Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stappla’

Ett inlägg om väder och vind och om att knyta kontakter. 


Regnet kom äntligen igår kväll.
Lagom till Morden i Midsomer smattrade det mot tak och fönsterbleck så där hemtrevligt som bara sommarregn kan smattra. Så där så att man verkligen känner hur tillåtet det är att vara inomhus idag. För det dåliga vädret har fortsatt. I skrivande stund vräker det ner. Jag gillar verkligen regn!

Nu kan jag fortsätta att nätverka framför datorn! Ifall du har missat det så har jag reggat mig på LinkedIn. Jag har inte alltid så lätt att gilla vissa sociala medier, men detta tilltalade mig eftersom det handlar uteslutande om jobb och kompetenser. Jag är långt ifrån världsbäst på det. Jag stapplar fram, famlar, försöker få till en profil som är jag.

Ulrika Hurtig

Jag.


En bra grej
är att man kan ge varandra rekommendationer, till exempel kollegor emellan eller affärspartners. Men det som slår mig ganska omgående är somligas ointresse av att såväl knyta kontakter som att lämna rekommendationer. Vi är tillbaka till det där att den som har jobb har råd att vara lite seg på att hjälpa andra.

Man kan inte få rekommendationer av nån som inte har accepterat ens kontaktförsök. Det tycks ta tid att svara på en sån förfrågan också, men jag har i skrivande stund 17 kontakter. En av dem har tagit kontakt med mig, resten har jag kontaktat. Jag har bett om fyra rekommendationer från olika håll. Så här har det gått:

  • En svarade att h*n inte minns vad jag hade för uppgifter
  • En svarade att h*n inte vet hur man skriver rekommendationer (h*n har flera hundra själv…)
  • En har inte svarat alls
  • En har lämnat en rekommendation, en fin sån, dessutom.

Jag skulle önska att alla ni som har jobb för ett ögonblick kunde sätta er in i hur det är att inte ha jobb. Då kanske ni skulle orka/vilja/klara av att skriva några rader. Och är det så att du inte har nån lust att skriva en rekommendation, säg det då så jag slipper sitta och vänta/tro/hoppas.

I övrigt är det inte helt enkelt att få till nånting bra. Jag hittar inga instruktioner på LinkedIn. Men det finns förstås inga färdiga mallar för hur man gör. Var och en gör som den vill. Målet för somliga kanske är att få många kontakter, men för en del handlar det om att få kontakter som leder ut i arbetslivet igen.

Man kan knyta kontakter med vänner också och det har jag gjort. Men vi pratar inte socialt på LinkedIn, det finns det andra fora för. Jag noterade också vem som var allra först att svara på en kontaktinbjudan från mig. Det var fru Nätverk herself, Fatou, förstås! Tyvärr kan jag inte skriva nån rekommendation om henne, för hon är ”bara” min vän på LinkedIn, vi har aldrig jobbat ihop. Men söker du en driven och målmedveten kvinna som skulle kunna sälja sin pappas gamla slips till dig och som har diplomatin i blodet utan att alls vara mesig – då är Fatou alldeles rätt att anställa! Bara så du vet. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en lördagskväll hos mamma.


I afton var Findus vår kock.
Mamma åt nån grismuskel, jag kycklingdito. Det var rätt OK med en öl till.

Findusmat
Findus kockade. 


Efter maten tog jag en promenad ner till sjön.
Då var klockan runt 19. Jippot pågick fortfarande och jag såg en löpare komma stapplande på gatan – som var avstängd för biltrafik. (Hört det förut?)

Passerade mitt favorithus här i stan och lyckades fånga ett av husets torn med iPhonens annars rätt kassa kamera.

Hus med torn
Ett hus med torn.


Vätterpromenaden var grå och trist,
men det var ändå ganska varmt. Mamma hade ont och orkade inte gå, jag haltar fram igen eftersom hälhelvetet gör ont efter källarfixandet. Överväger att lära mig gå på händerna (har jag aldrig kunnat, men vaffan, jag är utvecklingsbar!) i stället för på mina onda fötter…

Vätterpromenaden tiltad
Försöker gå på händerna.


Ganska folktomt nere vid vattnet,
men ett par funktionärer såg jag samt ett par som stod och metade. Bron stod kvar även i kväll.

Bron junikväll
Den stod kvar i kväll. 


Kvar fanns också pilträdet
vid den lilla bryggan där jag åkte skridskor ett par gånger som barn. Ja, när jag var barn, på stenåldern, åkte man inte på nån konstgjord skit-is utan på riktig is, frusen ovanpå Vättern.

 Pilträd
Pilträdet är också kvar.


Sen gick jag hem till mamma
som satt och retade upp sig på typ ”allt” på TV:n, men Anne Lundberg i synnerhet. Det var svårt att njuta av Kommissarie Banks eftersom jag hela tiden måste försöka svara på frågor… Men jag hade vissa njutningsmedel så att det blev uthärdligt…

Lördagsgodis
Njutningsmedel.


