Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stärkt’

Nej, vi är inte riktigt OK nån av oss. Fästmön har kill i halsen och hosta, jag har kli i ögon och näsa och båda är vi jättetrötta och lite småfebriga av och till. Men Anna var söt igår och både handlade och lagade maten, medan jag grejade klart här hemma. Och diskade, ska jag tillägga, för det hör till ovanligheterna! Anna skämmer bort mig totalt och brukar diska när hon är här. Hon vet att jag verkligen avskyr denna hushållssyssla…

Anna knaprade Ipren igår och jag tog till sist en Tavegyl för att få slut på kliande och nysningarna. Sen blev jag ju überskittrött, så vi glodde bara nån timme på TV innan vi kröp till sängs. Idag när vi vaknade var vi fortfarande skittrött trots en lång och god natts sömn. Det vete 17 om det är nån allergi för min del, jag känner nästan av lite ont i halsen. Skyndade mig att ta en ingefärskaramell ur asken jag har köpt på Thaistället på jobbet. Med dessa karameller – som är sega och smakar både sött och starkt på samma gång – brukar jag kunna mot Olle i grind, men nu vet jag inte om jag är försent ute.

Vi har ätit frukost och jag har tagit rätt på gårdagens torra tvätt. Anna rev ur sängkläderna och de snurrar just nu i maskinen. Passade på att ta några bilder på mitt hem med de nya fönstren, men det är verkligen skitsvårt att fota just fönster. Kameran tar in ljuset och gör bilden mörk – och då ser man ju inte vad den föreställer. Har Photoshoppat lite, men det blev inte mycket bättre.

Matsalsbordet vid fönstret i vardagsrummet.


Nån bild från sovrummet
kommer inte eftersom sängen inte är bäddad! Vi går vidare till gästrummet…

Gästrummet med kaktusparaden i fönstret.


Vägg i vägg
ligger arbetsrummet.

Arbetsrummet sett från datorn och mot fönstret.


Och så slutligen köket,
där stackars Anna äntligen fick lägga beslag på lokalblaskan efter att mina feta fingrar släppt den.

De nya fönstren i köket är de fönster jag tycker bäst om. Det var tidigare två stora rutor. Nu är det tre och alla går att öppna genom att vippa och jag behöver inte plocka bort nånting från fönsterbrädan.


Lokalblaskan innehåller idag en intressant artikel signerad dess kulturchef.
Ämnet är förstås bokmässan. En bra och läsvärd krönika, skriven av Alexandra Borg, behandlar e-boken. Rekommenderas! En tredje intressant artikel i dagens tidning – jaa, jag är förvånad att det är så många – handlar om sociala medier och att Twitter är överskattat! Tyvärr finns den inte att läsa (än?) på nätet.

Dagen i övrigt? Tja, himlen är regngrå och vi känner oss sega. Vet inte riktigt vad vi hittar på när sängen har blivit renbäddad och dagens tvätt har blivit upphängd. Man har mest lust att hänga över en god bok här hemma och det skulle hälen tacka för. Men mamma ska jag väl ringa. Eventuellt vågar vi oss ut till kvällen för att supera nånstans i stan, kanske italienskt..?


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse vaknade jag till en solig dag! Klockan var 6.30 och jag skulle skjutsa Fästmön till jobbet. Men det där med solen gick snart över och nu är det mulet igen.

Igår kväll blev vi ifrånåkta av en idiot till busschaufför – ja, det kan ju inte ha varit nån annan än en idiot. Det resulterade i att jag fick halta lite mer och lite längre än vad som var planerat. Och när vi kom hem hade jag jätteont i magen. Det har jag faktiskt även idag. Den är stinn och öm och avger brunt vatten… Eh ja… Du vill inte veta mer.

Men… Just nu vill jag leva! Och nu ska jag berätta om den tavla jag valde och köpte igår!

Innan vi åkte ner till Kittys fantastiskt trivsamma ateljé – kolla in länken genom att klicka på hennes namn (eller leta upp henne under rubriken Kickor och Pluttar i högerspalten!) så får du ett visst smakprov – stod jag i valet och kvalet när det gällde klädsel. Jag är trött på att alltid klä mig i tjockis-svart, men vad gör man när man är fet? Man bantar, förstås och så kan man klä sig färgglatt. Men inte jag. Jag vill inte banta. Fast jag stod i alla fall en stund och klämde och kände på min mest färggranna skjorta, en födelsedagspresent på 30-årsdagen (snacka om vintage!..) av en före detta vän.

Min mest färggranna skjorta.


Jag ville trots allt inte konkurrera
med alla färgerna i ateljén, så det blev tråkig svart piké med vita ränder på ärmarna och en känd sportlogga över vänster bröst.

Inledningsvis bjöds vi på ett glas rött. Och sen började jag titta, rota, glo bland alla fantastiska verk! Till sist – och det var lättare än jag trodde! – stod valet mellan tre tavlor.

Mina favoriter vid pilarna. 


Alla tavlor
hade mer eller mindre hjärtor i motivet. Men jag bestämde mig för den här – som heter Just nu vill jag leva.

Just nu vill jag leva heter den här tavlan.


Den här tavlan
målade Kitty förra året efter att ha tagit sig igenom en svår tid. Inte så konstigt att jag fastnade för den! Kitty berättade så fint om bakgrunden – som ju är en låttitel av Tomas Ledin. En låt som fick en revival, kan man säga, genom ett TV-program och en helt annan artist, Laleh.

Banden knyter samman två älskande, men man måste samtidigt ge varandra frihet. 


Banden i hjärtat,
det som är lite naggat i kanterna, knyter samman två älskande. Men man måste också komma ihåg att ge varandra frihet, att inte knyta varandra till sig för hårt.

Ett handslag, en tackskål, pengar som bytte ägare liksom tavlan, nerpackad i en plastpåse för avhämtning i morgon (det regnade ju igår). Så lämnade vi ateljén och gick för att äta grillat på Soul food steakhouse. Gott, starkt och prisvärt – allt grillat serverat med majskolv och grönsaker på spett! Och när vi kom ut från restaurangen anade vi ett blå fält i nederkant på den annars svarta himlen. Se bara…

Blått fält i en för övrigt svart himmel.


Efter jobbet i morgon
hämtar jag min fina tavla. Nu återstår bara att fundera var jag ska hänga den och var jag ska låta rama in den…

Tack, Monica och Kitty, för en trevlig kväll!

Kitty försöker vifta in en Uppsalabuss, Monica fotar när Anna och jag fotar.


Vill DU se fler av Kittys verk IRL?
Då får du tillfälle till det om du beger dig ut i Uppsalas KulturNatt nästa lördag, den 8 september. Tillsammans med en annan konstnär visar Kitty sina tavlor på Svensk Konsthandel, Dragarbrunnsgatan 56, mellan klockan 16 och 22.


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här så kallade näsinfektionen motar jag med hela kroppen, lite C-vitamin brus (inte överdosera, då blir det chokladpudding i toan) och så… mitt hemliga vapen:

Mitt hemliga vapen mot förkylning.


Ett vapen som med detta inlägg
inte är så hemligt längre eftersom jag ju har avslöjat det. Men i alla fall. Onsdag innebär kycklingspett på thaistället och där… DÄR säljer de dessa ingefärskarameller som biter på förkylning. Vill jag hävda, i alla fall. Och tron kan ju, som bekant, försätta berg. Ibland. I alla fall enligt Bibeln, (1 Kor 13:2).

Jag köpte två askar för att vara på den säkra sidan. Dessutom bjöd jag en stackars intet ont anande professor från Eritrea på en karamell. Jag har inte sett honom sen dess. Men jag tänkte att just en professor från Eritrea skulle tåla dessa urstarka, sega, mjöliga godsaker. Första gången jag åt en höll jag på att smälla av! Det starka stiger rakt upp i näsgångarna och dödar säkert allt i sin väg – även ondsinta baciller. Tror jag, dårå.

