Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stödja’

Ett inlägg om en bok om en ovanlig sjukdom.


 

Diagnos kortisolsviktMin mamma har Addisons sjukdom. Hon är inte ensam om Addison, men det är bara ungefär 1 500 personer i Sverige som har den. Min mamma har varit sjuk nästan hela mitt liv. När jag var nio år blev hon jättesjuk. Mamma vägde 35 kilo när hon var som sjukast. Det var inte mycket för en kvinna i 35-årsåldern som var 171 centimeter lång. Det tog över ett år innan hon fick diagnosen. Min mamma höll på att dö. Jag vet inte om jag riktigt förstod det då, det hade varit lite mycket sjukdom och död i vår familj just då. Och jag var ju bara ett barn som mamma inte riktigt orkade med – hon var ju så sjuk. Var hon inte på sjukhus så låg hon hemma och var dålig. Jag lärde mig tidigt att leka tysta lekar och att inte ta hem kompisar. Självklart har det genom åren dykt upp många frågor kring mammas sjukdom. Tack vare den vänliga Krönikören, Lotta Modin, har jag nu fått svar på en del av frågorna. Lotta sände mig nämligen boken Diagnos: Kortisolsvikt. Boken består av av 17 berättelser av lika många sjuklingar. Redaktörerna för boken, Eva Rafner och Linda Skugge, har själva kortisolsvikt.

Det som slår mig och som är lika för alla de 17 personerna i boken är att de alla blev misstrodda av vården. Det var likadant för mamma. Hon fick höra att hon var deprimerad, psykiskt sjuk, anorektiker. Och hon såg ju inte sjuk ut först – hon var ju så brun. Jag har ett minne av mamma när hon var som sjukast. Då, när hon kräktes upp allt hon åt och drack. Ett benrangel på 35 kilo, iförd en blå, kinesisk sidenmorgonrock. Till sist kom hon i alla fall iväg till Karolinska och professor Luft. Det var där hon fick diagnosen Addisons sjukdom.

Jag får kanske inte alla svaren i den här boken. Nåt jag fortfarande undrar över varför just min mamma fick sjukdomen. Men hon fick den och nu vet jag mer om den och hur den funkar – och inte funkar. Tack Lotta!

Vill du veta mer om sjukdomen eller kanske träffa andra som har sjukdomen? Kanske vill du bara stödja… Svenska Addisonföreningen välkomnar såväl medlemmar som stödmedlemmar och hjälper till att göra sjukdomen mer känd.

Toffelomdömet för boken blir det högsta. Den behövs.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skrivande.


 

pengar

Det händer att jag skriver texter mot betalning.

Det händer att jag skriver texter mot betalning. Men du behöver inte oroa dig, det är inte tillräckligt mycket för mig att kunna leva på. Här på bloggen går jag via ett företag där jag har en sorts uppdragsanställning. Det innebär att jag får förfrågningar om eventuella texter jag vill skriva, jag får anmäla intresse och sen är det upp till beställaren att göra sitt urval. När jag tar såna uppdrag talar jag givetvis om det för min a-kassa. För 20 minuters arbetsinsats kan jag då få avdrag från a-kassan på såväl ersättning som en ersättningsdag. För a-kassan tycker inte att man ska jobba ens lite grann. Man ska inte jobba alls när man har a-kassa. Eller också ska man jobba mycket grann och få lön. Det senare är ju det jag vill göra.

Så det lönar sig knappast för mig att ta skrivuppdrag enligt ovan. Bruttolönen ser hyfsat bra ut, netto blir det runt en hundralapp för ett uppdrag. Nån lön betalas heller inte ut förrän man uppnått en viss summa. Hittills i år har jag fått en utbetalning, tror jag. På 400 kronor. Men pengar som pengar – allt är välkommet. Nästan.

Jag tar inte vilka skrivuppdrag som helst, nämligen. Det måste passa ihop med det jag skriver om för övrigt här på bloggen. Jag skulle inte åta mig skrivuppdrag som handlar om mode, smink, sport, till exempel. Det måste smälta in, vara nåt jag gillar eller som engagerar mig. Spelsajter skriver jag till exempel inte om. Jag gjorde ett undantag i höstas för jag blev lovad en ganska stor ersättning för det. I slutet fick jag 300 kronor och blev av med en vän. Så nä, vissa uppdrag lönar sig inte.

