Drömmar, cook alone och knäppa filmer

Ett inlägg om gårdagen och om nattliga drömmar.

De senaste två nätterna har jag drömt så märkliga drömmar. Bara en av dem var en riktig mardröm – och ändå inte. Natten till igår drömde jag att jag befann mig på ett kaffekalas bland en massa tanter – och en manlig Twitterbekant (en person jag inte har träffat i verkligheten). Det var ett sånt där kaffekalas med sju sorters kakor och kaffe serverat ur porslinskannor med blommor på. Ingen mardröm precis, eller hur?

Kakor…

Men i natt, eller egentligen nu på morgonen, när jag för andra dan i rad somnade om efter en liten utflykt i bil med Fästmön till jobbet, hade jag en riktigt märklig dröm. Den var liksom lite både och. Både mardröm och rolig dröm. Det var sommar. Ur ett öppet fönster hörde jag en ung tjej som hade högläsning från facebook-kontot till en av mina… ska vi säga… anti fan club-personer?  Hon var riktigt spydig och häcklade personen ifråga. Själv blev jag mycket förvånad – och lite full i skratt! – att även nån annan tyckte att den här personen är smått löjlig med all sitt skryt. Samtidigt, utanför huset på gräsmattan, hade det samlats en skolklass, typ en förstaklass. Bland annat trillingtjejer i gula klänningar. Klassen visade sig vara… mina nya grannar… Ändå, trots alla barn, tog jag det rätt lugnt, för mitt mantra är, i dröm som i verklighet:

Det kan inte bli värre än det redan är!

Sen vaknade jag och insåg att klockan var efter nio och att det inte hade blivit nån FEM (= återvända till sängen för att läsa) idag heller utan stensömn i två timmar. Men det är OK. Antagligen behöver jag sova. Och bearbeta kaffekalas och trillingar i mina drömmar…

___________________________

Igår skulle jag för första gången laga en maträtt som är Annas specialitet och som både ungarna och jag älskar: Chicken Tikka Masala. Vi hade handlat hem grejor till maten redan i torsdags. Bara det att när jag skulle kolla receptet, som står på kryddmixpåsen, hittade jag ingen kryddmixpåse. Jag rev ut två (2) skåp i köket, kollade i gamla ICA-kassar, men ingenstans fanns nån jävla kryddmixpåse. Det blev till att köpa en ny på hemvägen när jag hade hämtat Anna från jobbet!

Jag är alltid så nervös när jag ska laga mat åt andra. Vill gärna ta en matlagningsöl så jag slappnar av lite. Hade det inte varit första gången som jag gjorde just den här rätten kanske det hade blivit en cookalong på en blogg nära dig. Nu blev det en cook alone. Men du ska likväl få veta hur enkelt det faktiskt var att laga Chicken Tikka Masala för två personer:

1. Tärna tre kycklingfiléer.
2. Stek kycklingen.
3. Häll på kryddmixen samt minst dubbla mängden vatten mot vad det står på påsen.
4. Rör ner crème fraiche.
5. Micra var sitt naanbröd på påse i en minut på 600 W. Stick några hål i påsen.
6. Ställ fram stark mango chutney.
7. Jag gjorde en sallad – det var helt onödigt.

Se här så enkelt i mitt lilla bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I kväll vet jag inte om jag ska slå till vid spisen igen eller om vi ska ut till Annas pappa. Under dagen ska jag i alla fall damma och gå ett varv med dammsugaren. Det är fasen så mycket grus man drar in så här års!

Senare i afton är det dags för Bron. Spänningen är på topp i denna fantastiskt braiga svensk-danska TV-serie!

Fantastiskt braiga kan man inte säga om de filmer vi kollade på igår kväll! Maj gadd! Den ena filmen stängde vi av efter en halvtimme, den andra filmen såg vi till slutet, men den var mest bara konstig. Som tur var visade SvT säsongens andra avsnitt av Downton Abbey, annars hade tittarkvällen blivit ett totalt fiasko!

Nu har jag avslöjat att jag följer två TV-serier, Bron och Downton Abbey. Men följer DU några TV-serier och vilka då, i såna fall? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Missnöjt på jobbet?

Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.

