Äntligen

… satt Tofflan i skrivbordsstolen vid datorn hemma.

Kunde ha varit början på en roman, en pastisch på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. För jorå, jag kallades Gösta en gång i första min ungdom. Fråga FEM! (Jag tror nämligen att det var FEM som låg bakom det hela.)

Men nu är det inte det. Jag är inte alls i nån början, jag är i ett slut. JAG är slut. Som människa, känns det som.

Lägenheten var ju tom när jag kom hem. Den bara stod här och behövde städas. Tvättkorgen jagade mig runt rummen, ungefär. Så jag har skurat badrummet, jag har skurat dusch- och toarummet, jag har kört en maskin tvätt. På köpet fick jag leka rörmokare igen, denna gång i handfatet inne på toa. Jag rensade med en bit ståltråd, men det hela slutade ändå med kaustiksoda. Sen har jag dammat och jag har packat min rygga, för jag hoppas att min älskling vill få besök av mig i morgon. Som kronan på verket har jag… ätit middag! Se själv!

Den ensammes middag med UppsalaTidningen, i skenet från min nya kökslampa, julklappen från mamma. 

UppsalaTidningen brukar komma på torsdagar, men den här veckan kom den alltså på en fredag som förr i tiden. Och vad gäller leveransdag tycker jag att det var bättre förr. Fredagar vill jag gärna läsa den! Så fortsätt med det – om Tofflan får önska!

Mamma ringde i kväll och resan hem hade gått ganska fort, typ tre timmar. Hon var jätteirriterad på chauffören som var ryckig och rivig och dessutom satt och snorade typ hela tiden – när han inte pratade i sin mobil eller spelade musik. Högt. Jag sa åt henne att hon ju fick ringa till färdtjänsten och KLAGA, men det tror jag inte att hon gör. Nåja, huvudsaken var att hon kom hem och att resan gick bra. Hon lät förvånansvärt pigg när hon ringde, så jag tror att den här lilla turen piggade upp frun. För övrigt hade hon lämnat en peng på köksbänken och ett kuvert till födelsedagen. (Jag har ju redan fått min present – våffeljärnet!)

Nä vet du, nu är jag så slut i rutan att jag inte orkar ta dagens surfrunda bland mina kickor och pluttar (jag tvivlar på att de tittar in hos mig varje dag, förresten, så det spelar nog inte dem så stor roll om jag inte besöker dem minst en gång om dan). Jag ska slänga i mig i bäste fåtöljen för mamma har lämnat ett gott äpple som jag ska gnaga på till dessert.

Ett gott äpple.

Äh, nu lurade jag dig allt! Mamma har lämnat kvar några kolor och dessutom åt vi inte upp prästostbågarna och jag kanske, kanske är sugen på en öl till. Läsa Fjällgraven ska jag nog i vart fall göra, för dammsugningen sparar jag definitivt till i morgon förmiddag. Jag orkar inte mera nu.

Ha en go fredag, du som trots allt orkar titta in här och som har läst ända hit!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland stakar, stjärnor, sladdar och sånt

Nehej du! Jag kunde inte få ner en endast bit mat till igår efter den förskräckliga förskräckligt stora portionen lunch! Så jag köpte med mig en mer normal portion från ett annat ställe hem till Fästmön som ju behövde middag. Medan hon åt höll jag henne sällskap med lite julpyssel.

Ja, jag ska ju inte fira nån jävla jul i år, helst, men jag hade jag inhandlat nya lampsladdar till mina mässingsstjärnor i söndags. Jag satte mig därför vid köksbordet för att montera dem. Eftersom stjärnorna har lite olika ålder – den ena är i min ålder, den andra typ fem år – fick jag arrangera sladdarna lite olika, med ståltråd och lite annat. Jag svor ve och förbannelse över ståltråden, som jag inte hittade i min röriga välfyllda verktygslåda. Till sist blev jag i alla fall klar och jag hade kommit ihåg att sätta i glödlampor innan jag tillslöt stjärnorna. Tänkte att det var bäst att prova. Och det var det! Bara den ena lyste! Efter ytterligare mickling med stjärnan som vägrade lysa och test med tre andra glödlampor insåg jag att det var fel på sladden jag inhandlad på Clas Ohlson (skittråkig webbplats hos Stormarknaden!). Jeansen slängdes på och jag åkte iväg för att byta den. Det tog sin lilla stund. Två (2) unga killar skulle prova sladden på olika sätt och vis, bara för att komma fram till samma slutsats som jag: den fungerade inte. En enda likadan sladd fanns kvar i butiken – och den tog jag. För säkerhets skull fick de testa den innan jag åkte hem… Tror du att lampan lyste? Nej! Men då provades en annan glödlampa – som fungerade. Min fråga är därför…

Är Clas Ohlson vår tids EPA..?

Stjärnorna ligger nu på gästsängen och väntar på upphängning till helgen. Helst skulle jag vilja ha den äldsta av dem i mitt sovrum, såsom jag hade när jag var barn. Men nu är jag vuxen och båda stjärnorna ska hänga i vardagsrummet.

Den översta stjärnan är cirka 50 år.

Jag är mycket nöjd med mina nya, svarta stakar också. Dessa ska placeras i de två mindre fönstren i köket. På nära håll ser de rätt plastiga ut, men på långt håll ser de ut som värsta exklusiva smidesstakarna.

Dessa stakar ska flankera gigantstjärnan i köket.

Och så lite mer jul! Igår kväll messade vännen Rippe och berättade att hon har gjort kålrotslådor, bland annat en till mig. Jag kan komma förbi Rippes jobb och hämta! Vilka snälla vänner jag har som ser till att jag inte behöver svälta ihjäl! Jag mejlade förresten till Lena Hjärtegod igår också och tackade för lördagens mat. Så här svarade hon bland annat:

[…] blev mäkta imponerad över ert kaloriintag. Jag hade aldrig trott att ni skulle få i er så mycket. Själva åt vi av soppan och kycklingenbenen + att F. åt 1 dessert […]

Idag började dagen mindre bra och roligt. En titt i lokalblaskan avslöjade att ytterligare en före detta kollega har gått bort, ytterligare en av De Snällas Gäng. Ja, det finns/fanns ett sånt också hos min förra arbetsgivare, men det var ett synnerligen exklusivt gäng och dess medlemmar är/var få. Nu är de ännu färre.

Dagen idag tillbringar jag högst upp i huset, hos bästa institutionen. Jag sitter i tre möten under dan, samtidigt som jag ska försöka åstadkomma lite hands on-arbete också. Och så har jag frågat S om vi ska luncha, det var 100 år sen sist! Eftersom jag går utan kryckor är det betydligt lättare att både traska ner till matsalen och att bära brickan själv… Igår kväll hade jag ganska ont i hälen, men betänk då att jag hade gått ovanligt mycket under gårdagen och vartenda steg utan kryckor. Idag är hälen mindre ond. Jag är tacksam för varje uns av smärtminskning jag kan få! Nu väntar jag bara på att få bli av med mina aliens, men det verkar dessvärre dröja…

Livet är kort. Alldeles för kort för en del.

Read Full Post »