Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘städerska’

Uppe med tuppen idag. Sov lite rackigt, men det gick ändå bra att vakna och kliva ur sängen när larmet gick på. Det slog mig igår att jag använder iPhonen som väckarklocka. Ytterligare ett argument för att köpa en egen när jag måste lämna ifrån mig statens egendom. Dessutom slog det mig igår att jag har satt mitt jobbmobilnummer på mina ansökningar och mitt privata mobilnummer på mitt CV. Inte så smart. Men vad ska jag göra? Den som vill få tag i mig får nog tag i mig ändå. Jag har för övrigt mobilsvar på min gamla mobil. Jag vill inte säga upp abonnemanget där än eftersom jag funderar på att behålla numret när jag köper en egen iPhone. Eller så tar jag ett nytt. Jag orkar inte tänka på det just nu.

påskkärring på tupp
Uppe med tuppen. 


I morse styrde Clark Kent*
och jag kosan till bilverkstan för att han skulle få hjälp att byta till sommartofflor. Jag har tidigare om vårarna åkt till billigast möjliga ställe. Men efter två dundermisstag (en liten verkstad resp. en bekanting som skulle hjälpa mig) anlitar jag nu min vanliga bilverkstad. Det känns säkrast så. Min bekantings

ingrepp 

på Clark Kent kostade mig för övrigt inte bara pengar för för delarna h*n skulle byta utan dessutom ett antal nya delar plus arbetskostnad vid märkesverkstan. Nej, Clark Kent lämnar jag aldrig mer i händerna på nån klåpare, that’s for sure! Det värsta är att denna klåpare, vad jag vet, jobbar på… en bilverkstad. Stackars kunder!..

Men i morse åkte jag alltså till min vanliga bilverkstad. Jag var där två minuter över sju. Medelåldern var hög. Det var därför jag inte kom före sju. Som 50 år ung i detta fall har man nämligen inte en chans att komma fram då. Bättre att vänta så alla jäktade pensionärer och sega laptopmänniskor (ständigt uppkopplade) fått lämna in sina darling cars. Här kommer ett sammandrag av morgonens upplevelser:

Jag hittar en ledig clubfåtölj i verkstans fikahörna. Vid samma bord sitter en tjej och skriver frenetiskt på sin laptop, vilket jag tycker bådar gott. Jag vill sitta och läsa, nämligen. Vid ett annat bord sitter en tant (tja, hon var typ fem, sex år äldre än jag) som har megafonröst. Uppenbarligen är hon pratsugen. (Jag twittrade lite om detta, men för dig som missade mina tweets/inte finns på Twitter kommer de här med lite kommentarer:)

Tant 1 försöker konversera Tant 2. Tant 2 vill läsa tidningen o säger: Du kan inte prata så där!

Först tror jag att jag hör fel, men nej. Tant 2 vill verkligen läsa tidningen och inte prata! Till sist ger Tant 2 emellertid upp. Tant 1 är uppenbarligen megasocial och kan sina knep för att få folk att svara. Dessutom misstänker jag att hon… går på något…

Tant 1 (den pratsugna) jagar personalen o säger: Har du nåt socker, jag behöver nåt uppåttjack? Tant 2 gömmer sig i tidningen.

Nytt folk strömmar hela tiden till. Fikahörnan blir full – tills en i personalen ropar ut att bussen till stan avgår. Många reser sig, även hon med laptopen (hon sörplade när hon drack kaffe och snorade, för övrigt. Otroligt irriterande!). En man reser sig och går iväg till bussen. Vid hans bord sitter Tant 3 och läser en tidning. Vid ett annat bord sitter en kille vid en laptop. Hans mobil ringer. Han skriker högt när han pratar, så högt att Tant 1 tar en liten promenad för att kolla om det finns nån hon kan prata med som inte pratar högre än hon själv.

Tant 4 kommer in och ska slå sig ner vid samma bord som Tant 3. Hon tar platsen där mannen som rusade till bussen satt. Men attans! Hon vispar till hans kvarglömda kaffemugg! (Tanterna fick fel nummer i mina tweets, nedan har jag korrigerat)

Tant 4 vippar en kvarglömd kaffemugg. Kaffe överallt. Tant 3 hjälper till. Säger: Han fick lite brått han s satt här. Tant 4: Gubbjävel! 

