Ett inlägg om framtid.
Snart är januari månad till ända. Igår satt jag och svettades med mina räkningar. Ekonomin gick ihop den här månaden också, trots att min skattsedel ”råkat försvinna” på jobbet och man drog en för hög skatt på lönen jag fick igår. Svor lite i det tysta, för jag hade ett par semesterdagar i december och väntade på lite extra utdelning. Nu blev det extra lite utdelning i stället.
Hade förväntat mig extra utdelning, men det blev extra liten utdelning i stället.
Nåja, den som spar hon har. Pengarna kommer med nästa lön i stället. Och nästa lön blir nog min sista på mitt nuvarande jobb. Jag ryckte ju in för att hålla webbplatserna vid liv. Min anställning är tidsbegränsad och de lite mer än tre månaderna har snart tagit slut.
Det ska annonseras ut en tjänst på jobbet, men det är inte klart hur den ska se ut eller vad den ska innehålla. Och tiden går. Jag har börjat se mig om efter andra jobb och såg ett intressant i morse, faktiskt. Men det är hos en arbetsgivare där jag har sökt massor av jobb och bara kommit på en enda intervju. Ser framför mig tuffa tider. Jag blir ju inte yngre, precis. Och varje stund jag står utanför arbetsmarknaden förlorar jag inte bara självkänsla utan också kompetens.
Jag är glad att min pappa inte är här och kan uppleva detta jag har gått och går igenom. Han skulle ha varit så arg att han hade kreverat. I stället har jag för första gången betalat räkningen för en hel årsskötsel av hans grav. Det är en märklig känsla. Mycket märklig. Räkningen ligger här bredvid och jag kan inte förmå mig att stoppa den i en pärm riktigt än. Jag måste ta in.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 