Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stor och mörk figur’

Mårran är ett av de missförstådda monstren i litteratur, konst, film etc. Det hävdar Sara Haldert i en TT-artikel. Och när jag läser vidare inser jag att hon har rätt! Mårran, den iskalla, längtar ju efter värme.

Mårran skapades av Tove Jansson. Många tror att Mårran är ond och fryser allt till is för att jäklas. Men i själva verket längtar hon bara efter värmen. Fast hon vet ju inte hur man gör för att bli varm.

Mårran skildras som en stor och mörk figur. Ingen tycker om henne. Där hon hasar fram fryser allt till is av skräck. Mårran längtar så mycket efter närhet och värme att hon sätter sig på det varma – och släcker det.


Mårran är ensam och missförstådd och längtar egentligen efter värme.

                                                                                                                                                             Första gången Mårran såg dagens ljus var 1948 i Trollkarlens hatt. Hon är nog den mest ensamma figuren jag vet! Mårran har blivit en symbol för den stackare som inte vågar ta emot kärlek. Det är därför hon fortsätter att vara ensam – och läskig. För en del. För dem som till exempel tycker att alla som inte är Svensson är obehagliga och elak, typ.

Mitt namn, Tofflan, är snarlikt det engelska namnet för Knyttet. Toffle, eller Knyttet dårå, har en egen bok med titeln Vem kan trösta Knyttet? (Who will comfort Toffle?) Knyttet är också väldigt ensam i sitt stora hus, men ger sig ut i världen för att bli mindre ensam. Fast Knyttet är blyg och har svårt att få vänner. Till sist finner Knyttet emellertid tröst vid havet och blir modig.


Knyttet är också ensam, men finner tröst vid havet och blir modig.

Read Full Post »