I morgon ska jag ner i källaren igen
eftersom det plötsligt dök upp flera saker. Därefter blir det storhandling samt besök hos pappa. Och så äter vi kinesiskt i morgon kväll. Findus får ledigt!


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för läskig bild på ärr i slutet av inlägget!!!


Jag undrar om det är nån som orkar läsa
mina tråkiga inlägg om hur jädra trött jag är. Skit samma, jag skriver inte för andra, jag skriver för mig. Och JA! JAG ÄR JÄDRIGT TRÖTT IDAG IGEN!

Vad har jag gjort då? Tja inte mycket. Vi tog sovmorgon eftersom Fästmön inte började jobba förrän klockan 13. Jag kokade var sitt ägg åt oss. Skrev ett inlägg om en bra film vi såg igår samt förberedde och tidsinställde ett inlägg till i morgon. Försökte också besvara ett mejl från en sjukskriven kollega som har det väldigt, väldigt tufft. Ibland kan jag bli så trött på folk som gnäller i onödan – eller som bara är… lite trötta… 😳

Jag fick ett telefonsamtal, men jag har för dålig ork och kände mig för stressad för att prata. Se där, nu gnäller jag igen! 😳 Faktum är att jag inte orkar prata i telefon längre. Det räcker med alla samtal med mamma, sen är jag telefonslut. Så för tillfället är telefonin reserverad för familjen. Och Försäkringskassan. För gissningsvis ringer de och kan inte läsa vad jag skrev på den där jädra blanketten.

Anna var söt och halkade till soprummet med två soppåsar medan jag körde ut bilen ur garaget. När vi kom fram till hennes jobb hade två bilar – en personbil och en lastbil parkerat så idiotiskt att jag fick stanna flera mil från entrén. Hoppas Annas lårbenshalsar höll!

På vägen hem svängde en buss från Grönlunds ut från vänster från en parkering framför mig. OK, jag vet att det är övningskörning, men måste man inte ha B-körkort innan man tar bussförarkort???  Det är andra gången nån från Grönlunds nästan orsakar en krock med mig inblandad. Förra gången var det i en rondell. Jag bara undrar om det verkligen pågår nån lektion i bussarna eller om instruktören sitter och sover. Grönlunds är den sista bilskola jag skulle skicka min dotter eller son till – om jag hade nån.

Jag skulle svänga in till Tokerian och handla. Vid det laget var jag inte bara skärrad utan också drabbad av den där jädra tröttheten igen. Den kommer som ett slag i huvudet! Men jag är ju som bekant envis och stapplade in. Nån hade glömt sina nycklar i en varuvagn. Reagerade nån annan utom jag? Nej. Jag stapplade fram till två unga, till synes friska tjejer som stod och prackade på folk nånting utanför Tokeria-kiosken och berättade om de kvarglömda nycklarna. De tyckte att jag skulle gå till kiosken och ställa mig i kö.

Nej, jag jobbar inte här men det gör ni!

sa jag då och stapplade in för att handla, ilsknare än nånsin. Jag fattar inte vad det är med folk?!

Matkasse

Detta släpade jag in från garaget. Ja jag vet, inte mycket mat och dessutom en pocketbok.


Nu laddar jag för att ringa mamma,
för gissningsvis är hon sur på mig eftersom jag fick klippa av telefonpratet igår kväll. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag kan ju inte mer än säga att jag är trött och inte orkar prata mer, men varför hör hon inte vad jag säger utan fortsätter?

Måste försöka orka städa av i badrummet och duschrummet/toan också i eftermiddag. Resten av städningen lämnar jag till helgen när jag ska plocka ner alla stjärnor, stakar och julsaker. I morgon ska jag ju in till stan angående presskortet och en sån tur kan mycket troligt vara det enda jag orkar göra då.

Anna jobbar till klockan 20 i kväll. Därför spelar jag in sista delen av ABBA-dokumentären, Absolute image, på SvT1 och så tittar vi på den efteråt i stället. I morgon börjar förresten en ny säsong av Antikrundan. Härligt!

I kväll blir det andra halvan av gårdagens pizza till middag. Anna fick med sig sin till jobbet, för vi äter ju inte ihop i kväll.

Och så slutligen, så här ser mitt ärr ut just nu. Eller igår. Jag tog bilden igår kväll.

Ärret 8 januari 2013

Det har läkt lite bättre i toppen än i botten.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår när jag kom hem från jobbet låg det ett brev i postboxen. Det var post jag hade väntat på länge. Post jag hade våndats över, post som jag ibland kände att det var rätt skönt att inte ha fått, ibland kände förtvivlan över att inte ha fått…

Post jag hade väntat på.


Innehållet var emellertid
av det braiga slaget, så därför hade Fästmön och jag två skäl att fira igår kväll – torsdagens förlovningsjubileum också!