I kväll och i morgon kväll står det städning hemma på agendan. Fy te rackarns så här ser ut! Överallt ligger ett lager svart – nej, jag ljuger inte! – damm. Får en ju att fundera lite över ventilationssystemet i lägenheten… Jag är klar i badrummet och i duschrummet/toan. En maskin jeans och handdukar mullrar i badrummet och innan dammningen tyckte jag att jag var värd en GB Sandwich. Glass är ju bra när man är lite sjuk, har jag hört. Ehu, ehu*…

Nä, saatteee sjuk tänker jag inte bli till midsommar. Då ska jag och Fästmön vara lediga tillsammans. Vi har inga särskilda midsommartraditioner mer än att vi äter sill och dricker snaps därtill. Nåt år vet jag att vi förirrade oss ut i skogen mitt i natten för att plocka en bukett med sju blommor att lägga under huvudkudden. Jag tror att det var den midsommaraftonen när mina så kallade kompisar partajade här nedanför och vi inte var bjudna – för att de hade börjat ta aaavstånd från mig redan då, enligt initierad källa som emellertid inte har upplyst mig om varför man tog avstånd. Vilken TUR att vi slapp gå dit!

Så här kul hade vi på ballen**!


Det är bara att hoppas på
att vi kan inta vår sill och snaps på ballen även i år. Köket blir ju inte riktigt lika mysigt. Men jag måste ju städa ifall att. Och nu är den här pausen slut. Dags för mig att ta fram vippan och studsa omkring bland svart damm och andra trevligheter.

Och ja just det… du kanske minns husvagnslägret

Husvagnslägret på en bild från tidig maj i år.


Idag har de brutit upp
och lämnat två stora, skitfula gula fläckar på gräsmattan. För gult är ju, som bekant, alltid fult.


*ehu, ehu = flepigt hostljud

**ballen = balkongen 

Read Full Post »

Lördag. Jag vaknade och var dödstrött. Försökte pigga upp mig med lite whisky i marmeladen till frukost, men det hjälpte inte.

Whiskymarmelad inköpt i The English Shop på Söder.


Tog till och med fram den amerikanska whiskeyfudgen
(notera att amerikansk w-sprit stavas med -ey på slutet; brittisk endast med -y), inköpt på samma ställe, men jag tittade bara på den fina burken.

Titta du också på den fina burken. Eller låt bli.


Hade lite smått att fixa med här hemma
– ringa mamma (jaa, TV:n fungerade igen), stryka, gå ut med sopor etc – innan jag for ut till Himlen på eftermiddagen. Vi softade lite och sen var det dags att fara in till stan igen. Jag skulle bjuda på födelsedagsmiddag på China Garden, men jag fick varken sång eller paket så det var väl att räkna som en vanlig lördagsmiddag fast på kinarestaurang. Maten avåts som vanligt i rekordfart. Enda gången nånting vid borde rönte fleras uppmärksamhet var när Fästmön och jag provade sushi med wasabi. Det var starkt, men sånt rensar bara näsgångarna. Ingen av oss blev särskilt imponerad. På en timma var måltiden avklarad och somliga satt och suckade och ville åka hem. Jag hade kastat i mig maten, så jag fick ont i magen. Vi bussade hem och missade att heja på en kusin till barnen (pinsamt!), men jag hade både ont i magen och var kissnödig. Lördagskvällen tillbringade alla på sina respektive rum utom Anna och jag som glodde på en gammal TV-deckare i vardagsrummet.

Min fortune cookie.


Söndag. Vi klev inte upp förrän tio.
Jag var lite piggare än igår, Anna betydligt tröttare. Vädret såg fint ut, så vi bestämde oss för en tur ut till Ulva för att kolla bakluckeloppisen. Det var premiär för säsongen. Elias följde med. Massor av stånd som vi sprang förbi innan det var nån som ville äta på nåt igen. Eller var trött i benen. Anna handlade ett par små saker, jag tappade lusten, men flinade ändå lite åt den här boken – som jag dock inte köpte, trots att det snart är Mors dag.

