Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stoja’

Ett tyst och hyssjande inlägg.


 

Apa som håller för öronen

Jag vill ha tystnad!

Igår läste jag en krönika om tystnadEllinor Skagegård på lokalblaskan avnjöt två dagars tyst retreat och kände en sällan uppnådd frihet. Jag håller med henne fullständigt när hon skriver att det i dagens bruskultur är

[…] ett privilegium att kunna välja bort buller, prat eller mobilsignaler. Det handlar inte om total tystnad, utan om att kunna höra fågelkvitter, vinden i träden, knakandet i ett gammalt hus, mina egna hjärtslag. […]

Vidare beskriver Ellinor Skagegård som jämförelse och kontrast ett besök på Stadsbibliotekets barnavdelning. Där var det allt annat än tyst, det stojades, lektes och sprangs omkring. Inget ställe för barn som bara vill sitta stilla i tystnad och läsa en stund. Vad jag förstår har det tidigare i sommar pågått en diskussion om huruvida det ska råda tystnad på våra bibliotek eller om biblioteken ska vara nån sorts allaktivitetshus. Den diskussionen har jag missat, troligen för att jag aldrig går på bibliotek längre. Skälen till detta är mycket enkla och två:

  1. jag måste in till stan och det kostar pengar och energi (ifall jag ska åka kommunalt)
  2. jag trivs inte på Stadsbiblioteket i Uppsala för där är inte tyst

Hade jag deltagit i diskussionen är jag emellertid osäker på vilken ställning jag hade tagit. Jag är fullt medveten om att det saknas mötesplatser i verkliga livet idag. Ställen där vi kan träffas utan att det kostar nåt. Men det saknas också ställen där vi kan få ro och få uppleva tystnad tillsammans med andra människor. För det finns nåt som heter social gemenskap även i tystnad…

Pojke i porslin s håller för öronen

Det är plågsamt att bo i flerfamiljshus med alla ljud.

I morse höll jag på att bli smått nipprig på ett utdraget och entonigt ljud utifrån. Ja, man har ju öppna fönster lite här och var så här års. Det lät som om jag hade besök av ett mobilt tandläkarteam som borrade i varenda tand i huset. I själva verket var det en sommarjobbande ungdom som med en trimmer höll på att ta bort ogräs kring tennisbanan på baksidan. H*n hade förstås hörselskydd, det hade inte jag. Gissningsvis var det fler än jag som inte uppskattade hans arbete som startade strax efter klockan sju. Jag hade då varit vaken och uppe sen sextiden, men jag satt och skrev. Och det blev plötsligt väldigt svårt på grund av oljudet. När jag skriver behöver jag nämligen tystnaden som enda sällskap. Jag kan inte ens skriva till favoritmusik, det måste vara tyst. Med detta sagt kan du kanske ana hur plågsamt det är för mig att bo i ett flerfamiljshus..? Allt smällande i dörrar, spikande, mobilpratande, musikspelande, borrande, slipande, pratande, gullande med småbarn, skrikande, klampande, dundrande i trappräcket… Det gör ont i mig. Kunde jag så skulle jag flytta, helst till en stuga i skogen.

Märkligt nog är det vid ett enda tillfälle jag verkligen uppskattar ljud. Som svagt, svagt bakgrundsljud vill jag ha TV:n på i sovrummet för att kunna somna. Jag försöker vänja mig av med detta och det går bra ibland, ibland inte. Men jag kan inte låta bli att undra om jag är ljudskadad…

Hur är DU??? Vill DU ha tystnad eller behöver DU ljud??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och dags för veckans tankar kring höjdpunkter (Liv, som har namnsdag idag) samt dalar (saliv, ja, spott alltså). Så här har veckan varit enligt Petite Moi:

Liv

Saliv

Read Full Post »

Uppdaterat: Precis när jag hade postat det här inlägget började grannarna spika, mamma vrålade och tystnaden lägrade sig igen… Tillfälligt i alla fall…


Idag fick jag sovmorgon!
Det verkar som om de hamrande och spikande grannarna ovanpå har dragit till Blåkulla eller nåt tillsammans med sina barn som verkade hoppa studsmatta inomhus. Härligt! Jag sov ända till klockan åtta! Igår blev vi väckta ungefär halv sju av att det spikades (!) i lägenheten ovanpå. Mamma blev skitförbannad och vrålade från sängen

TYST!!!