Jag plockade fram bajsostar i rumstemperatur och luftade ett av mina Amaroneviner, sköljde druvor, dukade fram. Haltade omkring… Bajsostarna bestod av en synnerligen mogen gorgonzola, en cambozola, en brie och en gräddpikant med vitlök och paprika. Men vinet… Vilken dryck!!!

Amarone Classico från Valpolicella, förstås. 


Den här amaronen
var extremt fyllig och kryddig i smaken. En del skulle kanske inte dricka den till starka och krämiga ostar, men jag gillar kombinationen fyllig-kryddig-stark-krämig.

Medan jag väntade på att Anna skulle jobba färdigt ringde den snälla Hortellskan och gladdes med mig i luren över beskedet. Och när jag sen hade hämtat hem Anna och vi slog oss ner vid vår fredagsmiddag, skålade vännen Rippe med oss per sms. Det är inte alla som kan glädjas med andra, men dessa två kan och jag sparar detta i mitt hjärta!!!

Efter ett halvt glas vin kände jag mig påverkad. Jag tror att det var massor av spänningar som släppte. Det var länge sen jag kände mig just påverkad och jag brukar inte gilla det. Igår var det helt OK. Jag hade även en förhoppning om att smärtan i hälen skulle lindras under påverkan av alkoholen, men dessvärre inte. Hälen gjorde fullkomligt jätteont igår kväll – trots att jag hade varit duktig och struttat omkring på kryckor mest hela dan… Anna kände sig också snabbt påverkad och kanske var det för att ingen av oss hade ätit så mycket under dan. Jag hade inte ätit sen tio-tiden och då en macka, bara. Men det var fin stämning och vi behövde nog båda slappna av. Fryntlige Herrn tittade förbi och var osedvanligt fryntlig…

Fryntlige Herrn 2012.


Idag vaknade jag
med skallebank. Tänk, bakis efter två glas vin… Nåja, jag är trött och spänd i hela kroppen. Hälen är hyfsad, men jag känner av muskler jag inte visste att jag hade – det är väl kryckandet. Jag har stapplat runt med dammsugaren ett varv och strax ringer väl mamma. Jag ringde ju henne igår kväll förstås för att berätta och jag tror att hon egentligen nånstans hade förstått, men inte riktigt ville acceptera – såsom hon alltid har varit och gjort. Men självklart var hon lättad! Nu fortsätter emellertid väntan på operationstid. Jag har stått i kö i sen den 25 september och med tanke på hur ineffektivt Sjukstugan i Backen sköts lär jag få vänta. Det som känns bättre nu när jag har fått Beskedet är att jag troligen inte kommer att dö medan jag väntar. Alltid något!

Den här dan är en sån där mörk dag när lamporna måste vara tända hela dan. Men för mig finns det nu lite ljus i mörkret, ett inre ljus. Det är jag tacksam för.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nog lever jag fortfarande! Föregående inlägg ska inte tas på alltför stort allvar. Jag tror inte jag varken avlider av magsår eller tarvar Sjukstugan i Backens intensivvård för detsamma. Du vet, ont krut förgås inte så lätt… Jag använder bara bloggen för att gnälla över mina småkrämpor, så där som tanter och andra gör ibland.

Nej, jag gläds idag åt den gemenskap och det utbyte jag har av kollegor! Som novis på området stapplar jag fram, men får god ledsagning av kompetenta personer i varma kläder. Det är väl spenderad tid, mina morgonpromenader måndag till torsdag…


En bild från min soliga morgonpromenad.

                                                                                                                                                            Och även om jag darrar nervöst välkomnar jag L och J som läsare här på bloggen! Det var fint att ni delgav mig att ni läser mina enkla ord och långa och allt för många inlägg. Men kom ihåg att det går att kommentera – anonymt, det är bara bloggägaren (=jag) som vet den riktiga identiteten, om man vill det, öppet om man vill det.

Det var verkligen skitkallt i morse! Frosten låg långt in på förmiddagen som ett vitt täcke över gräsmattorna här. I morse kunde jag inte låta bli att kräla i förnan och fota ett frostigt, vackert lönnlöv. Bara för att…


Det var verkligen skitkallt i morse…

                                                                                                                                                          Förmiddagen har gått i ett rasande tempo, med möte, ett och annat webbpilleri samt en textbearbetning. Den senare planerar jag att färdigställa i eftermiddag. Jag jobbar med stängd dörr, men för att ingen ska få för sig att jag är ett Asocialt Element har jag skrivit några förhoppningsvis vänliga rader på dörren om att jag jobbar intensivt, men att det går bra att knacka på och att jag inte bits…

Read Full Post »


Jag sveper min vitamindrink innan jag stapplar över till Tokerian. Det är ingen idé att oroa sig för galningar från Grönlunds

Read Full Post »

« Newer Posts