”Min märkliga mamma”, en bok som jag tror inte skulle uppskattas att få i paket till Mors dag.


Så styrde vi kosan till Gamlis för att glassa.
Anna bjöd på var sin strut, Elias fick dricka, vi tog kaffe. Det blåste kallt, mest frös Anna som inte fick sittplats invid väggen. Sen var det på nytt ett fasligt tjat om att gå till bilen, men Anna och jag ville skena (nåja…) upp på toppen på en av Kungshögarna. Högarna är periodvis avstängda för fotfolk, men i år är det tillåtet att bestiga en. Högt är det som tusan och lite spännande tyckte nog Elias att det var ändå…

Elias uppe på toppen av en av Kungshögarna.


Vi tanter tog det lite piano,
men kom också upp. Det var väldigt häftigt där uppe…

Här är Anna på väg uppför en av Kungshögarna.


Att stå längre tid än två minuter
och titta på den vackra utsikten var bara två tredjedelar av oss intresserade av. Den andra tredjedelen hade bilen som enda fokus. (Inte alls lik storebror som redan igår deklarerade att han inte vill övningsköra med mig mer för min bil är för liten. Fine, jag övningskör ju inte för min skull.)

På vägen mot parkeringen såg jag ett jättefint träd med gula blommor som jag fotade. Detta trots att gult som bekant ju är fult.

Ett jättefint gult träd.


Plötsligt var en tredjedel av oss försvunnen.
Nån som kan se vart den tog vägen???

Snacka om att smälta in i naturen…


Sen äntligen, tyckte somliga,
fick vi hoppa in i en stekhet bil och åka ut till Himlen. Anna och jag softade lite och pratade lite och en och annan tår kom också, för min del handlar det om att jag känner mig osäker inför morgondagen när jag ska börja 80 procent på en institution en trappa ner. Den gamla osäkerheten har slagit klorna i mig och jag är nervös och tror inte att jag klarar av det.

Skjutsade Anna till och från ICA Solen innan jag åkte hem till New Village. Jag handlade lite kallskuret till söndagsmiddag. Stannade också vid Tokerian på vägen hem för att lämna in Lotto. Inte en spänn hade mamma och jag vunnit.

Väl hemma packade jag upp och förberedde en maskin tjockis-svart tvätt. Jag ska köra igång den efter jag har gått ett varv med dammsugaren. För det behövs… Men först tog jag fram min fiffiga Anabox och laddade för veckan.

Ett fack för varje dag.


Och trots att jag anser mig vara fullt frisk
äter jag så här många mediciner på en vecka. Lite skrämmande är det, att fyra av pillren måste jag äta livet ut.

Övervägande gula tabletter, minsann…


Det var min helg. Vad har DU gjort i helgen???

Read Full Post »

På lunchen läste jag en intressant artikel om hat. Psykiatern, professorn och författaren Åsa Nilsonne var intervjuad i Dagens Nyheter. Åsa Nilsonne menar att hat är skrämmande. Vi blir rädda när vi inser att nån hatar oss. Ändå ägnar vi så mycket tid åt att hålla fast vid hatet, enligt Åsa Nilsonne. Nej, vi människor är inte särskilt logiska. Också självhat tycks vara vanligt. Genom att odla det trycker vi ner vår självkänsla, vi blir nedstämda, känner skam, kanske skadar oss själva – eller begår nåt brott.

För att kunna förändra hatet måste vi lära känna det, menar Åsa Nilsonne. Hjärnan spelar oss ofta spratt. Hon tar som exempel – vilket känns ganska aktuellt – politikern som försöker sko sig och uppfattningen, som många då får, är att alla politiker är ruttna. Eller att alla journalister gör vad som helst för ett scoop… Ibland behöver man bli påmind om att inte generalisera…

Ett annat steg i rätt riktning är att reda ut om hatet går att reparera. Går inte det handlar det om att acceptera, så man inte fastnar i ett livslångt ältande.  För egen del kan jag säga att jag först i år hamnat i acceptera-fasen vad gäller det tr. Jag har i princip tagit mig vidare själv, dock med ett starkt och tryggt stöd från framför allt Fästmön och mamma, de två som så gott som alltid stöttar mig – när jag gör modiga saker, vågade saker … och även mindre bra saker… Stödet från vänner – ingen nämnd, ingen glömd – har också varit en stor hjälp på vägen.

