Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stafettpinne’

Ett inlägg om andra delen av en TV-serie som jag tittade på tillsammans med min mamma.


 

Säsong nio av Stjärnorna på Slottet inleddes förra lördagen. I kväll var det Rikard Wolffs tur att inneha rollen som huvudperson och ta över stafettpinnen efter Helena Bergström. Helena Bergström tycktes ha både pratat och gråtit färdigt på sin egen dag, men kompisen Rikard Wolff visade sig inte heller vara dålig på att gråta.

Rikard Wolff

Rikard Wolff tårögd stjärna redan vid frukosten på Slottet.


Det var rörande 
att höra om Rikard Wolffs stora trauma i barndomen/ungdomsåren: skräcken och tron att han hade en könssjukdom. Naturligtvis visar det sig att den elvaårige pojken inte har nån sån åkomma. Men skräcken kommer igen under 1980-talet med aids. Rikard Wolff berättar om ett fruktansvärt läkarbesök där läkaren inte vågade ta i honom och skickade hem honom med två sobril i tron att han var aidssjuk. Rikard Wolff hade influensa.

Ett i mitt tycke lite väl galet upptåg, med en tusenhövdad publik, satte en del press på deltagarna. Det var tur att de inte var som Rikard Wolffs alter ego. Jag TROR att han kallade sig själv Ville Våffla, men det kunde lika gärna ha varit Vilda Tofflan… (Nåja, allt här i världen cirkulerar självklart inte runt mig, så det var säkert Ville Våffla.) Det var hur som helst modigt av Rikard Wolff att berätta om den här svarta sidan, en sida som vid ett tillfälle misshandlar en pojkvän.

Kvällens Stjärnorna på Slottet kändes mer… actionfyllt. Men det är ändå lite för få frågor från de andra stjärnorna till den som har dagen. Rikard Wolffs dag får snäppet högre Toffelomdöme än Helena Bergströms dag!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett reseförberedande inlägg.


 

30 grader varmt

Det var bara 30 grader varmt när solen hade sjunkit ner bakom husen.

Idag bär det av neråt södern för min del. Det är åter en varm dag, i bilen blir det tack och lov uthärdligt på grund av AC:n. Nån AC har jag inte hemma nånstans. Dagen igår blev nog den varmaste hittills. Jag mätte ju upp 42,6 grader på morgonen. På kvällen, när solen hade sjunkit ner bakom husen på baksidan, var det 30 grader, ungefär, på ballen*. Den stående klädseln är shorts och linne, men idag blir det jeans och tischa eftersom jag ska ge mig ut på vägarna.

Det blev sovmorgon ända till klockan åtta i morse. Jag gav mig det eftersom jag sökte dagens tre jobb igår eftermiddag. Det är bra att ligga steget före. Då kan man ta sig tid att blogga lite fast man borde förbereda sin avresa.

Morgonen har jag ägnat åt att packa. Jag ska strax gå med vattenkannan, både hos Lucille och hos mig själv. Sen tar Lucille över stafettpinnen. Efter besöket i Lucilles växthus** blir det en dusch. Luftfuktigheten är hög där. Slutligen ska datorn kopplas ur och packas ihop, för hemma hos mamma får jag köra trådlöst via routern som jag tar med. Photoshop har bråkat nu på morgonen och beter sig inte som igår. Men jag hittar sätt att komma runt det. Liiite teknisk genialitet får man ändå visa upp, trots allt.

När jag kommer fram till mamma ska vi direkt iväg och titta på rollator om jag nu inte kan laga hennes. Sen ska jag handla på Metropolen Byhålans största köpställe (bävar; hittar ingenting). Men det är bara att bita ihop och köra på. Därför är det bäst att jag sätter fart nu, så jag hinner allt jag ska göra idag. Innan jag kommer till södern måste jag tillryggalägga ungefär 30 mil. Det tar sin lilla tid, för jag lär ju inte vara ensam på vägarna.

Slutligen en bild på en liten krabat som gästade grannen igår kväll. Fast jag tror inte att grannen märkte det.

Gäst hos grannen

Gäst hos grannen.


*ballen = balkongen

**Lucilles växthus = Lucilles inglasade balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Näst sista programmet av Stjärnorna på Slottet den här säsongen var Johan Rheborgs. Jag har inte haft nån direkt relation eller så till honom. Vet bara att han är nån sorts komiker. Och såna har jag… en viss distans till.


Johan Rheborg in person.


Dagen inleddes med sedvanlig frukost.
Ganska omgående kände jag att Johan Rheborg, uppväxt i Täby, gav ett sympatiskt intryck. Främst kanske för att han visade stor självdistans. Det är en konst att inte ta sig själv på alltför stort allvar och att våga tala om sina tillkortakommanden – och såna människor tilltalar mig! Tyvärr var Kim Anderzon tvungen att ställa intima frågor om… ja, gissa vad? Sex, förstås! Har hon inget annat i tankarna, eller? Tröttsamt och pinsamt – det blir för mycket.

Sen skuttades det upp på en sorts rullmaskiner, segway. Johan Rabaeus klantade sig omedelbart, medan de andra klarade sig bra. Tyvärr fick man inte se så mycket av själva rullandet – förrän Stjärnorna mötte landslaget i segway…

Christer Lindarw höll en lite låg profil i början, men ställde sen en ganska tuff fråga kring om Killinggänget och huruvida gänget var så märkvärdiga som de låtsades vara. Johan Rheborg hade svar på tal och stämningen var inte det minsta fientlig, Christer Lindarws fråga kändes adekvat och intressant.

Riktigt känslosamt blev det när Johan Rheborg berättade om sin mammas alzheimer. En fruktansvärd sjukdom. När mamman kommit till ett bra vårdhem, fick pappan cancer och dog. När Johan Rheborg beskrev sin sorg och ett par av de sista ”utflykterna” med föräldrarna var nog ingens tårar långt borta. Johan Rheborg själv fick gå ifrån middagsbordet.

Dagen avslutades med att stafettpinnen – och en sovtröja – överlämnades till den sista stjärnan, Johan Rabaeus. Det var för övrigt Rabeaus på sovtröjorna…

Högsta betyg!!!

Read Full Post »