Eh..? Jo, jag hör rätt! Och som du förstår har jag liiite svårt att koncentrera mig på min bok. Jag är på väg att brista ut i gapflabb, helt enkelt. En farbror, som har hållit sig lite i bakgrunden, närmar sig försiktigt mitt bord. Han och jag tittar på de två tanterna som hjälps åt att torka upp. Den ena tanten har rumpan i vädret mot vårt bord. Vi kan liksom inte låta bli att titta.

Tant 4 säger: Det var väl skit att jag skulle spilla just idag när städerskan inte är här!

Tant 3 håller med. Hon springer efter papper och tycker att det ligger jävligt många tidningar på borden… Jag är mållös över tanternas vokabulär. Fan, vad de svär!

Till sist kommer en servicekille och ropar upp Clarks reg.nummer. Han är nyskodd och klar. Jag reser mig, stoppar ner min bok och sätter på mig jackan.

Farbror vid samma bord: Nu får du äntligen lugn och ro!

Och det var ju faktiskt sant! För jag åkte till jobbet och där är det Tysta Leken. Folk på institution 2 är på konferaaaaaaans och jag  går upp på institution 1 för att ha morgonmöte.

Har du fått nån underhållning så här på tisdagsmorgonen???


*Clark Kent = min egen stålman, min lille bil


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse var jag som en sten. Lika kompakt, tung, tom. När mobillarmet kvillrade igång sov jag som bäst – efter en mindre helvetesnatt med täta turer till ett visst ställe. Inga mattor som blev förstörda i natt eller i morse i alla fall. Tröttheten är lika stor som den teoretiska stenens densitet. Eller har stenar densitet? Nåja, det jag menar är att mitt huvud känns som om det väger 50 kilo och tillvaron utanför ögongloberna gungar och snurrar. Men det är bara mesar som är hemma när de är sjuka, en dag till ska jag väl klara? Sen är det ju helg och två dagar ledigt.

Tröttung som en Sten Tolgfors?


Nej, men nu blev det ju fel bild.
Jag menade en helt annan sten. Typ en sån här:

En rätt stor sten.


Jag har en bloggbekanting som ofta
 skriver att hon är trött som ett snöre (ja, hon skriver mycket annat också! Läs!) Den liknelsen förstår inte jag riktigt. För mig är ett snöre nånting lätt, nånting böjligt och nånting starkt. Men vi har alla olika referensramar och känner min bloggbekanting sig trött som ett snöre ska jag inte ifrån henne det. Själv är jag alltså tröttung som en sten.

I natt sprang jag för övrigt inte enbart omkring hemma i halvvaket tillstånd. Jag var på konferens också. Nånstans. Jag skulle resa söder om Stan och jag skulle ha en halvtimmas framträdande, jag skulle föreläsa om missbrukare (!) och jag hittade inte. Av nån anledning hade jag tagit ett hotellrum för några timmar. Plötsligt insåg jag att jag verkligen inte visste vart jag skulle och hur jag skulle ta mig dit. Då ringde jag till Fästmön, men det var hennes telefonsvarare (hon har ingen IRL, tror jag!) som gick igång. Till sist kom en städerska som jag kastade mig på för att fråga var stället jag skulle till låg. Och just då vaknade jag. Därför vet jag inte om jag hittade dit, om jag hann i tid och hur min föreläsning gick. Du fattar att jag känner mig rätt slut idag, va..?

Den här fredagen har inte alltför många måsten, men jag påbörjade en sammanställning av intervjuer och åtgärdsrekommendationer för ”nya” institutionen igår och den ska jag fortsätta jobba med. Jag har gjort en skiss med ett förslag på nya startsidan och nu ska jag försöka få till den i verktyget också så att man får en bättre och mer verklighetstrogen bild av den. Skapa en kopia av startsidan och jobba i kopian, alltså. Vill ju inte riskera att klicka Publicera innan jag är färdig…

På lördag åker jag ut till Himlen. Jag hoppas att vi kan hitta på nåt i helgen, men med det här märkliga vädret vi har är det ju svårt att planera nåt. Det får bli vad det blir. Lördag-söndag-helgerna är för korta, jag varken orkar eller hinner med det jag borde hemma. Nu väntar en strykhög igen.

Igår pratade jag semester med mamma. Det blir nog så att jag åker och hämtar henne den 20 eller 21 juli, sover över nån natt och sen åker vi upp hit. Mamma var inne ett slag på att vi skulle stanna i Metropolen Byhålan och det hade jag gillat, för jag får aldrig nån sommarsemester där numera. Men så blir det inte. Mamma stannar hos mig nån vecka och jag skjutsar hem henne söndagen den 29 eller måndagen den 30. Den 31 är det nån i familjen som fyller år och den 1 åker vi till Pride. Hoppas jag. Om nu inte nån kirurg som hatar sommarsemester får för sig nåt…

Read Full Post »

Kvällsblaskornas löp skriker ut att Sveriges Television ska göra sig av med sina hallåor. Eller programpresentatörer, som det heter på korrekt svenska numera. (Jag drar parallellen städerska – lokalvårdare…). Men hallå! Är inte det lite… dumt? Eller i vart fall väldigt trist!

Det är visst inte helt klart när hallåorna försvinner och det KAN bli så att det rösthallåor ersätter bildhallåor. (Då kanske till och med fula jag, som sägs ha radio-/telefonröst, kan komma i hallå-fråga!) En översyn av TV2 gjordes redan för några år sen och nu är det alltså dags för ”Ettan”. Syftet: att modernisera.

Jovan Radomir är en av hallåorna som sitter med i arbetsgruppen som tittar på hur det hela ska utformas. Han säger i Expressen:

[…] Jag kan tycka personligen att det är lite tråkigt om den (hallåan) försvinner från kameran. Jag tror att väldigt många människor tycker att det är skönt med en människa som gör oss sällskap under en tv-kväll. […]

Enligt Jovan Radomir riskerar ingen av hallåorna att stå utan jobb eftersom deras röster ska användas. Ett tag, i alla fall. Frågan är vad alla hallåor ska göra sen? I nästa fas. Joina Fas-3, kanske? (Jag var ironisk nu.)

TV4, däremot, satsar på FLERA människor i rutan. Och skälet är att man vet att publiken önskar det. Enligt ”Fyrans” kommunikationsdirektör är hallåorna

[…] viktiga för helhetsupplevelsen i vår kanal. Det är någon som både vägleder och ger kanalen en personlig närvaro. Vi tycker att det är trevligt att någon tar emot och hälsar välkommen och vet att vår publik uppskattar det. […]

Intressant är att både Aftonbladets och Expressens läsare har en majoritet som vill ha kvar hallåorna. Och själv tycker jag att TV-hallåor för det mesta tillför nånting och är ett sällskap när man är ensam, precis som Jovan Radomir uttryckte det. Varför är det så farligt med RIKTIGA MÄNNISKOR, Sveriges Television???

Här kan du titta på några hallåor genom tiderna. 

PS Min favorit genom tiderna är förstås tant Anita, hon med dockan Televinken som bland annat lärde oss som var barn på stenåldern 1960- och 1970-talen trafikvett. Bland annat med Gullan Bornemarks… lustifika sånger (som jag för övrigt ÄLSKADE som barn! Inte konstigt jag är som jag är… Har du inte hört Herr Gårman-låten har du missat nåt!!!).

Read Full Post »

När jag var ganska liten trodde mina föräldrar att jag skulle bli städerska! Tänk så rätt fel de hade! Jag brukade gå och rätta till saker, kamma mattfransar som låg i oordning, hitta försvunna saker (särskilt min mammas handväska…) som nån ställt eller lagt på fel ställe med mera. Så snart jag hade fixat det hela sa jag förnumstigt:

Ordning här!

Att hitta saker som har kommit bort för andra är fortfarande en förmåga jag har. Men den har nog inte så mycket med mitt ordningssinne att göra. Det är en, vad ska jag säga, inte så fysisk förmåga.

