Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘spjut’

Ett inlägg om hur Tofflan behövde simborgarmärket, varför kisset luktade illa och hur man kan roa sig själv framför badrumsspegeln när man är rätt ful.


Gårdagen började blött
och blev blötare allt eftersom dagen fortskred. Men framåt hemgångsdags sprack molnen upp och solen tittade fram. Varmt blev det också. Vid 22-tiden på kvällen var det fortfarande över tio grader varmt.

Efter jobbet var planen att jag skulle städa – jag får ju gäster i kväll. Men jag orkade bara skura badrummet och dusch-/toarummet samt damma. Dammsugningen får vi ta en annan dag.

Åkte och hämtade Fästmön när hon slutat jobba klockan 20. Vi planerade fredagen lite och uppdaterade varandra något om senaste nytt.

trappa ner till sjön
Tog ingen bild på översvämningen, så du får titta på Vätterns klara vatten i stället!


Ute i Förorten,
ju närmare vi kom Himlen, insåg vi att vi behövde simborgarmärket. Där måtte ha blivit stopp i gatubrunnarna, för sista biten av gatan var som en mindre sjö. Översvämning. Hoppas det sjunker undan snart eller att nån kommer och pumpar bort eländet.

Jag körde gamla vägen dit till Förorten och hem. Brukar föredra att göra det om jag inte har bråttom. Men nu har grävningarna vid Gamla Uppsala börjat få större konsekvenser för trafiken. Vägen är lite omledd på ett ställe och farten där är sänkt till 30 km i timmen. Jag blev därför rätt irriterad när det kom ett spjut bakom mig och körde om, i betydligt högre hastighet än 30. Sen såg jag att det var en polisbil. Nu är ju det inte riktigt nån ursäkt för att få köra fortare än tillåten hastighet – om det inte var en utryckning. Men det såg det inte ut att vara – varken sirener eller blåljus. Det verkade helt enkelt som om föraren hade missat 30-skyltarna…

Polis
Ajsan bajsan, farbror polisen!


Övertrött och rastlös
kan man sammanfatta kvällshumöret på torsdagen. Det kändes trist att komma tillbaka till ett tomt hem, men jag får ju sällskap snart. Jag hade så tråkigt att jag stod en stund framför badrumsspegeln och gjorde miner. Det var roligt och alldeles gratis. Och tänk så lätt det är att skratta åt sig själv. Det var inte många ansiktsmuskler jag behövde röra för att kollapsa i gapflabb. Jag är rätt ful, nämligen.

Nåt riktigt ruggigt vidrigt hände på torsdagen. Jag åt omelett med svampstuvning och sparris till lunch. Och den där sparrisen… Anna har alltid sagt att det luktar väldigt illa om… urinen när man har ätit sparris. Jag har då aldrig märkt det förut – inte förrän igår. Fy te rackarns, jag trodde nästan att jag hade fått nån infektion av det osedliga slaget! Nej, nu lär det dröja innan jag äter sparris igen, that’s for sure… Ännu på kvällen luktade det… illa!

Hade lite mejlkontakt med Mammakusinen B på kvällen. Hon kommer inte in till boksläppet på tisdag, men hade lyssnat på författaren på Vetenskapsradion i eftermiddags. Jag har också lyssnat på inslaget (som även handlade om queera drottning Kristina som kanske inte var så queer egentligen who knows?) och är nu mycket förväntansfull inför tisdagen!

Jag hoppade i säng tidigt och la mig för att försöka läsa ut min bok på gång. Den är spännande och bra, men jag har inte riktigt haft tid eller ro att sitta koncentrerat och läsa. Nu har jag drygt 50 sidor kvar, mer blev inte läst.


Livet är kort.

Read Full Post »

Plötsligt fann vi oss… barnfria! Och Fästmön ledig från jobbet! Det stämde inte, men både Elias och Frida skulle träffa kompisar och sova över! (Storasyskonen är ju myndiga, så de räknas inte som barn längre.) Vi åkte och lämnade Elias hos kompisen, mellanlandade på ICA Solen för att handla åt Slaktar-Pojken, svårt sjuk i förkylning, samt Linn, som skulle få hem en middagsgäst, och packade ryggsäck med brillor, tröjor och blodsockerapparat. Och så marscherade vi mot busshållplatsen för att ta bussen in till Kulturnatten i Uppsala 2011. Vi var visst inte de enda som studerade tidtabellen…


När går bussen???

                                                                                                                                                            Vårt första mål var att gå till Akademihotellet, gamla UBBO, för att kolla in Kitty Lindstens underbara tavlor. Först fick vi en promenad som bara bar uppför och uppför. För att stanna och få flämta lite fotade jag denna sten utanför Gustavianum, eller vid universitetsparken.


En runsten i universitetsparken.

                                                                                                                                                             Nästa stopp blev vid ett läckert staket som jag nog inte skulle våga klättra över i rädsla för att få ett spjut på… fel ställe…


Ett sånt här spjut vill jag inte riskera att få på fel ställe…

                                                                                                                                                             Man brukar säga:

Sådan herre, sådan hund.

Om Kitty och hennes tavlor säger man:

Sådan Kitty, sådan konst.

Kittys tavlor är verkligen lika färgsprakande som konstnären själv!


Kitty vid en av sina favorittavlor, den med katterna, förstås.

                                                                                                                                                         Kitty målar inte bara på duk utan på till exempel träbitar och tegelpannor. Men det konstverk som blev Annas och min gemensamma favorit var denna tavla:


Vår favorittavla!

                                                                                                                                                               Vi tittade runt lite och satt ner och pratade en stund med Kitty och Monica den Halta som tagit sig dit per limousine taxi. Ett mysigt par som verkligen kompletterar varandra!

Nästa anhalt blev Uppsala slott dit vi inte flåsade uppför backen för att se Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Heteronorm och etnonorm. På väg uppför slottsbacken blev det förstås ytterligare stopp för fotografering.


Silhuetten av Domkyrkan.

                                                                                                                                                       Slottet är läckert rosa till färgen och fasaden renoverades för några år sen.


Norra tornet är ännu vackrare inuti med bland annat urhäftiga takmålningar. I mitt förra liv var jag ofta där på 1980- och 1990-talen som tjänsteman vid fullmäktigesammanträden.

                                                                                                                                                        Elisabeth Ohlson Wallins utställning bestod av tio jättefoton som både var chockerande och tänkvärda – som hennes bilder allt som oftast är. Anna, däremot, blev nog mest chockad över att ha blivit erbjuden såväl kondomer som glidmedel av några ungdomar utanför utställningslokalen.

Tror de att jag är torr, eller?

Ehum… Vi inhandlade var sin affisch à tio kronor och jag tror att båda affischerna överlevde Kulturnatten utan att klämmas i min ryggsäck!

På slottsgården var ljuset enormt vackert och det blev mer fotografering.


En häftig fontän.

                                                                                                                                                              En annorlunda kontrast bildade den här palmen och Gunillaklockan i bakgrunden:


Kontraster.

                                                                                                                                                              Så blev det dagsför Kickorna att få i sig lite mat och dryck för att orka med mer kultur. Vi hoppade in på Thai village i Forumgallerian efter att vi växlat några ord med Annas gamla kompis, som vi höll på att bara springa förbi. Det var ganska fullt inne på restaurangen, men vi fick ett bord för två – intill Annas före detta grannar… Liten värld! Trevliga var de, i alla fall och det blev lagom med prat till maten.


Grön curry på tigerräkor. Lite hett och gott!

