är kort.

Read Full Post »