Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘spegelbild’

Min intervjuvandring mellan medarbetarna på institutionen fortsätter. Tänk att jag hade inte en aning om att det finns så här intressanta människor! Människor som så totalt öppnar sig för en näst intill främling, det vill säga petite moi! Ja, alla gör ju inte det, men många. Igår träffade jag en matematiker och jag bekände skrattande att jag lider av dyskalkyli. Ibland. Då visade han mig denna makalösa manick, en sorts kaosmaskin där man inte kan förutsäga rörelserna eller svängningarna. Till skillnad från matematik, dårå, som är bland det mest logiska som finns…

En kaosmaskin i rörelse.


Det intressanta med
just denna matematiker är att h*n samtidigt är humanist och jobbar mycket med etiska frågor. Har vi människor en fri vilja? Vad är vårt ansvar när det gäller naturvetenskap?

Idag blir det ytterligare en spännande intervju, denna gång med en forskare som jag vet är otroligt språkkunnig. Eftersom jag älskar språk ser jag verkligen fram mot detta samtal!

När jag landade hemma i New Village igår kväll stod Fästmön vid spisen och gjorde broccoligratäng. Denna åt vi tillsammans med några skivor rökt kalkon. Suveränt gott! Och så nyttigt! (Det kompenserade jag sen genom att goffa söndagsgodis.) Den gulliga människan hade tänkt på att just brocco är fullt av järn, nåt som jag definitivt behöver nu när jag blöder igen… Tack och lov har jag inte haft ont igen, men jag blöder och blöder och blöder och undrar om jag har nåt blod kvar snart. När jag tittar på min spegelbild ser jag en likblek varelse. Till och med läpparnas konturer är vita. Lever jag, månntro?

Jag fick ju brev från lokalblaskan igår angående min stundande högtidsdag 😛 Inte en enda har uppmuntrat mig att fylla i och skicka in, JO! Fatou tyckte det, så bara därför har jag fyllt i svarslappen och tänker posta den i morgon!!! Annars firar vi inte dagen så mycket. Jag ska fira lite med mamma i påsk och när dagen så infaller åker Anna och jag bort och stannar borta till söndag. Visst hade jag velat ha en stor jävla fest, men det finns inte ekonomi till det. Och det finns inte heller nån som jag hellre firar dan med än Anna.

Idag väntar stormöte på förmiddagen, i morgon ska jag ha mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Efter detta ska jag fira – eller förtvivla – med min kollega L, den enda av de gamla kollegorna här som fortfarande faktiskt är min kollega, på sätt och vis!

Read Full Post »

Ja, jag tycker att torsdagar är en alldeles utmärkt dag att städa på! Men det klart att det var ju roligare att städa förut när jag inte jobbade, för då slapp jag ju städa torsdag kväll. Nu har jag semester och då är torsdag min städdag igen. Suveränt – det blir rent och fint till helgen och man kan ägna sig åt annat då.

Mamma svingade vippan som ett trollspö. Eller… nåja…

 

Jag hade hjälp från mamma som erbjöd sig att damma. Själv skurade jag badrummet och duschrummet med toan. Sen hjälpte jag mamma lite, för vi har lite olika syn på det där med dammning. Hon satt mest och dammade bland sina pillerburkar och då kommer man ju inte så långt när det handlar om fyra rum… Men mamma svingade vippan som ett trollspö – och jag dammade lite diskret efteråt där hon hade missat innan jag dammsög.

Golvtorkningen sparar jag till i kväll, för jag ska ställa mig och krydda och steka mat och då kan det vara klokt att vänta. Och sen doftar det ju blommor i stället för härsket smör och curry när jag har torkat köksgolvet! Golvmedlet Fête des fleurs betyder ju blomsterfest på franska, så det kan vi ju ha sen.

Mamma och ja g skulle strutta över till Tokerian för att inhandla lite prylar, men jag fick mamma att stanna hemma i ovädret. Det vräker ner regn och blåser så till och med fettot Tofflan fick slagsida. Jag mötte för övrigt en människa som jag tyckte blivit extremt ful.

Det blir man när man är elak!

tänkte jag och hånlog mot min spegelbild.

På Tokerian rådde det brist på personal eller så var personalen inte riktigt färdig med julledigheten i sina kroppar, så att säga. Det blev lååång kö till scannerkassan och den stackars tjejen i kiosken anropade hjälp flera gånger. Människan före mig fick dessutom avstämning. Jääättekuuul. Alla i kön blängde surt, men det är ju sånt som händer, bara, och inget nån kan rå för. Jag fick betala mina varor hos en trevlig kille som lurade mig att det fanns blompåsar utanför. När jag påtalade detta senare var han gullig nog att skänka mig en papperspåse. Bra kundvård! Tokerian blir bättre och bättre, måste jag säga, trots att ryktet säger att små barn blir rånade på sina pantburkar där. (Tror jag inte ett smack på! De otroooligt smarta barnen – absolut mensa-material – vädjade nog till personalen, som tänkte att ”ja, det är ju snart jul…”)

Idag avslutas mitt husdjursväkteri – om nu familjen i fråga kommer hem från sin resa till varmare breddgrader i detta oväder. Själv ska jag åka och hämta Fästmön från jobbet och skjutsa hem henne samt passera en livsmedelsaffär på vägen. Det är, som sagt, ett riktigt skitväder som jag vill bespara henne från. Dessutom är jag självisk och vill ha en puss eller två, kanske tre.

Dagens middag blir tunna kycklingskivor. Till det potatisklyftor med sour cream & onion-smak och het béa-sås. Det snor jag ihop till kvällen när jag har återvänt från Himlen.

Medan jag väntar på att det ska bli dags att fara till Äldreboendet häcklar jag en av barnens kusiner på Twitter. Den syskontrion fick nämligen teletubbiesdräkter One-piece-overaller i julklapp och vad jag förstår utövar föräldrarna nån sorts utpressning mot barnen, typ

One-piece på eller bli utan stavar till skidorna i fjällen!!!

Den stackars tösen beskriver sig och syskonen som en gris, ett bacon och en svart en. Jag uppmanade henne just att se upp för vargen, han brukar ju gilla små grisar.

Ja, som du märker har jag svårt att vara snäll, så det är ju inte så konstigt att jag är ful, dårå. Men va f*n, det är nästan ett år tills Tomten kommer igen, inte behöver jag bli mesig riktigt än, heller?!

Teletubby eller bara en liten gris? Nää, one piece är inte snyggt på nån, tycker jag.

 

Och nej. Varken Tokerian eller Ajax har betalat för att jag ska skriva snällt om dem i det här inlägget!

Read Full Post »

Glä! Vi ska till Pride på torsdag och vad händer? Lingonen trillar in! Tofflan blev därför tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla choklad nödvändigheter. Och få sig ett uppmuntrande skratt åt följande:

  • två riktiga apor eyeballade Tofflan på väg mot Tokerian. Tofflan eyeballade tillbaka – nån j***a ordning får det väl för f*n vara!
  • en militant tant styrde sin gubbe mot rätt diskmedel. Gubben var ovillig.
  • en jättesöt liten tjej kånkade och bar en skittung varukorg.
  • två ganska unga kvinnor gled omkring i var sin fotsid dräkt. Den ena (dräkten, alltså!) var bajsbrun, den andra zebrarandig. Det såg ut som om de var på väg till ett cocktailparty och inte inne på Tokerian för att köpa falukorv.
  • en skum figur, helt klädd i tjockis-svart, gled runt längs hyllorna och spred iskyla, en riktig Mårran. Figur var iklädd en tank-top som var alldeles för kort vilket innebar att en stinn buk, totalt onådd av en endaste solstråle, tittade fram över shortslinningen. Och ur shortsen stack ett par blåvita ben med långa, mörka hårstrån ut. Huvva! säger jag bara. Jag blev riktigt rädd!


Minus strumporna idag, dårå!

 

  • en gigantisk mansperson hade uppenbarliga problem att få byxorna att stanna uppe – trots både hängslen och livrem.

Ja men se där! Det var ju en riktigt rolig stund! Roligast hade jag åt Mårran-figuren, som jag såg spegelbilden av i ett av skyltfönstren. Det var ju jag, liksom…

Read Full Post »

En promenad ner till vattnet frampå kvällen fick mig att fundera över änder. Transgender änder. För jag har fått för mig att änder periodvis byter kön… Kolla den här andmannen, till exempel. Han är på väg att få kvinnliga färger.


Transgender änder, denna MTF???

                                                                                                                                                            Vattnet är så underbart, men ljuset var om möjligt ännu sämre i kväll.


Kvällsvatten.

                                                                                                                                                              Jag strosade längs promenaden. Ett äldre par hade kört upp sin bil på gångbanan och fällt ut var sin vilstol. Där halvlåg de vid vattnet och tog en lur.


Ett hemligt, lite mystiskt ställe vid vattnet.

                                                                                                                                                          Grönskan var på sina håll enorm. Det finns inget annat ord!..


Grööönt är skööönt…

                                                                                                                                                               Lika ensam som anden var jag på min promenad. Mamma föredrog TV-fåtöljen och det där gräsliga sångprogrammet som varenda svensk utom jag tycks glo på… Det är bara plågsamt att lyssna på folk som inte kan sjunga och irriteras över varför en skåning är programledare för ett Ståkkhålmsprogram…


Lika ensam som anden är jag. Två transgender änder och jag i kväll…

                                                                                                                                                                   Jag hittade en vrå. En vrå dit den som är ensam kan gå. En som jag.


En vrå vid vattnet för den som är ensam.

                                                                                                                                                               En motorbåt for fram och tillbaka över vattnet och skapade vågor. Nån som var uttråkad? Jag stirrade ner i vattnet – och såg inte min spegelbild men ända ner till botten. Det var inte i den här sjön min pappa drunknade. Då hade jag aldrig förlåtit den.


Det var inte den här sjön som tog min pappa. Tur för den, för jag hade aldrig förlåtit den.

                                                                                                                                                                       Varmt och klibbigt i kväll, inte en droppe regn, inte en åskknall. Jag sitter och väntar på Morden i Midsomer. Veckans höjdpunkt. Till dess njuter jag av anblicken av denna otroliga färgklick som jag hittade bredvid min bil.


Färgklick vid bilen.

Read Full Post »

Äh, jag vet inte vad/vem det är som låter så att jag väcks varje morgon. Knappast barren som rasar från gröngölingen* i vardagsrummet. Ett sisyfosarbete, kära läsare, detta att dammsuga upp barr varje dag. Annars, vad gäller den ofrivilliga väckningen, kan jag meddela att jag har svårt att urskilja om det är sång eller gråt/trots. Allt låter liksom lika illa.

Idag på förmiddagen ska jag inte suga upp enbart granbarr, utan alla dammråttor och smulor som har tagit över lägenheten. Notera att jag skriver ”lägenheten” och inte ”Mitt Hem”. Det är ett första steg för mig att skilja mig emotionellt från stället där jag har bott i 16 och ett halvt år.

(Vänta lite, jag fick en nysattack och hann inte med att få upp näsduken, så jag måste torka av skärmen lite…)


Hade behövt en sån här varningsskylt…

                                                                                                                                                      Igår såg jag En Riktigt… Tjock Person och den njutning det beredde mig var att jag kunde känna mig smal en stund. Tills jag letade fram vågen och frejdigt steg upp på den. HUGA! Jag undrar därför om det inte var min egen spegelbild jag såg i fönstret, helt enkelt. Eftersom den inte nickade igenkännande eller på annat sätt hälsade misstänker jag starkt att Fettot, det var helt enkelt jag.

Naturligtvis hinner jag inte akut-/snabbanta tills Fästmön kommer hit – vilket jag hoppas blir redan i kväll. Annars blir hon så extra ensam hemma i Himlen eftersom Slaktar-Pojken ska till sin pappa idag och ut på galej i morgon. Anna har ju legat däckad och inte haft nå vidare aptit, så en viss viktnedgång torde vara enda vinsten av detta.

Mamma ska skjutsas till min frissa i eftermiddag och få sitt hår fixat. Det känns bra att överlämna henne i Monas kompetenta händer! 😀 Under tiden kanske jag gör några ärenden, det vill säga tar en nypa luft.

Jag läser en väldigt bra bok just nu, Elisabet Höglunds ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”. När jag är klar serverar jag en recension här, förstås. Men jag vill redan nu säga att det är tufft att läsa om framför allt den mobbning Elisabet Höglund har blivit utsatt för – både som barn och som vuxen. Och jag vet inte vilken av mobbningarna som är värst. Att mobbas när man är ung präglar en för resten av livet. Samtidigt, att mobbas som vuxen, av vuxna som borde veta bättre, det är fruktansvärt. Därför går det inte så fort att läsa en sån här bok. Man orkar inte, helt enkelt. Men NU ska jag läsa en stund innandet är dags att kliva upp och gräva fram dammsugaren!

                                                                                                                                            *gröngölingen = julgranen

Read Full Post »

När vi först lärde känna varandra, när vi var i det läget, jag och E, U och E, att vi inte kunde förstå det faktum vi ställts inför, tillbringade vi mycket tid med att promenera och samtala. Det var så vi verkligen lärde känna varandra.

Det var så mycket vi hade gemensamt, allt ifrån konstiga fingrar och tår och våra blåa, blåa ögon till våra gester, vår mimik och våra värderingar. Ärlighet på gränsen till bryskhet, hård disciplin (alltid hårdast mot självet) och så förmågan att sluta oss, mot omvärlden. För ibland blev omvärlden lite för hård. Ibland kom den lite för nära med sina krav på uppmärksamhet. Och då backade vi. Drog oss tillbaka in i oss själva.

Detta tillbakadragande var naturligtvis något som retade gallfeber på en del. Det var uppenbarligen så svårt för somliga att acceptera att man i dessa lägen utövade rena trakasserier mot oss. Sände iväg oss till läkare, till och med.

Ja, det var tuffa tider vi hade som barn och det blev inte enklare med åren och med tiden vi blev vuxna. Men skillnaden blev att vi då funnit den enda vi kunde diskutera detta med, den enda som kunde förstå fullt ut.

Och nu är han borta och jag är kvar. Ensam, utan spegelbild. Mina ögon är slutna, min själ visar inte längre sin spegelbild ty spegelbilden ligger i en urna, nedgrävd under grönt gräs, En plats jag går till och sätter en blomma på sommarhalvåret och tänder ett ljus vid under vinterhalvåret. Inte mer. Jag orkar inte.

Read Full Post »

Jag hade kunnat ägna tid åt att beskriva hur lågans intensitet avtar för varje dag. Hur hans leende och blick drar ihop sig och slocknar, hur självet krymper till en papperstuss, ett skräp på golvet. Men jag hade trott och hoppats på någon sorts upprättelse, något som visade hans värde.

Nu vet jag att det inte är så, att det inte blir så. Han har blivit en tärande medan sådana som Mannen [har inget namn än] är framgångsrika, givande, utvecklande.

Varför gjorde Mannen så där? Han hade ju ändå allt, utan att behöva förnedra och trycka till den andre. Spegelbilden? Den falska tvillingen.

Mina händer doftar tvål. Det regnar ute för första gången på månader. Doft och ljud så förunderligt normala i denna helvetestillvaro…

Våra liv är sanna, men Mannens… Kan han verkligen glädja sig åt det han gör eller gör det också ont inuti honom varje dag? Jag vet att han kan känna smärta, för en gång berättade han för mig om det ofödda barnet…

Read Full Post »

« Newer Posts