Hat handlar oftast om det förflutna. Att ta mindfulness till hjälp handlar om att försöka befinna sig i nuet. Det handlar om att träna sig att gå vidare. Träna sig att släppa gamla tankemönster.


Mindfulness handlar om att befinna sig i nuet.

                                                                                                                                                             Jag säger inte att det är lätt, för det är det inte. Jag säger inte heller att ett visst mått av ältande behövs. Ett tag. För att bli av med ”infektionen”. Men sen måste även tjurskallar som jag gå vidare och inse att det blev som det blev, livet, och vissa saker går inte att göra nåt åt.  Även om jag aldrig, aldrig säger ”tack” till DLF* för att jag försattes i ett flera år långt kristillstånd. Jag är inte redo att förlåta, men jag har varit redo att gå vidare ett tag nu. Och ju mer jag prövar mig, ju stadigare känner jag att jag står.

Ett varmt och innerligt TACK riktar jag i stället till alla er som, till skillnad från DLF, tror på mig! Ni är många fler och det borde säga mig en del rent logiskt…

                                                                                                                                                                              *DLF = Den Lille Fjanten, ett samlingsnamn för en grupp fega personer ur ett av mina gamla liv

Read Full Post »

Det blåser så det står härliga till idag. Fast lite mindre härligt är det allt, för blåsten är kall.

Natten var lite sisådär. För min del var sömnen av och till. Antingen snarkade Fästmön eller så snarkade jag. Och klockan sju i morse tyckte NÅN att det var jättekul att lyssna på radio. Högt. Det är som sagt hänsynsfullt folk här runt omkring 😦 .

Anna och jag blev på förmiddagen hastigt inbjudna till Svärmor på Slottet för en lunchgrillning. Och trots att vi sa igår

Jag ska AAAAALDRIG mer äta!

tackade vi inte nej. Jag menar, vi vill ju inte fakta av…

Först gjorde vi ett snabbt ärende inne på Tokerian. Vi tog med oss festprissan och kastade av henne vid lämplig busshållplats i Gamlis och for sen mot Slottet.

Redan när vi klev ur bilen kände vi grilldoften. Härligt! Svärmor bjöd på grillad kyckling och grillad lax, till det kokt färskpotatis, grönsallad med avocado samt två sorters kalla såser med bland annat saffran och örter. Mycket gott!

I pausen efter maten tog jag med mig den tejpade* och gick en tur för att fota lite. Mobilen var lite fläpp igår och började ladda ur snabbt, så jag var lite rädd att jag inte skulle hinna fånga några motiv. Men idag gick det bra.

Äppelträden i Slottsträdgården hade knappt börjat blomma.


Lite äppelblom på den ena trädet.

                                                                                                                                                         Grannens träd hade fler blommor, men jag gissar att det är olika sorters äpplen. Det andra trädet i Slottsträdgården bar mer blommor, för att sen, konstigt nog, bära mindre äpplen. Himlen ser förrädisk blå ut, men det var ganska kyligt…


Himlen var förrädisk blå, men som synes på bilden närmade sig molnen från vänster.

                                                                                                                                                        Än så länge var det inte så mycket annat som blommade, men den här gula busken gjorde nästan att jag ändrade min uppfattning om gult. Gult ÄR INTE alltid fult!


Gult är visst inte alltid fult…

                                                                                                                                                        Ny sen sist tror jag bestämt att den här pippin var. En flygfärdig gås i Slottsträdgården. Notera den vajande flaggan till vänster i bild.


En flygfärdig gås var nog ett nytillskott i Slottsträdgården.

                                                                                                                                                          Till dessert bjöd Annas mamma på rabarberpaj, vaniljsås och kaffe. Syrligt, sött och starkt i en alldeles ypperlig kombination.

