Andlig och lekamlig spis

Ett inlägg om en tur till stan.

Åter en dag med strålande väder. Men kyligt. Det blåste en liten vind och den var iskall. När våra kalufser hade torkat tog vi bilen in till stan. Hittade en parkering vid floden och traskade upp till Upplandsmuseet.

På museet var det ganska mycket folk, bland annat en hord turister som stank parfym. Tyvärr var ett helt våningsplan stängt för att där skulle sättas upp en utställning. Jag noterade att det stod

Klum

på en låda, vilket låter lovande om det är M. Klum det handlar om…

Men det fanns en hel del att titta på ändå i den gamla kvarnen som inrymmer museet. Äckligast var nog uppdukade maträtter från olika tidsåldrar. Intressantast var nog hur Uppsala har sett ut förr i tiden. Mitt sällskap är fortfarande en liten kartnörd, nämligen.

Efter den andliga spisen var klockan inte så jättemycket, men vi traskade ner till China Garden för att äta buffé. På vägen dit passerade vi The English Shop som nu hade öppnat. Jag köpte med mig en påse hem, men i skrivande stund är jag så mätt att jag inte ens orkar titta i påsen. Den åkte rakt in i skåpet…

På China Garden hade de tagit bort den stora fiskbassängen och ersatt den med två bord med runda soffor. Det fanns emellertid ett litet akvarium, inmonterat i en vägg. Även övriga sittmöbler och bord i lokalen var utbytta och det kändes väldigt fräscht.

Vi tog två portioner var och Elias ville ha glass efteråt från dessertbordet. Själv tog jag konserverad frukt. Sen höll jag på att spricka.

En familj anlände med en tjurig unge som stod och stampade med sin lilla fot i en gång och vägrade sätta sig. Till sist tröttnade farfar och gick iväg med barn och barnets mamma. Gjorde han rätt i. Det finns inget värre än sura ungar. Mat kanske var just vad barnet behövde, men med det beteendet hade ungen fått gå rakt i säng vid hemkomsten, utan så mycket som en macka – om det hade varit min unge. Elias skötte sig som vanligt exemplariskt. Det har aldrig varit några problem att ta med honom på restaurang. När han var mindre fanns det förstås en hel del spring i benen, men inte så det blev ett skenande kors och tvärs i restaurangen, bara fram till fiskarna på just det här stället.

Vår middag avslutades med var sin fortune cookie. Vad som stod på min är

for me to know and for you to find out, 

men det handlade om leenden…

När vi kom fram till parkeringen hade en idiot parkerat alldeles för nära förardörren. Jag fick klättra in via passagerarsidan. Det var inte det lättaste, kan jag meddela, med en överfull mage. Dessutom stod det bilar ute på gatan och ville svänga in och parkera. Nååågot stressande… Men till sist hamnade jag i rätt position för att starta bilen.

Nu är vi hemma i värmen igen och softar vid våra datorer. Jag kör en maskin tvätt, för jag måste beta av den överfulla tvättkorgen. I nästa vecka hinner jag ju inte som förr. Och det är jag glad för! 

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Le Parc med kontorsråttor, barn och fyllisar

Ett inlägg om ett restaurangbesök.

Efter eftermiddagsfika måste man ju äta middag. Och vid halv fem-tiden var det dags för dagens andra dejt, denna med Fästmön. Min egen lilla kontorsråtta. Vi träffades för att hon skulle få känna lite sommarkänsla trots att fem veckors administrativt arbete nu ligger framför henne. Minus en dag, dårå…

Kontorsråttan Anna behövde vila ut och äta gott efter en hård arbetsdag.

Vi försökte äta på tre (3) ställen – alla stängda! – innan vi hamnade på Le Parc – i Börjeparken. Vädret var sisådär, men det var varmt och vi ville sitta ute. Menyn var lagom lång och priserna varierade med några tjugor. Vi bestämde oss för tagliatelle med kyckling och svamp.

Le Parcs menyer var snygga! Men den som satt utanför restaurangen stämde inte med pappersmenyerna…

Anna drack mineralvatten, jag en stor stark. Men fatölen var så blaskig att jag bad serveringspersonalen att ta ut den och ta in en Mariestad i stället. Detta gjordes utan knot, vilket visade på suverän känsla för gästerna.

Mariestadölen hade bra med kolsyra jämfört med fatölen.

Det var inte så många gäster på plats när vi kom. Ändå lyckades en fyllis slå sig ner vid bordet intill vårt, vilket störde oss enormt. Nu försökte fyllisen bara inleda en konversation med oss en enda gång, men det var inte trevligt att höra nån som satt och gjorde ljud, gäspade högt och ljudligt och inte visste var han var när han pratade med nån i sin mobil. Efter att serveringspersonalen hindrat fyllisen från att avvika en gång slog den sig ner nära ett nytt befolkat bord. Men strax var fyllisen på vift igen – med glas och allt – längs med gatan. Sen blev det bye, bye fyllis och ölglas.

Tre småbarnsfamiljer fanns bland gästerna och småttingarna uppförde sig exemplariskt. När det blev lite för mycket spring i benen kutade de ut i parken och sprang av sig. Jag reagerade dock när den ena pappan mycket bryskt tryckte ner en liten flicka i stolen vid matbordet. Onödigt bryskt!

Maten var riklig och vi blev mätta, men ville ändå ha en söt avrundning av måltiden samt kaffe. Velfia kunde inte bestämma sig, så jag valde chokladtårta med vit chokladmousse, chokladglass, chokladsås samt färska bär åt oss. Det blev nästan i mäktigaste laget, men gott var det… Och väldigt snyggt!

Väldigt snygg, mäktig och god dessert! Till denna passade chokladsås, men egentligen var det rätt onödigt.

Notan landade på runt 660 pix. (Ja, jag borde hålla i sekinerna, men det skiter jag i just nu. Jag får min sista lön snart.) Jag tyckte inte att det blev dyrt och jag lämnade runt 40 spänn i dricks.

Totalomdömet om Le Parc blir högt. Servicen var utmärkt, maten god och riklig, priserna överkomliga. Men man serverar inte jättefulla gäster mer alkohol. Det drar ner omdömet en toffla.

Livet är kort.

Read Full Post »

Gäster hos Valsgärde, Tokerian och Odinsborg

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver söndagens utflykter.

Uppdaterat!!! Den lila blomman på bild nedan är mycket riktigt backsippa. Den är också fortfarande fridlyst, Agneta!!!

Framåt lunchtid började det komma allt fler moln. Därför lämnade vi Himlen efter dusch för att hinna få lite sol på våra nosar innan regnet kom. Jag föreslog att vi skulle kolla in Valsgärde och så blev det! Vi passerade Fullerö och strax därefter svängde vi in på en smal väg. Vi fick lämna Clark Kent* vid en lada och gå en knapp halvkilometer.

Dagens utflyktsmål.

Åkrarna runt omkring låg till synes torra och dammiga, men såg välkrattade ut, nästan som mönster.

Mönster på åkern.

Prinskorven hade lite spring i benen efter att ha tillbringat så gott som hela lördagen vid datorn.

Elias gick med stora kliv mot Valsgärdes gravar.

Det var lite varmt, men uppe på toppen på en av gravhögarna blåste det skönt.

Det blåste skönt på toppen.

Vi såg massor av gullvivor och några lila blommor som jag inte kunde namnet på, men som jag har hört namnet på miljoner gånger.

Inte gullvivor utan..?

Vi såg två träd som såg ut att vara jättegamla, säkert från vikingatiden.

Ett av de jättegamla träden.

Uppe på toppen var det härlig utsikt. Bussen såg ut som en buss för myror.

Härlig utsikt! Vi gick hela vägen upp, den vägen vid pilen.

Ja, det var ett fantastiskt ställe, Valsgärde! På ena sidan flöt ån och jag blev lite badsugen. Men det fanns ju gårdar och hus i närheten som säkert ägde rättigheterna till det. Hur som helst, nästa gång vi åker hit tar vi nog med oss nåt fika, för man blev riktigt kaffetörstig och lite hungrig!

Hej då, Valsgärde! Här stod vi nere på vägen igen.

Eftersom det kurrade i somligas magar, så vi åkte in till Tokerian. Jag lämnade in Lottot och vi hade inte vunnit en spänn. Prinskorven fick lite lunch – korv med bröd, passande nog.

Korv med bröd till Prinskorven.

Efter lunchen stack vi upp till mig med mina grejor. Elias passade på att vila på soffan, efter allt spring var han lite trött, grabben.

Prick klockan 14 stod vi utanför mammas/Fästmöns jobb. Och då kom de första regnstänken. Men det blev inte mer än stänk, så vi kunde åka till Gamla Uppsala som planerat!

Anna och jag kikade in till en kille som säljer antikviteter precis intill Odinsborg. Där brukar det alltid hända lite märkliga saker. En gång låg hans arga lilla hund där under ett träd och blängde på mig. Hon gillade inte människor. Idag var hon visst inte hemma. Under trädet stod det i stället en stol. Och i trädet hängde… en kristallkrona…

En kristallkrona hängde i ett träd hos antikvitetskillen.

Det hade mulnat på rejält, så vi bestämde att äta glass inomhus. Det var ganska mycket folk där som åt och fikade och en del blev visst aldrig nöjda, medan andra såg ut som om de behövde äta hela sortimentet. Anna och jag dreglade över räkmackorna, men det blev bara glass och kaffe.

Det blev ”bara” kaffe och en Storstrut för mig.

Elias hjälpte för säkerhets skull sin mamma att äta upp även hennes glass. Annas glass hette Skruven och Elias åt en Geisha.

Skruven och Geisha åts av Anna och Elias.

Allt var fint och mysigt – utom vår bordslykta som var… TURKOS!!!

USCH vilken gräslig lykta!

Lite handling och sen hemfärd till Himlen. Jag åkte hem till New Village för att telefonera med mamma. Hon var uppspelt efter gårdagens tipspromenad – trots att hon inte vann. Vann gjorde en gubbe som gick med sitt barnbarn, en ung tjej och mamma hävdade indignerat att de nog fuskade, för de gick med mobilen och grejade.

Jag åkte och hämtade lite onyttig mat hos Mac Jack och medan jag satt här och skrev kom regnet. Rejält. Tennisbanan har åter blivit pool.

I kväll väntar sista programmet Inför Eurovision Song Contest 2013. I kväll är Robin Stjernberg med. Det är han som ylade så pass att han ska representera Sverige i tävlingen nästa helg. Jag har ingen klar favorit ännu, men jag har å andra sidan bara hört alla låtar typ en gång var. Och det har låtit ganska… varierande, mest… inte så bra, faktiskt.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag i Himlen och på Kreta

Lördag, ledig och barnhelg innebär att jag åker till Fästmön på lördagen. Men jag hade en del att greja med hemma igår så klockan blev ganska mycket innan jag kom iväg. Dessutom är jag både glömsk och synsvag. Jag hade fyra soppåsar som stod i hallen hemma att gå ut med innan jag skulle hämta min rygga och lilla datorn uppe i lägenheten och gå till garaget. Vad händer? Jo, jag glömmer en påse i hallen. Det var ju bara att ta med sig den till och kasta den i soprummet närmare garaget, en omväg på typ 2 x 50 meter. Inte så långt, men irriterande.

Hemma hos Anna var det nystädat och renbäddat. Jag har en egen krok i tjejbadrummet och på den kunde jag hänga en ren handduk. Min älskling är snäll, hon. Den där kroken – eller snarare bokstaven över den – har en egen berättelse som vi numera skrattar åt internt i familjen.

Min krok i badrummet.

Det var en solig och fin lördag, vi var trötta efter allt fejande (det tar på krafterna att ha tio rum, två badrum, två dusch- och toarum samt två kök att städa – TACK, jag undanber mig kommentarer som med ”goda råd” om att vi ska flytta ihop -. det gör vi när vi vill och kan!) så jag föreslog att vi skulle dra till Kreta och äta mat. Typ en för tidig födelsedagsmiddag. Dessvärre fick vi inte med oss alla ”barnen” – en var ute med kompisar och två var justerade (hostig respektive svåra skavsår). Vi blev bara tre. Men vi hade det vi tre!

Elias och hans busiga mamma, mitt middagssällskap.

Vi promenerade till och från restaurangen och det var skönt att få både ljus och luft före och efter maten. Jag hade solbrillorna och mina fina vantar, förstås.

Solbrillorna och mina fina vantar fick följa med till Kreta.

På Restaurang Kreta är det väldigt god mat och personalen är trevlig. Däremot kom det en del gäster som var ganska högljudda och naturligtvis blev de placerade vid bordet intill vårt. Åtta pers inklusive fyra ungar varav framför allt flickebarnen hade gälla röster och massor av myror i brallorna. Elias satt snällt med oss och varken gapade eller skrek, trots att han var i samma ålder som barnen i sällskapet bredvid. Efter måltiden blev det lite spring i benen även där, men då gick han ut och sprang. Inne i en restaurang springer man inte.

Anna kom på att hon ska börja fota en viss detalj när vi går på restaurang. Jag kom på att jag ska fota salt- och pepparströare. Här kommer därför den första:

Salt och pepparströare på Kreta.

God mat och trevlig personal är det, som sagt, på Kreta, men dekorationerna lämnade oss lite konfunderade. En död ros i en vas med en gul servett i..? Vad menas? Ett stilleben? Nog för att konst ska engagera, men…

Nån som tycker nåt? Jag tycker… fult!

Vi körde hela racet igår – förrätt, varmrätt och dessert (jag blir ju snart arbetslös och då får a-kassan försörja mig – IRONI!!!). Elias nöjde sig med varmrätt och dessert. Jag tog hipititi till förrätt.

Förrätt.

Till förrätten valde jag en grekisk öl av märket Vergina. Virgin… oskuld… Eh… harkel… ja, det var ju passande…

Verginaöl.

Till huvudrätten delade vi på en halv karaff husets röda vin. Anna tog
souvlaki, jag fileto kotas. Kycklingen var stor, men inte riktigt så hårt grillad som jag skulle ha önskat, så jag åt inte upp den. Men tzatzikin var ljuvlig – som alltid!

Fileto kotas som inte varit tillräckligt grillad för min smak, men tzatzikin uppvägde den – nästan.

Elias ville ha glass till dessert och valde blandad topping, det vill säga både jordgubb och choklad. Vi tanter rundade av måltiden med friterad camembert, glass, persilja och hjortronsylt. Underbart gott!

Friterad camembert – underbart gott!

Så rullade vi hem för att se sista delen av Mr Selfridge och äta ytterst lite lördagsgodis. En bra avslutning på vår lördag – men för mr Selfridge blev det aningen tuffare.

Söndagen vi vaknade till var grå och kall. Ingen snö dock, tack! Anna har skrivit en storhandlingslista och vi ska strax iväg för att fylla stridsvagnen varuvagnen med mat och förnödenheter för några dag framöver. Det går åt en del när familjen är femhövdad…

Jag tuffar hem till mitt i eftermiddag. Har fortfarande en del att fixa med, lite kontorsarbete och annat. Mamma ska få ett samtal och innan jag ser Brottet ska jag ta en lååång dusch och smörja in mig med sheabutter så att jag blir fet och luktar doftar nöt. Vad gör du idag, tro???

Livet är kort.

Read Full Post »

Matblogg mellan städvarven

Fy te rackarns så trött jag är! Det har varit en dag av flygande fläng och även om min lunch var väldigt färgglad tror jag inte att den var så näringsrik… Den kom från Findus, var fryst och bestod av mycket potatismos och några små skivor kyckling – och så en massa färgglatt ovanpå, som sagt.

Färgglad men kanske inte så näringsrik lunch.

                                                                                                                                                                      Innan jag gick hem hade jag tre intressanta dialoger med lika många kollegor. Den ena var med S och handlade om musik, den andra var med C och handlade om ett intressant projekt där man önskade min närvaro och den tredje var med Lisbeth om teater. Tre jättekuliga samtal, men jag hade spring i benen. I kväll är det nämligen städkväll i tjället i New Village. Vill ju att här ska vara rent och snyggt när Fästmön kommer i morgon! Jag är klar i badrummet, i duschrummet och med dammningen och har i princip bara dammsugningen kvar. Men baske mig om jag orkar! Jag känner mig färdig för bädden, nästan… Och detta trots de fiffiga tunnbrödsrullar jag fixade till kvällsmat från brödpåsen jag fick av snälla L i fredags.