Nej

Jag säger nej.

Vidare säger jag för det mesta nej till företag som vill styra allt för hårt det jag skriver på uppdrag. Företag som kräver att få granska min text innan de betalar nånting. Jag jobbar inte så. Jag tar ett uppdrag efter de förutsättningar som ges – och som passar mig! – i förväg. Notera dock att hade jag drivit en professionell blogg skulle jag med all säkerhet ha tänkt annorlunda.

Jag får då och då förfrågningar om att skriva på uppdrag, få ersättning och sköta det här med skatteinbetalning på egen hand. Men dessa uppdrag är alldeles för styrda för att passa mig. Ska jag dessutom betala skatten själv anses jag som egen företagare och då kan jag inte samtidigt få a-kassa. Såna regler hade det relativt nystartade företaget, som köper texter av bloggare, ingen kläm alls på. Detta kan få till följd att en massa bloggare skattesmiter. Eller gör som jag: tackar nej. Jag skulle kunna namnge ett och annat sånt företag här, men… hur andra bloggare gör är upp till dem och inte till mig.

Böcker i bokhyllor på Röda Rummet

Böcker recenserar jag gärna, för det är inte plågsamt att läsa. Men det ger mig ingen inkomst, tyvärr.

Böcker recenserar jag gärna. Ibland får jag mig tillsänt nya böcker från förlag och författare. Jag får inte en spänn för det, men eftersom jag är road av läsning är det inte plågsamt att åta mig att recensera en bok. Ibland skriver jag om andra varor, tjänster, företag etc – men alltid hittills på uppdrag av mig själv.

Det händer att jag deltar i kampanjer vars budskap jag ställer mig bakom. Det gör jag alltid gratis, det förväntas man göra. Nu senast var det kampanjen om bokmoms på digitala böcker. Det är för övrigt sista dan att stödja den kampanjen idag, så gör gärna det! (Länk i högerspalten här via den stora runda knappen med texten ”JA! Till lika villkor för alla böcker!”)

Men ärligt talat… jag är rätt trött på att jobba gratis! Gratisjobb är sånt man kan ägna sig åt när man har en inkomst och det har inte jag. Häromdan blev jag ”erbjuden” att skriva om en ny sajt som visade samlade länkar för en viss typ av tjänst. För det skulle jag få… ingenting. Skälet som gavs till noll ersättning var att det ju är gratis för användarna att använda länkarna på sajten… Vidare skrev den lille (?) gossen som mejlade mig ord och uttryck som han inte riktigt begrep, tyckte jag.

Good luck!

säger jag bara. Gratis hjälp med marknadsföringen av en webbplats som jag gissar tar in annonsintäkter… För att citera lilla Kerstin i Barnen i Bullerbyn på Barnens dag:

Nä, nä!

Idiotiska regler begränsar alltså mina möjligheter att ta betalt för det jag skriver och gratisjobb är jag trött på. Finns det ingen som vill anställa en driven och produktiv skribent??? Jag är faktiskt rätt bra på att skriva texter för andra kanaler än min egen blogg och för olika målgrupper – jag har jobbat med det i hela mitt yrkesverksamma liv. Hallå???

Inget svar? Äh, då fortsätter jag att skriva här på bloggen – bara för att!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett repeterande inlägg om böcker och moms. Idag är det sista dan att ta ställning via kampanjen!



Ja till sänkt moms på digitala böckerDen som läser min blogg
vet att jag gillar att läsa böcker. Jag älskar känslan av att hålla i en bok, att stoppa näsan i den och dra in dess doft i näsborrarna, att prasslande vända blad etc. Jag har aldrig läst böcker på annat sätt än det vanliga. Men i mitt jobb bland synskadade insåg jag vilken betydelse talböcker och ljudböcker har. Att kunna lyssna på en bok när man inte kan se att läsa.

Sen dess har e-böcker, digitala böcker, gjort sin entré. Böcker med lika villkor. E-böcker som vi alla kan läsa, var och en på sitt sätt (synskadade och personer som har svårt av andra skäl eller bara föredrar att läsa audiellt via talsyntes och andra hjälpmedel; andra läser på vanligt sätt) via datorer, paddor och till och med mobiler.

Fast det jag inte visste var det här med momsen. För fysiska böcker är momsen sex procent. För digitala böcker är den 25 procent. WHAT??? Jaa, du läste rätt. Inga lika villkor här, inte.

Pin Ja till lika villkor för alla böckerDärför stödjer jag kampanjen #bokvalet. Olika moms för exakt samma innehåll är inte lika villkor. Jag är med och kräver att alla böcker, oavsett format, ska ha samma låga moms.

Vill du också ha lika villkor för alla böcker? Gå in på #bokvalets kampanjsida och klicka i ett ja! 

På kampanjsidan kan du också se vilka författare som stödjer #bokvalet. I kampanjen medverkar också förläggare, inläsare, skådespelare och andra kulturpersonligheter. Bokläsningen har minskat mycket de senaste 20 åren. Med samma moms kanske den rentav ökar? Låt oss hoppas det! Att läsa är ju det bästa!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grävsligt inlägg.


 

Grävskopa

Gräva ner sig eller rensa ogräs? Kanske behöver man inte alltid använda så stora maskiner, oavsett vad man väljer att göra.

Att gräva ner sig är ingen idé. Det sköter andra så bra sen när det är dags. Jag försöker ta till vara på tiden och göra det bästa av den. Fylla dagarna med meningsfull sysselsättning. Jag börjar bli väldigt bra på det, trots att jag mest är hemma. En liten utflykt per dag tvingar jag mig till även om både kropp och själ protesterar – det är väldigt tryggt här i bekvämlighetszonen.

Men ljuset och luften gör, som bekant, underverk på flera sätt än ett. Tänk att ha en liten trädgård att påta i. Det skulle visserligen inte min rygg estimera, men jag brukar hitta arbetsställningar som funkar för den, även för att rensa ogräs. Den sommaren jag var nyskild försvann ogräset från mina föräldrars trädgårdsland. Jag hade rensat bort allt sånt helt maniskt. Grävt upp det som förstörde och hindrade det som skulle få växa fritt och blomma ut. Sen tog det ett tag innan jag hade kommit igenom min kris. Många tårar blandade sig med jorden. Men mamma och pappa hade aldrig så fina land som sommaren 1999.

de sista blommorna fr trädgården

Detta var de sista blommorna vi tog från trädgården.

När nåt jobbigt inträffar hamnar en del av oss kanske i nån sorts kris. Jag jobbar hårt med att ta mig över kanten varje gång. Sen jag startade den här bloggen har jag ältat rätt mycket här – både öppet och bakom lösen. Genom att skriva av mig har jag fått bort de flesta negativa känslor som vill slå rot som ogräs.

Men sen kommer det alltid nån och liksom slår en i huvet. Dunkar in i ens skalle hur man är – och hur man inte är. Mina tillkortakommanden. Och andras. Är det nåt jag ogillar så är det generaliseringar. Häromdan gick jag igång på nåt skrivet om hur en viss grupp är. Det var flera texter som jag reagerade på. Om nån skriver så att jag reagerar har skribenterna uppnått nåt. Det är bra.

Generaliseringar, däremot, är inte bra. Framför allt när man inte vet vad man pratar om och det man skriver i vissa fall gränsar till skvaller, förutfattade meningar och fördomar. Ungefär som att säga att inga invandrare vill jobba utan alla lever på bidrag. Eller att alla bögar är promiskuösa. Eller den riktigt gamla fördomen att alla bönder är rika som troll och gömmer pengarna i sina madrasser. Vi som tänker lite till vet att detta orimligt kan vara sant. Många invandrare jobbar hårt och många får såna jobb som ratas av svenskar. Och nä. Alla bögar jag känner knullar inte runt och ingen de bönder jag känner är inte särskilt välbärgad, faktiskt.

Vi som tillhör en viss grupp vet hur vi har det. Den som inte tillhör den gruppen kan aldrig veta det. Den kan bara föreställa sig. Jag själv tillhör flera minoritetsgrupper. Kanske det är nåt jag skulle lyfta fram mer i mina jobbansökningar när arbetsgivarna efterlyser mångfald i sina platsannonser? Alltså, det faktum att när det gäller mångfald, då är jag ett riktigt fynd… (<== ironi)

 

Armband

Det finns fortfarande chans att vinna ett unikt armband.

==> Jag tycker i alla fall att du som läser här ska kolla in tävlingen om det unika armbandet. Det är en tävling för en god sak. Genom att delta (det kostar ingenting att skriva en motivering varför just du ska vinna armbandet!) stödjer du två grupper som har det svårt: långtidsarbetslösa och cancersjuka. Du kan aldrig förstå hur nån i grupperna känner sig om du inte har varit eller är där. Men du kan göra lite, lite skillnad. Och visa empati i stället för att skoningslöst döma och slå nån i huvet. Rensa lite av ditt eget ogräs, vet jag! 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ganska ofta nu för tiden är hjälporganisationer ute i blåsväder. Samtidigt har det blivit avdragsgillt (!) att skänka pengar till vissa av dessa organisationer. Tofflan var lite nyfiken på hur du gör och undrade om du stödjer nån hjälporganisation.

Så här fördelade sig de 25 inkomna svaren:

44 procent (elva personer) svarade: Ja, jag skänker pengar då och då.

20 procent (fem personer) svarade: Ja, jag sätter in pengar regelbundet till en organisation. 

Tolv procent (tre personer) svarade: Nej.

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag har fadderbarn. 

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag skänker kläder och saker.

Fyra procent (en person) svarade: Tja, jag köper typ en majblomma varje år. 

Fyra procent (en person) svarade: Nja, jag kan lägga lite i nån insamlingsbössa då och då.

Bittan kommenterade:

Jag stöder framför allt gatubarn i Uganda och hemlösa. Dels regelbundet och dels i samband med olika kampanjer. Jag vill dela med mig nu när jag kan. ”Som du själv blivit hjälpt ska du hjälpa andra” (Tror det är Länkarnas budskap?!)


Caroline kommenterade:

Ja, jag skänker pengar då och då… Hade kunnat fylla i fler alternativ:
* Skänker till Frälsis som aldrig tvekar att hjälpa de mest utsatta i samhället.
* Köper majblomma varje år
* Ger bort kläder och saker, när jag själv köper nytt, till behövande jag möter i mitt arbete + till organisationer som samlar in till hemlösa
* Lägger en slant i insamlingsbössor då och då, även där för det mesta till Frälsis
* Har köpt i andra personers namn (som julklapp/födelsedagspresent) en get, vattenpump, barnmorska, höns till byar, familjer i extremt fattiga områden i världen. Finns en organisation som säljer sådant. Hjälp till självhjälp

Arga Klara kommenterade:

Skänker varje månad och har ju dessutom förmånen att jobba på en välgörenhetsorganisation. 🙂 Och visst får vi anställda lön – men bara knappt 2/3 så mycket av vad ett motsvarande jobb någon annanstans ger.

Tofflan kommenterade:

Jag tycker att det är självklart att även de som jobbar för en hjälporganisation ska få lön. Men det ska inte handla om miljonlöner. Är det nåt jag verkligen avskyr är det folk som skor sig på andra människors dåliga samveten. Jag har läst alltför ofta om miljonlöner och fiffel, vid flera stora och kända hjälporganisationer. Hemskt!
Den enda organisation jag ger pengar till – vilket händer då och då, inte regelbundet – är Läkare utan gränser. Den känns väldigt seriös och jag vet att sjukvårdspersonal är utomlands och jobbar hårt i tuffa situationer och gör ett jädra bra jobb!
När jag får ett fast jobb ska jag skaffa ett fadderbarn eftersom jag inte har några egna barn.
Idag ger jag mest kläder direkt till behövande, vilket ibland kan vara vänner och bekanta som har det tufft och som fryser nu i vinter.

SoP kommenterade:

Här tog jag fadderbarn,( har haft det sen 2001 när jag fick arbetsskadan godkänd o tyckte jag äntligen hade råd ,) men hade velat välja tre alternativ. Jag stöder olika ställen som månadsgivare,bl.a världsnaturfonden,djurskyddet o stadsmissionen – o ger drösvis med saker till våra secondhandställen. Sommar o vinter ger jag till några olika katthem . Klickar på The animal rescuesite- och stickar till hjälpstickan då o då. Nu skriver jag inte mer, jag ser ju självgod ut :-/

Irene Sjöberg kommenterade:

Jag skänker till Hemlösa och tidningen Faktum när möjligheten finns. Jag har inte mycket pengar att röra mig med, men det finns alltid de som har det sämre och att skänka en femtio-lapp i månaden är inte svårt.
Kram


Stort TACK
för alla klick och alla kommentarer! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!


Livet är kort.

Read Full Post »