Vi hann precis med ett toabesök innan vi fick kasta oss in i bilen så att Anna hann till jobbet klockan 16. Medan Anna var på toa passade jag på att fota några småblommor.


Så små och blå men väldigt söta förgätmigej.

                                                                                                                                                       Anna tog GOD TID på sig inne på toa och jag var såååå kissnödig att jag trampade omkring på gräsmattan och nästan LA mig ner på marken för att fota denna smultronblomma.


Av denna blir det sen söta, röda små bär…

                                                                                                                                                                 Annas snälla mamma skickade med sin dotter en matlåda, en massa rabarber, paprika samt gräslök. Jag fick ta med allting hem till kylen, för Anna trodde INTE att hon skulle kunna äta mer mat idag… (HA! Vi vet ju hur det blir…). Gräslöken sparar vi nog till fredag för då tänkte jag servera sill och potatis. Rabarbern blir perfekt att göra paj på till barnen i helgen.

En fin dag vars eftermiddag i Slottsträdgården bara svischade förbi…

                                                                                                                                                    *den tejpade = min mobil vars kamera jag tar alla bilder med

Read Full Post »

En omtumlande dag går mot sitt slut. Jag har gjort bra saker idag, jag känner mig stärkt och gladare, betydligt gladare än jag var när jag skrev dagens första inlägg. Ändå är läget samma som i morse – men snart handlar det om 27 dar kvar till den totala förnedringen. Det är inte kul att tänka på detta. Det är INTE kul alls.

Framåt kvällen kom jag på att jag inte köpt onsdagens obligatoriska kvällsblaska med vidhängande TV-edition. Stegade därför över till Tokerian i rondellen. Inget roligt hände där mer än att en gubbe gick fram till scannerpistolerna och tänkte ta ut pengarna – bankomaten är belägen till HÖGER om pistolerna. (Jag fnissade för mig själv.) Jag behövde aldrig gå in utan kunde handla i kiosken utanför. Kiosken, eller förbutiken, som den kallas, har nyligen infört nummerlappar. Det fungerar… sisådär. En del folk tar lappar, andra bara köar som vanligt. Vi svenskar kan verkligen inte köa! Vi skulle behöva gå kurs i England. DÄR kan man köa! Kolla bara vid busshållplatserna!


Så här köar engelsmän.

                                                                                                                                                      Framåt kvällningen ringde Anna. Det kändes som om vi inte fick prata så mycket idag på dan när vi lunchade. Som vanligt höll jag låda med Jerry, Elias pratade mellan tuggorna och Anna fick som vanligt inte en syl i vädret men småskrattade då och då. En typisk ”familjelunch”, alltså.

Satt också och skrev ner utkast på åtta (8) gästbloggsinlägg – vad ger du mig för det?! Inledningsinlägget är klart och schemalagt för publicering tisdagen den 9 november klockan 06.03. Länk kommer när inlägget är publicerat!

I kväll hade jag beslutat mig för att glo på Efterlyst, men alltså jag tappade lusten för flera år sen när Brynolf Wendt försvann. Inte blev det roligare för att Leif GW Persson dök upp i programmet och kliade sig i huvet och pratade nasalt. Och inte har det blivit roligare för att Leffe nu är ersatt med Tommy Lindström med sin… intressanta frisyr à la överkammad flint, misstänker jag. Jag hade precis svalt en tugga Marabou Polka – det knastrar så härligt mellan tänderna och bitarna i chokladen ser ut som… tänder – när telefonen ringde. Det var mamma som ville veta lite mer om läkarbesöket och provtagningarna, jag hann ju bara ringa henne en snabbis mellan doktorn och lunchen.


Gotti, gotti!

                                                                                                                                                       När samtalet avslutades var det plötsligt reklam IGEN och då började jag läsa Utrensning. Jag måste säga att Sofi Oksanen lyckas! Hon lyckas skriva ordet ”toffel” i lite olika former fyra (4) gånger på de första 13 sidorna. Bara det…

Read Full Post »

« Newer Posts