Fiffiga tunnbrödsrullar på liiite torrt bröd, men ganska OK.

                                                                                                                                                                  Nej, även om dessa säkert var mer näringsrika än lunchen – rullarna var fyllda med ost, keso, leverpastej, Kalles randiga och gurka – fick jag ingen vidare energi. Så jag har så gott som bestämt mig för att spara dammsugningen till i morgon. Anna jobbar ändå till klockan 21 och jag måste hitta nåt sätt att hålla mig vaken tills det är dags att hämta henne från jobbet. Dammsugning är perfekt då.

Nyss ringde mamma och medan jag pratade med henne gäspade jag nästan käften ur led så nån dammsugning är verkligen inte att tänka på i kväll. Mamma kommer för resten hit till jul, hon ska ansöka om riksfärdtjänst och beräknas komma en vecka före jul. Det blir väl som förra året, tre veckor. Jag hade gärna åkt bort själv, men som läget är nu kan jag ju inte ta ledigt och större delen av julen ligger över en helg. Men en semesterresa nästa år vore inte helt fel. Jag har inte varit utomlands sen 1996.

Nu ska jag skicka upp de här orden och så kolla vad Anna har för sig. Det var ganska skönt att ligga ovanpå gästsängen och babbla i telefonen och gäspa…

Read Full Post »

Något ljusare, men inte mycket

Dagen är något ljusare idag, men inte är det mycket. Grått och trist är det utanför fönstret, man vill helst stanna i sängen. Tidsinställda inlägg är finfint! Det ger intryck av att man är uppe klockan sex och publicerar saker på sin blogg. Jag kan meddela att det var jag INTE! Jag sov. Jag har sovit i över tio timmar. Tyvärr känner jag mig inte mindre trött för det, men jag var tvungen att skutta upp eftersom Taxi Tofflan ska på uppdrag idag. Barn idag har mycket spring i benen, men inte när de ska gå hem från skolan, typ… Till saken hör att Lilleman, enligt hans vackra mamma, är snorig och lite seg. Gissningsvis sätter sig snoret i benen och  minskar det sedvanliga springet.

Snor sätter sig i springande ben och gör dem sega.

                                                                                                                                                        Anna ska med ett av sina andra barn på ett viktigt möte på förmiddagen. Per sms meddelade hon nyss att det absolut inte går att springa utomhus – det är snor(!)halt!.. Så alla förflyttningar till fots tar längre tid än vanligt/planerat. Det var som vid kyrkan igår. En backe. En isbacke. Först en som var sandad. Sen en som INTE var sandad. Inga lårbensbrott eller några andra brott rapporterades dock – min mamma hade blivit GALEN på mig om nån av hennes kusiner hade gjort sig illa! Detta trots att sandningen vid kyrkan näppeligens var mitt uppdrag…

Vi klarade oss från att bli gipsade igår.

                                                                                                                                                     Själv går jag hemma här hos mig och skrotar. Just skrotar. Jag orkar ingenting. Vet inte vad som är fel och galet, men nåt är det. Jag tycker ärligt talat att mina vitaminmediciner inte hjälper. Jag är lika trött som i höstas. Vissa kvällar är jag så trött att jag önskar att jag aldrig skulle vakna mer, inte nästa morgon eller nånsin. Förstår du då hur Ända-in-trött jag är?

Slutligen en fråga: Jag har fått en inbjudan av en vän i Uppsala till nånting som heter WAYN, jag ska få nån sorts VIP-förmån(er). Vill den vännen ge sig till känna innan jag nappar på nåt sånt här, tack?! Det dråsar nämligen in ”erbjudanden” lite här och var i mina postboxar och en hel del är spam…

Sen ber jag om ursäkt om jag är kort i mina kommentarer, men jag har som sagt minimalt med ork att vara social just nu. Det går över.

Read Full Post »