                                                                                                                                                                 Efter god mat och var sin öl stegade vi tillbaka upp på gågatan och forcerade folkmassorna. Jag tycker folkmassor är jobbiga, så det var bra träning. Vi sökte oss upp mot Stadsbiblioteket där det fanns flera intressanta bokbord. Tyvärr började det mörkna och man såg väldigt dåligt vilka titlar som bjöds ut. Anna köpte en fin och intressant fotobok, jag fastnade för denna, men köpte den inte:


Kickan skulle ha varit boken för oss, eftersom vårt interna samlingsnamn är Kickorna.

                                                                                                                                                         Anna hittade en bok om stjärtar som hon tänkte köpa åt mig, men hon gjorde det inte.

Vi flanerade över ån och betraktade de vackra färgerna och speglingarna av kulörta lampor från en av restaurangarna vid åkanten. Så halkade vi in i bland stånd och en utställning med indiska influenser. Utställningen begrep vi inte så mycket av, tyvärr.

I ett hus intill, däremot, visade George Lulich underbara bilder från Uppsala. Lägg namnet på minnet, för bilderna var verkligen fina!

Nästa stopp blev Upplandsmuseet där vi hade hoppats få stråla samman med sysslingen. Men klockan hade sprungit på och han hade lämnat etablissemanget. Utställningen (O)mänskligt var emellertid kvar och den tittade vi på förstås. Det var ingen utställning man gick oberörd ifrån…


De vita böckerna hjälpte till att illustrera vad som hänt genom tiderna…

                                                                                                                                                        Slutligen passerade vi några godisstånd på väg till bussen ut till Förorten. Jag köpte en kaka hasselnötsbräck i vit choklad och har faktiskt inte provsmakat den än. Men som du ser på bilden var det omöjligt att passera utan att handla nåt…


Omöjligt att passera!

                                                                                                                                                                Sista anhalten innan bussen blev ett stånd där man sålde remmar med syntetisk smak. Men i alla fall. Jag kan inte låta bli. Det blev kola, salt lakrits, melon och coca cola.

Och slutligen hittade jag den här lilla Hello Kitty-kameran som får avsluta detta inlägg. Jag behöver ju ersätta min tejpade mobilkamera och kanske kan denna godiskamera vara nåt…


Kan denna ersätta min tejpade mobilkamera?

                                                                                                                                                            Tack för att du följde med mig på Kulturnatten via bloggen. Och du som var i Uppsala, var du nere på stan och tittade på nåt???

Read Full Post »

Först en man med ett spjut genom halsen, en man som hänger död, tömd på blod, i ett träd, tillsammans med några djur. Sen en man utan huvud i en bil. Detta är upptakten till senaste Maria Wern-serien på TV4, Stum sitter guden, en TV-film baserad på en bok av Anna Jansson med samma namn.


Eva Röse spelar polisen Maria Wern.

                                                                                                                                                       Morden för tankarna till ritualmord eller offerritual enligt den fornnordiska asatron. När Maria Wern och hennes kollegor vid Visby-polisen undersöker fallen upptäcker de att det första mordet är närmast identiskt med ett som utfördes nio år tidigare. Är det en copycat? Samtidigt konfronteras Maria Wern med en person från sitt förflutna, en profilerare som hon hade ett förhållande med. Frågan är om de kan jobba ihop nu, 15 år senare.

Anna Jansson är en av mina klara deckarförfattare. Jag har läst alla hennes böcker och hoppas att tomten är snäll mot mig i år, för jag har önskat den senaste av mamma i julklapp.

Men när man gör film av bra böcker blir det inte alltid lyckat. Det slår mig till exempel att trots att händelserna utspelar sig på Gotland, pratar de allra flesta stockholmska. I första avsnittet, som jag just har sett, var det EN som pratade gotländska – och då hoppade jag högt. Detta första avsnitt var emellertid blodigt och spännande och givetvis ska jag se den avslutande delen som visas nu på onsdag. Därefter blir det ytterligare två avsnitt som baseras på boken Alla de stillsamma döda.

Medelbetyg, än så länge.

Read Full Post »