I skrivande stund sitter jag hemma vid stordatorn. Jag stannar här till torsdag. Skälet är att jag har en del att fixa idag, bland annat förberedelser inför morgondagens möten. Det ena är jag ganska klar med, det andra har jag inte tittat på/funderat på än. Men nog ska det bli ordning här på mötena också! Även Johan har ett viktigt möte i eftermiddag och jag håller tummarna för att det går bra!

På onsdag natt kommer Linn och två kompisar hit för att sova över. Det är ju studentskivornas tid och det blir jobbigt, långt och dyrt att ta sig hem för fattiga studenter som bor i Förorten. Enklare då om man kan sova på madrass på golvet hos mammas fästmö. Eller en får sova i gästsängen och två på golvet. Tänkte därför gå ett varv med dammsugaren idag eftersom det var ett tag sen och jag vill ju INTE att de blivande studentskorna ska få astmaanfall av dammråttearmén.

Gissar att jag behöver en dusch efter detta – dagen är HET igen – och håret är jätteskitigt så det ska tvättas noga. Avslutningsvis blir det en tur till Tokerian eftersom väsentligheter som toapapper, kaffe och pålägg är slut. Synd, för resten, att Tokerian inte hade nåt jobb till Linn när hon ringde för att kolla av igår (hon hade tidigare lämnat in sitt CV och ett personligt brev). Där gick de miste om en toppentjej! Nu får nåt annat företag chansen.

Anna och jag åkte tillsammans med Elias till skolan i morse. Igår kväll satt Anna och försökte göra en sommarplanering, bland annat för att fritids måste få in önskemål om barnens tider. Det var inte det lättaste att få ihop det hela… Inte hjälper det att Anna har ont i magen, heller. Det gör mig lite orolig, vi misstänker att det är gallbesvär. Det kan göra så fruktansvärt ont, jag hade lite problem i ungdomen.

För egen del fick jag tag i doktor Anders igår via mejlen, så nu är ett recept på magsårsmedicinen på väg. Skönt att det går så smidigt!

Följde med Anna hem och åt frukost och så skjutsade jag henne till ICA Solen eftersom också hennes kaffe var slut. Hade jag haft min handlingslapp med i plånboken kunde jag också ha handlat, men så smart var jag inte. Den låg här hemma så fint på bänken.

På Solen sålde de lekar på påse. Det är verkligen en rolig affär!


Kull på påse säljer den roliga affären Solen! (Nej tack, ingen översättning behövs, det är norska och jag ordvitsar och tror att de flesta, liksom jag själv,  förstår.)

                                                                                                                                                                                 Clark Kent* flög hem över nya E4:an och inget konstigt dunkande ljud hördes. Skönt!

Hemma upptäckte jag att smarta brevbäraren ställt ett paket till mig OVANPÅ postboxarna. Paketet var för stort för att gå ner i boxen. Men varför inte ställa det vid min dörr, en trappa upp? Hade jag haft otur så kunde ju nån med långa fingrar norpat paketet! Men läskunnigheten verkar inte så stor här på sina håll, så paketet, som ju var från Bokus, fanns kvar. (Dessutom behandlas jag ju som spetälsk här omkring, så man trodde säkert att paketet var infekterat. Dock inte med vägglöss, som har bott hos vissa andra. USCH!)

Paketet var födelsedagspresenten från snälla Rippe som nu hade landat! Tusen tack, Rippe! Och kolla vilka spännande norska författare jag fick:


Unni Lindell, Stig Sæterbakken och Anne B Ragde – bara norskt i paketet!

                                                                                                                                                              Men nu ska jag inleda med en snabbläsning av lokalblaskan innan jag fluffar runt med dammvippan och släpar fram snabeldraken. Under tiden tänker jag ut nåt smart till mötena, det är jag säker på. Städning är en alldeles utmärkt syssla som går att kombinera med tankearbete! En maskin tvätt måste jag nog sparka igång sen också.

Till aftonen blir det förstås en titt på den första semifinalen till Eurovision Song Contest! Desperate Housewives får vänta till i morgon, för musiktävlingar är viktiga saker!

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille bilman som hade en skruv lös igår!!!

Read Full Post »