En gnällig typ – privat.

Konsulten i artikeln säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.

Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte få information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?

Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…

Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken  som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…

Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.

Här var jag inte glad alls…

På den tiden, under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.

Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…

Så här glad är jag på mitt jobb idag!

Nu är det inte bara jag som har förändrat mig. Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.

Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.

Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 12: Frö och Snö

Torsdag morgon och dags för veckans höjning (Frö) respektive sänkning (Snö). Det är inte svårare än så här, enligt mig:

Frö

• Tre månader till på jobbet (vilket innebär månadslöner till och med juli)
• Min Storasöster (som kämpar mot så många demoner – både interna och externa)
• Arga Klara (som behöver en ny dator!!!)
• Fästmön (som blev skitförkyld och tämligen däckad)
• Två tuffa ynglingar och rätten till den egna armhålan (med åldern vågar man!)

Snö

• Folk som lämnar spydiga kommenterar (i verkliga livet skulle jag inte vilja umgås med er)
• Snö, förstås! (som vi fick ovälkommet besök av i måndags…)
• Postkodlotteriet (nej, jag dissat det i tre år, men det tycks man inte fatta där)
• Två skitdåliga brittiska TV-deckare (vilken besvikelse!)
• Mitt bråck (roligare åkomma kunde man ha)

Read Full Post »

Tisdagskyla

Tisdagen är lik starten på måndagen – kall och grå. Det singlar emellertid bara ner några fina flingor snö, inte som igår riktiga, rejäla lass. Tillbaka på jobbet igen är allt som vanligt. Nästan. Det är skönt att vara tillbaka och att vara efterfrågad! Jag var så slut igår att jag inte orkade läsa mejl och det låg massor i  min inbox. De flesta krävde svar och jag har ägnat cirka en timma åt att besvara alla! Skönt, nu är det gjort!

Omvärldsbevakningen har inte kommit igång igen, så det måste jag kolla upp. Vidare hade jag bjudit över fru Chef2 att prata här på stormötet klockan tio i cirka tio minuter, men det verkar visst bli en hel föreställning. Och en sån är lite svår att få till när vi är runt 40 personer som ska trängas runt tre ovala bord i ljushallen. Förra tisdagen räckte inte ens stolarna till… Vi kan konstatera att här är trångt om saligheten på golvet ibland, men vi har högt i tak! Och det är inte fy skam!

Trångt om saligheten på golvet här, men vi har högt i tak…

Jag känner av halsen lite fortfarande, fast det är ju inte så konstigt med tanke på den långa orm jag hade ner i svalget och magen. Jag började knapra min magsårsmedicin igår igen och det är lite bättre i magen, även om jag i skrivande stund mår illa. (Jag har ätit frukost bestående av yoghurt med müsli, en skvätt Pro Viva vinbär och en mugg kaffe). Fästmön kände sig trött och seg igår. Det är tuffare att få en förkylning när man har en kronisk sjukdom, vilket somliga som kommenterar inte tycks fatta. Jag fick just ett sms från henne att hon ändå skulle försöka pallra sig iväg till sin tandläkartid idag. Den har redan blivit ombokad en gång och tanden behöver lagas. Vad jag förstår har Anna pratat med mottagningen och berättat att hon är förkyld, men det var ändå OK att hon kommer. Skönt för henne att få det gjort, fast jag misstänker att det blir jobbigt med näsdroppet…

Igår blev jag åter så himla ledsen igen på en som kommenterade här. Jag överväger att för en period stänga av kommentarsfunktionen. Hellre det än att jag ska må dåligt kring bloggen också. Men jag vet inte. Det är mot mina principer om yttrandefrihet. Samtidigt är det här min blogg, min dagbok, mina åsikter. Men om galoscherna inte passar behöver man ju inte hänga här som läsare. Det är ingen som tvingar nån att läsa här, eller hur? Folk som lämnar spydiga och ettriga kommentarer tycks tro att de har all rätt i världen att klampa in i mitt liv när jag mår dåligt. Det gör ont. En del människor gör ont. Det gäller framför allt alla dessa Mycket-Tyckare som av nån anledning inte har en egen blogg utan far fram bland andra bloggare. Get a life of your own!

Read Full Post »