Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘starkare’

En av mina vänner skrev igår i en kommentar till ett av mina inlägg:

Tänk om saker kunde låta bli att hopa sig hela tiden.

För visst är det väl så att det alltid kommer flera jobbiga saker samtidigt? Men kroppen är en konstig historia också! Det jag igår trodde var förkylning är idag… nån enstaka nysning, lite klåda i näsa och ögon och lite feber. Ingen huvudvärk, ingen muskelvärk. Jag tror att min kropp har ett fantastiskt immunförsvar mitt i allt skit och försöker mota bort det den kan. Tänk om immunförsvaret kunde få min alien att bara flyga iväg också… Jag ser INTE fram emot läkarbesöket på tisdag morgon, mitt under fönsterbytesdagarna. Hantverkarna börjar vid sjutiden på morgonen och kör hårt hela dan och ganska långt in på kvällen. Hur lätt är det då att förbereda sig för ett läkarbesök? Under tre dagar ska jag ha okända män springades i mitt hem. Inte nåt jag längtar efter, så på måndag efter jobbet åker jag ut till Himlen och vikarierar som kock och förälder.

Jag skrev igår ungefär att jag inte är rädd för smärta. Inte heller är jag rädd för att dö, för det är nånting vi alla ska göra. Ett annat faktum som inte kan bestridas är att man ska leva med sig själv hela livet. Det borde man tänka på lite oftare. För det är inte särskilt kul att leva med nån som är arg, otrevlig, bitter. En sån som jag är – understundom. Det finns stunder när jag är pigg och glad och omtänksam och gillar att roa människor. Men ibland sjunker jag ner av tyngden från allt som hopat sig – för att finna att det är väldigt få som finns här just då. Nu lever jag inte genom vänner och bekanta, det finns mycket jag hämtar kraft från. Vänner och bekanta är ett folk som, liksom jag själv, står sig själva närmast, har jag insett. När man ropar i sin djupaste förtvivlan möts man ofta av… sitt eget eko. Nu gör inte detta ont LÄNGRE. De senaste årens erfarenheter har gjort mig starkare i mig själv – fast också mer misstänksam mot människor.

En skugga av den jag var en gång..?


I morse
skulle mina nya fönster levereras och via lift ställas på ballen*. Nåt fönster kanske måste förvaras inne i lägenheten, stod det på en lapp nere i trappuppgången. Jag har funderat på var de kan tänkas ställa nåt fönster inne hos mig – jag åkte ju till jobbet betydligt före halv åtta när de hade aviserat att de skulle komma. Har inte så mycket plats, liksom… Dessutom har det fortfarande inte levererats nån täckplast så ingenting i mitt hem är plastat. Suck och stön… I helgen gör vi det sista, flyttar sängar, matsalsbord, krukväxter och monterar ner rullgardinen i sovrummet. Den lär förresten bli för kort för det nya fönstret, men jag får väl sätta upp den ändå. Nästa storlek blir ju gigantisk!

Min dag idag börjar med ett morgonmöte om återvinning. Har lite webbpyssel att fixa och trixa med under dagen, pressmeddelandet är klart och tidsinställt hos presstjänsten för utskick i morgon bitti, webbversionerna (svenska och engelska) klara och bara ett klick från publicering. Vid 15-tiden sticker jag till sjukgymnastiken och leker voodoodocka igen. Ser fram emot lite smärtlindring. Undrar om akupunktur skulle funka mot aliens också..? Och för snabb och smidig fönstermontering samt allt runt omkring..?


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det fem år sen jag föll. Fallet hade föregåtts av ett tufft år (2006) – organisationsförändringar på jobbet med stor oro på avdelningen, en separation, en utsliten axel som äntligen blev opererad efter ett års väntan på operation och så min pappas hastiga och onödiga bortgång – bara för min del. Vi hade stämt träff efter jobbet. Först skulle vi bara ses och ta en fika, men eftersom det var middagstid föreslog jag att vi skulle gå och äta nånstans i stället. Från min sida var syftet med träffen att träffa en bekant som jag hade ”pratat” lite med på nätet.

Fästmön på Pride 2009, en av mina favoritbilder!


Det var inte läge för nån av oss
att inleda nånting annat än en vänskap. Men jag erkänner ärligt att jag föll. Jag föll verkligen som en fura – med ett stort brak. Särskilt minns jag ett ögonblick, jag tror Anna hade varit och pudrat näsan. När hon är på väg tillbaka till bordet bara inser jag att den här kvinnan vill jag älska och följa och ha vid min sida resten av livet.

Fem år sen är det idag. Fem år sen jag fick den insikten och fem år sen jag såg Anna första gången och fem år sen jag föll. Anna hade sett mig nån dag innan när vi var på ICA Kvantum och körde var sin stridsvagn. Eller Anna körde varuvagn, jag stridsvagn – jag hatar nämligen att storhandla.

