Ett inlägg om en film.
Söndagskväll och det bästa att slöglo på då på TV är en Agatha Christie-film. Fästmön och jag soffpotatade och tittade på Miss Marple: The Blue Geranium (2010) på sjuan.
Miss Marple reser för att hälsa på en präst i en liten by, ännu vackrare än St Mary’s Mead, hennes egen. På bussen träffar hon en pratsam man. En man som dan därpå hittas död. Efter ett par dar i den lilla byn, där en gammal kärlekshistoria anas och en neurotisk hustru topprider sin make, inträffar ytterligare ett dödsfall. Mordoffret är en person som ingen gillar. Och pelargonerna har blivit blå…
Men detta räcker inte. En tredje person dör. Mördaren måste finnas bland dem. Polisen misstänker maken till ett av mordoffren. Fast miss Marple vet bättre.
Lite seg tycker jag nog att den här filmen är. Det blir aldrig riktigt spännande och passionerat, trots att gammal kärlek finns i botten.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 