Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stimulerande miljö’

Jaa, det blev blått igen! På himlen. Bara för att jag var ute och promenerade haltade till och från Thaistället på lunchen. (Hälen ondare än nånsin, så jag får nog ringa mottagningen.) Jag hade varm luvatröja, tjockis-svart, förstås, på mig, men inga solbrillor. Om jag går i solen utan solbrillor får jag huvudvärk. Bara att vänta på det igen nu då. USCH vad jag gnäller idag!

Blått igen…


Nu är det så
att jag ska vara glad, egentligen – och det är jag! Skit i onda hälar, aliens och annat bjäfs. Jag har fått ett muntligt löfte om att åtminstone få jobba kvar till årsskiftet. Trots att jag alltid vill ha svart på vitt att den typen av löften stämmer, känns det ändå som om detta gör det. Jag har nämligen fått ett antal nya arbetsuppgifter som löper en bra bit in i framtiden. Det handlar om webben och det handlar om information om forskning som ska ses över, först språkligt, därefter utseendemässigt. Det började på nåt sätt på institution nummer två och kom tillbaka till institution nummer ett… Men det är kul att få ordning och reda!

I morgon lär större delen av dan gå åt till att dra upp ramarna för institutionsdagen. Det känns också väldigt kul att ledningsgruppen köpte min idé kring detta! Genom att alla deltar och bidrar i olika grupper får vi garanterat bra acceptans och det blir lättare att genomföra saker och ting. Och om jag vore medarbetare och forskare skulle jag tycka att det var både viktigt och kul att jag får vara med och påverka och bestämma var/när/hur min forskning ska kommuniceras.

Det är verkligen så att jag är glad över att få jobba här, i den här stimulerande miljön, mitt bland alla engagerade och duktiga människor, unga som gamla! Jag är tacksam att jag får vara med om det och tacksam att jag får tillhöra en grupp igen, att jag har fått en social tillhörighet. Jag trodde inte att jag skulle sakna eller bry mig om det, för jag har lärt mig att inte ha några större problem med att vara ensam om dagarna. Men vissa dagar har varit som svarta hål, spelar ingen roll hur mycket jag fyllde dem…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jepp! Rubriken säger

Kunskap!

och det är precis vad jag får varje dag på arbetet. Jag kan inte säga tillräckligt många gånger hur tacksam jag är för detta! Men också hur jäkla medveten jag är om att allt kan ryckas ifrån mig om en timma eller ett par månader. Men jag kan inte tänka så, jag vill inte tänka så. Jag vill tänka på framtiden med tillförsikt. Försiktig tillförsikt. I morse mötte jag förra kollegan M och jag kände nästan skuldkänslor för att jag har ett sånt fint kontor och förmånen att få jobba i en sån stimulerande miljö – medan M delar rum med tre (3) kollegor… Inte särskilt optimalt…

Jag jobbar på med intervjuerna denna vecka och nästa, detta för att jag har ett avstämningsmöte med prefekten efter påsk och dessutom ska ha en dragning i ledningsgruppen en dag senare. Omvärldsbevakningen verkar funka nu, men via mig. IT-ansvarig har skapat en funktionsbrevlåda dit mejlen ska styras. Nu gäller det att få alla 40 -50 pers att ansluta sig dit… Jag kan vara väldigt övertygande när det behövs, samtidigt som jag respekterar den som vill stå utanför och som har godtagbara skäl. Vidare försöker jag bygga upp institutionens intranätsidor och arbetet går framåt! Det är så kul att få vara med från början – och så vet jag att jag gör en insats och avlastar S som har massor att avsluta innan bebisen kommer!

En frukt från kunskapens träd?


Det är inte så lätt att knapra på frukt
– från kunskapens träd? – när det står ett påskägg med godis bara en bit här ifrån. Men jag försöker låta bli och jag försöker rikta tankarna åt annat håll. En tanke som just slog mig var hur farfar Pastorn skulle ha tänkt och tyckt om mitt nuvarande jobb, där kunskapens frukt är baserad på bevisade teorier och inte teologiska… Samtidigt har jag fått höra att farfar var hyperintelligent och kunde ha blivit vad som helst. Men han brann i tron och blev pastor. Och det är värt mycket respekt, det också. Farfar hoppade över två klasser i grundskolan, jag endast en. Så man kan väl säga att jag kanske har ärvt en liten del av intelligensen, men inte så mycket… 😉 Andra klass, som Elias går i just nu, har jag bara gått i två månader. Sen hoppade jag vidare och fick ny fröken och nya klassisar – FEM, till exempel, och min f d fru – och en ny skola. Tjolahopp, liksom!

Idag är det institutionsmöte, tror jag. Jag misstänker att vi fikar och äter godis och laddar för morgondagens påsklunch, Swedish Sandwich Cake! Det är underbart med

a bilingual uni!

Read Full Post »

Det är fredag igen. Två hela veckor och några dar har jag ”jobbat”. När jag mötte ”chefen” i morse sa jag att jag var sunt fredagstrött igen. En arbetsvecka ligger snart bakom mig. En vecka där jag har fått höra till ett sammanhang. Detta att höra till är i skrivande stund inte nåt permanent utan endast till och med oktober månad ut. Men ändå. Det ger så otroligt mycket. Och gör så otroligt mycket för självkänslan. Numera kan jag säga, om nån jag möter undrar, att jag

jobbar där och där, just nu och ett tag till

Jag undrar hur många som verkligen trodde på mig! Som verkligen trodde att jag skulle klara detta efter att ha levt i ett arbetslivsvakuum så länge.  Mina häcklare trodde det väl allra minst! De får stå med långnäsa nu. Jag hörde nånstans av nån att man efter sex (6) veckor som sjukskriven är totalt avkopplad från ett jobb och att man då sakta måste få tid och tillfälle att komma igen. För mig blev det åtta timmar om dan direkt efter det här två år och åtta månader långa helvetet. Det som har brutit ner mig. Men var orolig och darra, du häcklare, för Tofflan har rest sig igen!

Människor kan förändras. Tro aldrig att nån inte är utvecklingsbar. Jag trodde tidigare inte det om somliga – och framför allt trodde jag det inte om mig själv. Men ju hårdare smällar man får, desto starkare är man när man väl har rest sig. Det gäller bara att ha en urkraft att använda sig av. Och att det finns människor omkring en som aldrig för ett ögonblick betvivlar ens förmågor. Så, som sagt, var orolig, du häcklare.

Naturligtvis lär jag mig andra saker än att ingå i ett sammanhang och höra till. I morse, till exempel, fick jag veta att det är samma DNA i en liten blomma som i en stor kossa. Jag befinner mig i en otroligt stimulerande miljö – stimulans för såväl intellekt som psyke – i otroligt vackra omgivningar. Och alla runt omkring är fortfarande glada och snälla mot mig. Nu har jag ändå varit här så länge att jag har hunnit skrapa på ytan och noterat att allt inte är perfekt. Det spelar ingen roll. Hade allt varit hundra procent solsken skulle jag ha blivit misstänksam.

Det enda smolket i Tillhörandets bägare är nu att Fästmön och jag inte har så mycket tid tillsammans längre och att jag inte får nån lön. Men kärleken är stark och jag hoppas på en inkomst inom en snar framtid.

Read Full Post »