Och det blev det. Det blev tvärtyst. Sen var det lite hallå igen senare på förmiddagen. Det lät som en man som pratade extremt högt i sin mobil. Och eftersom vi, mamma och jag, är elaka, höjde vi rösterna och härmade mannen. Då blev det tyst igen. Och så har det varit sen dess. Eller det har hörts normala ljud, inte spikande, mobilprat i megafon eller studsmatta.

Hammaren fick påskledigt.


Jag kan förstå att det är lite svårt
från att avhålla morgonpigga ungar från att stoja, men att hoppa studsmatta borde man klara av att låta bli. Och spika en långfredagsmorgon. Det här med mobilpratare med megafonröster har jag extremt svårt med vilka tider som helst på dygnet. Jag är liksom inte intresserad av att höra andras privata mobilkonversationer. Punkt!

Mobilfritt kan vara skönt ibland.


Det verkar som om snöblasket har upphört!
Jag har glipat lite på persiennerna och noterar lite sol samt att det verkar vara en vinterdag ute. Typ minusgrader. Dunjackan hänger hemma, men jag har min skitfula fodrade fleecejacka med mig. Den är hyfsat varm. Den tunna vårjackan lär få hänga där den hänger tills jag åker. Nej, detta var verkligen ett väderligt bakslag! Kanske blir det ändå en promme längs sjön om det inte är för kallt och halt. Jag ska också åka ett par ärenden åt mamma, för i morgon hinns det inte. Först är vi bjudna till faster E på kaffe klockan 13 och två timmar senare ska jag träffa FEM.

Och efter påskdagen kommer annandagen och då ska jag och alla andra åka hem. Det lär bli trångt på vägarna… Hoppas vädret är bra så blir det i alla fall lättare att köra.

Jag undrar om min älskling sover… Det har varit några kvällspass för henne, men jag vet att det kan vara svårt att sova lite längre ändå. Jag tror att jag var lite jobbig igår kväll, för jag messade rätt mycket. Saknar…

Read Full Post »

Ibland sitter jag i bilen och väntar utanför ett hus. Det är en ganska stor villa, lite gammeldags, med hyfsat stor trädgård till. Där finns gräs, fruktträd, blommor och buskar. Ibland ser jag barnen som bor där. De leker i trädgården. Grinden står oftast öppen.

Barnen har en mamma och en pappa. Mamman har en bred bak och ett lika brett leende. Hon tycks ALLTID ha tid att lyssna till sina två barn. Hon lyssnar AKTIVT, har jag sett på munrörelserna. Det vill säga, barnen berättar nåt, hon frågar och barnen svarar. Pappan är inte hemma lika ofta och hans bak är inte lika bred, men han ler också alltid. Alltid. Och klappar. Klappar på barnens huvuden med mjuka händer. Händer som håller händer, inte höjs för att… slå.


Händer som håller händer.

                                                                                                                                                     Utan ett bekymmer i världen ser jag barnen skratta och stoja och springa omkring i sin trädgård, utanför sitt hus inne i vilket mamma och kanske också pappa finns. Trygga barn. Inte en tanke på att nåt kan slå sönder bilden. Inte en fundering över att glasets ram kan krascha genom att bilden far i golvet – med vilje eller utan.

Jag önskar dessa barn en lång barndom. En lång och trygg barndom med oändliga berättelser för sina leende föräldrar.  Och en öppen grind. Alltid en öppen grind.


Alltid en öppen grind.

Read Full Post »