Det är lätt att vara med Anna. Vi är väldigt olika som personer, men när jag härsar upp mig, som vi säger på östgötska, är Anna lugn som en filbunke. Anna är mer eftertänksam och klok än jag, jag är mer impulsiv och efterklok. Vi är båda – även jag, tro det eller ej! – snälla och omtänksamma.

Anna har fyra fina barn, som jag inte längre skriver om här så mycket av olika skäl. Men jag vill säga att de är en härlig bonus i livet! Jag har inga egna barn och jag lär inte få några – en alien räknas inte.

Livet har inte direkt fortsatt vara enkelt sen vi träffades. Kris på kris har följt och en och annan har försökt söndra och förstöra det Anna och jag ”har”. Dock utan framgång. Det finns inget värre en avundsjuka/missunnsamhet och sånt slår bara tillbaka på den som inte kan glädjas eller åtminstone acceptera andras lycka. Dessutom kommer vi starkare och än mer sammansvetsade ur varje kris.

Vi har nu en minst sagt osäker tid framför oss, men eftersom vi kämpar mot samma mål vill jag tro att framtiden är ljus för oss. Därmed inte sagt att allt lär bli enkelt alltid för oss. Jag vet bara att jag fortsätter att falla för Anna – varje dag.

Anna, jag älskar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Oj, vilken trevlig kväll vi hade igår! Vi satt på en altan, under tak, för vädret är ju som det är. Men mot slutet av kvällen sprack det upp, himlen blev blå och solen tittade fram. Vi fick mycket gott att äta och jag hade en synnerligen underhållande bordskavaljer. Så jättesent blev det inte, vi är flera som fortfarande jobbar. Fast vi var ganska trötta när vi kom hem – vi hade ju gett oss iväg, Fästmön och jag, direkt efter jobbet.

Lite blått


Jag ringde mamma när vi kom hem,
för hon är ju en riktig nattuggla så hon skulle vara uppe, hade hon sagt. Men hon var lika trött som vi efter ett härligt födelsedagsfirande på en underbar plats i Östergyllen. Stort TACK till tant och farbror Blå (som nog inte läser den här bloggen, men ändå…) för det ni gjorde och gör för min mamma! Vi pratade i typ tolv minuter och under den tiden sa mamma tre gånger att nio personer hade ringt på hennes telefon, men hon kunde inte få fram numren i nummerpresentatören. Och jag har en annan sorts telefon så jag kunde inte vägleda henne. Gissningsvis ringer folk igen om det var nåt viktigt. Faster E och kusin B hade mamma i alla fall pratat med och det var de två viktigaste för mamma, det vet jag.

I natt kom det massor av regn. Jag vaknade av att det smattrade mot taket. Morgonen var blöt, men nu ser det ut att spricka upp igen och bli en ganska solig dag, trots allt. Vädret upphör inte att förvåna…

Två arbetsdar kvar före semestern och jag börjar runda av rejält. Ser fram emot fyra veckors ledighet, men också mot att få komma tillbaka hit. Jag trivs så bra, jag har aldrig tyckt att det har varit så här roligt att gå till jobbet som jag gör nu. Inte så länge. Och tänk, jag har varit på just den här arbetsplatsen, på det här kontoret, i snart sex månader. Fortfarande är det tomt i fönstret, blomlöst, jag vågar inte pimpa för mycket, jag är rädd för den besvikelse som kan slå ner som en bomb när jag minst anar det. Det är en känsla jag får leva med, en skada jag har fått. Tiden må läka en del sår, men inte alla. Jag är i vart fall glad att jag överlevde. Nu ska jag ägna all kraft åt att visa mig starkare än främlingen, fienden, inom mig. Den svarta (?), onda. Alla yttre fiender – tyvärr, slå mig om ni gillar det, jag tänker inte slåss tillbaka. Jag behöver min kraft till annat än att slåss med små människor. Nu ska jag fokusera på mig en stund.

Read Full Post »

När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.

I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade

Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken

Utköpt chef åter på toppjobb

på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!

Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.

Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år,  att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.

Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:

Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]

Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???

Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:

Det får du fråga dem om.

Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.

För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha

[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]

Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)

Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…

Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.

Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…

Read Full Post »

Det är fredag igen. Två hela veckor och några dar har jag ”jobbat”. När jag mötte ”chefen” i morse sa jag att jag var sunt fredagstrött igen. En arbetsvecka ligger snart bakom mig. En vecka där jag har fått höra till ett sammanhang. Detta att höra till är i skrivande stund inte nåt permanent utan endast till och med oktober månad ut. Men ändå. Det ger så otroligt mycket. Och gör så otroligt mycket för självkänslan. Numera kan jag säga, om nån jag möter undrar, att jag

jobbar där och där, just nu och ett tag till

Jag undrar hur många som verkligen trodde på mig! Som verkligen trodde att jag skulle klara detta efter att ha levt i ett arbetslivsvakuum så länge.  Mina häcklare trodde det väl allra minst! De får stå med långnäsa nu. Jag hörde nånstans av nån att man efter sex (6) veckor som sjukskriven är totalt avkopplad från ett jobb och att man då sakta måste få tid och tillfälle att komma igen. För mig blev det åtta timmar om dan direkt efter det här två år och åtta månader långa helvetet. Det som har brutit ner mig. Men var orolig och darra, du häcklare, för Tofflan har rest sig igen!

Människor kan förändras. Tro aldrig att nån inte är utvecklingsbar. Jag trodde tidigare inte det om somliga – och framför allt trodde jag det inte om mig själv. Men ju hårdare smällar man får, desto starkare är man när man väl har rest sig. Det gäller bara att ha en urkraft att använda sig av. Och att det finns människor omkring en som aldrig för ett ögonblick betvivlar ens förmågor. Så, som sagt, var orolig, du häcklare.

Naturligtvis lär jag mig andra saker än att ingå i ett sammanhang och höra till. I morse, till exempel, fick jag veta att det är samma DNA i en liten blomma som i en stor kossa. Jag befinner mig i en otroligt stimulerande miljö – stimulans för såväl intellekt som psyke – i otroligt vackra omgivningar. Och alla runt omkring är fortfarande glada och snälla mot mig. Nu har jag ändå varit här så länge att jag har hunnit skrapa på ytan och noterat att allt inte är perfekt. Det spelar ingen roll. Hade allt varit hundra procent solsken skulle jag ha blivit misstänksam.

Det enda smolket i Tillhörandets bägare är nu att Fästmön och jag inte har så mycket tid tillsammans längre och att jag inte får nån lön. Men kärleken är stark och jag hoppas på en inkomst inom en snar framtid.

Read Full Post »

Jag läser just nu en bok, en ganska jobbig bok som jag fick i senaste bokpaketet från snälla Nurse Rached. Den handlar om Emma som var med om nåt mycket svårt – hon och hennes barn blev attackerade i sitt hem och barnen dog. Hur kan man överleva sånt? Hur klarar man av att gå vidare?

Vid tiden för morden och tiden efteråt, när man letade efter mördaren, fick jag bara medias bild av skeendet. Jag slogs av att Emma, mamman, verkade så oberörd. Men mest av allt undrade jag hur hon inte kunde komma ihåg vem som attackerat dem! Hur 17 kan man glömma nåt sånt?! vet jag att jag tänkte. Retoriskt.


Jag läser en bok om en svår upplevelse.

                                                                                                                                                                                                                                                   År 2009 var jag själv med om en svår upplevelse som ledde till en kris. En kris jag först från och med i sommar, egentligen, är på väg ut ur. Ibland händer det att jag tänker tillbaka på vissa situationer – och finner, att jag precis som Emma, inte minns. Jag kommer inte ihåg. Jag minns inte hela X:s ansikte, jag minns delar av det. Jag minns de kalla ögonen och munnen som blabbade upp och ner. Däremot minns jag en konstig känsla från ett av mötena – jag kommer ihåg att jag bara satt och väntade på att h*n skulle börja skratta och säga att alltihop var ett skämt… Så sjukt…

När jag nu läser Varför gråter inte Emma? , en bok som hon själv skrivit ihop med journalisten Magnus Wennerholm, får jag vissa nya insikter. Nog för att jag har hört talas om förträngning, men att uppleva det i verkligheten är nåt helt annat… Boken ger mig insikter om hur det funkar. För att det funkar så att man verkligen förtränger det som är svårt! Jag tror att kroppen ställer in detta försvar för att man ska kunna överleva.

Det är inte bara ansiktet ovan jag har förträngt, det är mycket annat som nu sakta men säkert kommer tillbaka. Det är smärtsamt, men idag är jag en annan människa än jag var 2009. Inte nödvändigtvis en bättre människa, men en starkare – även om jag har skador som jag funderar på om den nånsin ska läka…

Styrkan hjälper mig att hantera de svåra minnena. Dessutom har min Fästmö och barnen funnits där – och finns där fortfarande! – hela tiden. Utan dem hade jag inte suttit här idag. Och jag har fortfarande svårt att förstå hur Emma kunde gå vidare utan sin familj, sina barn… Men även hon hade och har en stark och trygg person vid sin sida. Det är nog en förutsättning, som sagt.

En sedvanlig recension kommer förstås av boken när jag har läst ut den!

Read Full Post »

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »