Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘spela piano’

Ett inlägg om att lunka på.


När jag var sju år
tyckte mina föräldrar att det skulle vara gulligt om jag lärde mig spela piano. Själv ville jag lära mig spela gitarr, men det var antagligen för proggigt för mina konservativa föräldrar. Inte konstigt att jag bara kom till att lära mig den här låten på piano och knappt nån mer:

Lunka på, lunka på
Vi har långan väg att gå…

Idag följde jag Fästmön en bit till jobbet. En bit. Jag vände vid moskén, denna byggnad som fascinerar mig. Tyvärr var ljuset inte det bästa, men jag tog en bild i alla fall.

Mosken

Moskén i Uppsala – en fascinerande byggnad.


Jag gick förbi
en annan byggnad där jag var på anställningsintervju för två år sen. Ytterligare ett jobb som gick mig förbi, troligen därför att jag var korkad nog att nämna den som nyss slutat på tjänsten… Men tömt är glömt och jag fokuserade i stället på det faktum att jag gick i en tunnel jag aldrig gått förut. Och jag såg ljuset i slutet av den!

Cykel o gångtunnel

Jag såg ljuset i slutet av tunneln!


I en rondell
står en fantastisk lampa som är så ful att den är rolig. Och strax till höger om den här på bilden kan man möjligen se… solen…

Gatlampa o sol på mulen himmel

En ful, men rolig gatlampa och solen.


På vägen tillbaka
stannade jag till vid ICA Heidan. Jag skulle köpa batterier, tuggummi och Pro Viva svartvinbär. Pro Vivan fanns inte, så i stället slog jag till på… en glasstårta! Vadan detta? Jo, dels hette den Anna, dels kostade den bara tio spänn. (Och jag blundade för särskrivningen.)

Glasstårta Anna

Glasstårtan Anna. Att det sen är särskrivet nederst på asken blundade jag för.


Nu tänker jag inte smälla i mig
glasstårtan idag. Tänkte bara att den kunde vara bra att ha i frysen – om man får oväntat besök. (Det får jag ju så ofta…)

Det var först när jag kom hem och såg vad tillverkaren av glasstårtan heter som jag blev lite tveksam. Insatta personer förstår min fundersamhet!

Åse glass

Tillverkaren heter ÅSE GLASS…


Batterierna ska vara till
en av mina telefonlurar som inte håller laddningen så bra. I kassan bad jag uttryckligen om

uppladdningsbara batterier.

Vad fick jag? Ett paket icke uppladdningsbara batterier. När jag påpekade att kassamänniskan hade gett mig fel fick denn* något glasartat i blicken och nickade. Jag stod på mig och upprepade att h*n hade gett mig fel batterier. Till sist gick det in. Kassamänniskan gick bakom kassan och jag hörde att h*n frågade nån där bakom vad uppladdningsbara batterier var för nåt… Sen fick jag rätt batterier – och de kostade betydligt mer… Lite småsur gick jag därifrån, för nog tycker jag att man ska veta vad uppladdningsbara respektive icke uppladdningsbara batterier är när man ska sälja såna varor. Sätter man i icke uppladdningsbara i en bärbar telefon kan telefonen nämligen paja… Vilken tur att jag kollade förpackningen när jag packade mina varor!

Det var ganska kyligt ute, men när man travade på fick man upp värmen. Dessutom var jag ju lite ilsken på vägen hem. För min del blev det nästan 4,9 kilometer idag för promenaden om ungefär 56 minuter.

Vägen var lite annorlunda än den jag brukar gå. Bara vissa delar var bekanta. Tallar brukar vara väldigt raka träd, men jag såg en riktigt krum en, som jag missat på mina tidigare promenader…

En sned tall

En riktigt krum tall, lite svårfångad på bild.


I grannföreningen
hade de inte fällt några träd, men gjort väldigt fina höstarrangemang utomhus.

Fint höstarrangemang av blommor

Fina färger i grannföreningens höstarrangemang.

Höstarrangemang blommor.

Härliga färger! Rosa och rött går visst ihop!


Alldeles nyss
dundrade regnet på mitt tak. Tvättmaskinen dundrar från ett annat håll. Och innan jag började skriva hittade jag två intressanta tjänster till att söka. Det ska jag göra NU!

Vad har du gjort idag??? Har du sett nåt ljus i slutet av nån tunnel? Skriv gärna några rader och berätta!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå! En gång ska jag väl palla att se ett helt allsångsprogram! Och eftersom några jag känner skulle dit i kväll valde jag Lotta på Liseberg. Herrejisses…

En gång har jag nu pallat att se Lotta på Liseberg.


Det är nåt med allsångsprogram
som irriterar mig. Vet inte vad eftersom jag aldrig har sett ett helt program, så nu tog jag tjuren vid hornen och tittade.

Att sjunga är kul, men jag skulle aldrig, aldrig sjunga offentligt om jag visste med mig att jag sjöng falskt. Det är inte många i Lottas publik som har den självinsikten. Och nej, Caroline af Ugglas, en av gästartisterna, jag vägrar tro att alla kan lära sig sjunga, inte ens med din hjälp!

Men… när det gäller artisterna erkänner jag villigt att jag hade dumma och förutfattade meningar om både Svante Thuresson och Andreas Weise. Svante Thuresson sjöng mycket vackert. Att ha en sån fantastisk röst när man är 75 bast är imponerande! Även Andreas Weise gjorde ett visst intryck. För trots att han då och då tar i så tårna krullar sig, får han för det mesta fram rena toner. Det trodde jag inte!

Övriga artister, Caroline af Ugglas och Sonja Aldén, var väl dem jag kände till mest. Caroline af Ugglas är ju… mycket speciell och jag gillar när den lilla ugglefoten höjs och sänks, liksom det lilla ugglepekfingret. Sonja Aldén har en fantastisk röst! Ge henne nåt bra att sjunga till Melodifestivalen 2013 och hon vinner!

Programledaren själv då? Tja, mamma tycker att hon är hemsk och sa det typ en gång i kvarten. Sen är det ju reklam, som bekant. Själv tycker jag att Lotta Engberg är alldeles utmärkt som allsångsledare. Hon kan både sjunga och spela piano och det kommer man långt med.

För övrigt blir jag galen på alla reklampauser. TV4 går knappt att titta på, allting man ser blir sönderhackat. Tur att jag hade gofika att njuta av och tvätt att hänga så att jag fick trösta mig respektive dämpa kräkreflexer.

Gofika.


Allsångspubliken…
Vad ska jag säga om den? Tja, jag får väl höra att jag är elak om jag tycker nåt om den, men… Några kunde sjunga, andra inte. Och som sagt, själv skulle jag aldrig sätta mig i TV och sjunga, även om det var allsång på Liseberg.

För övrigt såg jag inte dem jag letade efter i publiken. De hade gått hem tidigt.

Nu ska jag ändra stil och bli lite snäll. Jag ska ge Lotta på Liseberg medelbetyg. För det var inte så gräsligt som jag trodde.

Read Full Post »

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.


Jag måste ändå dröja kvar, lite.
Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »