Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘söndag’

Ett inlägg om det förflutna IGEN, men också om knoppar som ska brista i framtiden.


 

Jagad av det förflutna? Knappast jagad, men nog har det förflutna poppat upp mer än en gång den senaste veckan. Igår hände det igen, denna gång i form av ett kärt återseende. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och vi åkte till Årstahallen för att köpa middagsmat. Och där, plötsligt, bland ostarna, träffade jag E. Det var över sju år sen vi sågs, men E och I var de enda av dåvarande kollegorna som hörde av sig efter Det Som Hände. Den hälsning de skickade mig har suttit på mitt kylskåp ända sen dess. Den betydde – och betyder fortfarande – så mycket. Så ja, det var sannerligen ett kärt återseende av det förflutna igår.

Tänker på digkort

Hälsningen från E och I har suttit på min kylskåpsdörr i över sju år.


Jag insåg plötsligt 
att jag handlar alldeles för sällan på ICA. Det fanns gott om pengar på kortet/kontot eftersom jag har en automatisk överföring dit varje månad. Därför kunde vi handla en massa smaskens vid delikatessdisken. Vad notan slutade på talar vi tyst om. Fördelen med att handla färdigmat igår var att Anna kunde välja det som passar henne och den kost hon äter och jag kunde göra detsamma. För min del blev det kycklingspett, grekisk sallad, tzatziki och fetaost. Av den grekiska salladen åt jag mest fetaosten och tomaterna, gurkan rörde jag inte. Det är ju riven gurka i tzatziki, men eftersom det antagligen är skalet jag inte tål så bra kände jag mig inte orolig. Vi åt middag tidigt och jag öppnade en flaska Amarone från vinskåpet. Flaskan har nog legat där ett tag, jag minns varken priset eller när jag köpte den. (Systemet har inte längre 2011:an som vi drack igår, men däremot 2012:an.) Det blev ett glas till maten och ett glas lite senare på kvällen. Magen tog emot det väl.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Lördagskvällen förflöt i slappaste laget. 
Anna hade haft en tuff dag på jobbet och min mage är fortfarande lite sisådär, så det kändes helt OK. Vi glodde på Mr Selfridge, förstås, innan läggdags. Jag hade tänkt ligga och läsa ett tag innan jag somnade, men ögonlocken var förvånansvärt tunga.

Jag bytte bok igår, det vill säga jag läste ut en Ruth Rendell-bok och grep mig an nästa. Lustigt nog visade sig den nya boken inte vara ytterligare en Wexford-deckare somjag trodde utan en av författarens mer psykologiska thrillrar. Idag på förmiddagen läste jag ungefär en tredjedel av boken och jag är mycket imponerad! Det här är ännu bättre än Wexford-serien! (Kommunalrådet hade helt rätt!)

Två Ruth Rendellböcker

Bokbyte igår från den översta till den understa.

 

Kaffemugg och bokmärke

Kaffe på sängen – fast på nattduksbordet, förstås.

I morse var det väldigt folktomt på gatorna när Anna och jag tuffade till hennes jobb i Clark Kent*. Jag noterade dock några enstaka cyklister, de flesta kvinnor, som troligen var på hemväg efter nattjobb, kanske i vården. Vilka beundransvärda kvinnor! Själv kröp jag tillbaka ner i sängen när jag kom hem och drog täcket över huvudet. Två timmar senare vaknade jag… Ovanpå det intog jag kaffe på sängen och läste i ett par timmar. Det känns som om jag laddar inför nåt stort och spännande samtidigt som jag också hämtar tillbaka krafterna efter såväl gallstensanfall som tarmvred.

 

Knopp i St Paulian

En liten, liten knopp i S:t Paulian.

Det var kyligt i morse och runt nollan. Aningen rädd var jag med tanke på att Clark Kent nu har sommartofflorna** på, men det var inte halt. Lite varmare har dan blivit sen dess, fast inte mer än knappa sju grader. En kan undra vart våren tog vägen. Tog den time out – så där som politiker gjorde innan sociala medier fick dem att avgå mer permanent?

 

Här i hemmet brister i vart fall knoppar och här avsätter vi ingen. Det började med amaryllisen, fortsatte med orkidén. Igår noterade jag att en av porslinsblommorna blommar också och i S:t Paulian, som jag köpte till jobbet i höstas för ett presentkort från Elliot Hund och tog med hem när jag slutade, hittade jag en liten, liten sak, minsann!

I övrigt dyker det upp märkliga åkommor här. Den senaste är hudutslag. Ja ja, jag jobbar på att överleva. Har jag överlevt Det Som Hände klarar jag av såväl det förflutna – jag har inget att dölja eller skämmas för, till skillnad från vissa andra – som den dumma kroppen.

Min söndag fortsätter i lugn takt. Jag ska hämta min kära efter arbetsdagens slut samt frakta hem min stege från Förorten och så ska mamma få sitt helgsamtal. Söndagen avslutas med Springfloden. I morgon är det en ny vecka, med nya möjligheter. Och den veckan blir jag ett år äldre, dessutom, och ska ha kaffekalas för några av de närmast sörjande.


Jag önskar Dig en skön söndag med lagom mycket på agendan!!!


*Clark Kent = min lille bilman

**sommartofflor = sommardäck

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett däckat inlägg.


 

Fil med müsli kaffe o bok

Under måndagen kunde jag läsa lite i alla fall.

Medan vissa ministrar har avgått (föga förvånande) har jag gjort mitt bästa för att piggna till. Men det är svårt. Lika däckad som på söndagen var jag inte under måndagen och jag bytte under täcket i sängen i sovrummet mot ovanpå gästsängen i gästrummet. Värken kom och gick. Den är inte värre, men så snart jag äter… Ja fy, det går inte! Jag provade med fil och müsli för nu måste tarmen få nåt med substans att jobba med. Under en timme på måndagsförmiddagen trodde jag att jag skulle dö. Aptiten är helt borta – och det är väl inte så konstigt. Jag vet ju att det gör ondare i magen när jag äter. Samtidigt kan jag inte rekommendera den här bantningsmetoden. Ett kilo på en dag är liiite för mycket för snabbt. Ett par muggar kaffe har gått bra och i övrigt är det mineralvatten, Pro Viva fruktdryck och vatten som gäller fortfarande. Av nån underlig anledning är jag enormt sugen på leverpastej och om jag orkar ska jag försöka köpa hem det under tisdagen. Och så har jag bestämt att kontakta läkare om värken inte minskar tisdag kväll.

Två paket

Två paket kom, varav det blåa sparas till en speciell dag.

Måndagen försvann i ett nafs och det var inte för att jag hade så roligt. Ett framsteg var i alla fall att jag kunde läsa korta stunder. Vidare tog jag itu med min strykhög. Strök den i etapper. Magen tyckte att det var riktigt skönt att jag stod upp, samma tyckte ryggen. Och jag är glad att jag blev av med en måstegrej. Men när jag hade duschat och var helt slut efteråt på eftermiddagen undrade jag om jag nånsin blir kvitt magen. Kanske kan doktorn amputera den?

Måndagens post var däremot lite rolig. Förutom reklam och två räkningar kom två paket. Det ena innehållet får jag förstås betala för, men det andra ska jag spara till en speciell dag nästa vecka.

Agneta ska cykla hem

En smygtagen bild på Agneta när hon ska cykla hem i regnet och blåsten.

Fast jag har inte bara snälla kamrater som skickar paket. Jag har snälla kamrater som ställer upp och hjälper till. I regn och blåst cyklade vännen Agneta hit efter jobbet och baxade in mina sommardäck i bilen. Att jonglera med däck är nämligen inget jag kan utföra just nu. Jag fick bjuda på en slät kopp kaffe, men det blev också tillfälle att lämna över den blålila skyddsängeln till vännen. Agneta står inför stora förändringar i livet och vi turas om att hålla tummen (den vänstra, förstås!) för varandra. En skyddsängel kan då vara bra att ha. Fästmön fick sin i lördags (regnbågsängeln) och vad jag förstår funkar den – hon trillade inte ner från sin balle* när hon monterade nätet som ska hindra orädda katter från att försöka flyga efter fåglar

När du läser det här sitter jag antingen på bilverkstan eller på ett annat trevligt ställe. Jag är nog lika nervös var jag än sitter. Men Clark Kent** ska få sommartofflor på, hans bromsar ska kollas och så ska två garantiåtgärder utföras (fönsterhissar respektive airbag) under förmiddagen. Tur att jag har en bra bok med mig och kan surfa gratis på Instagram och Twitter! Tack Telia

På eftermiddagen väntar ett helt annat äventyr…


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett överlevt inlägg.


 

Life is sweet

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

Nästrimmer

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En kopp kaffe

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

Bok Låt mig ta din hand

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Kokostopp

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Randiga lakan på duntäcke

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.


 

Lampa

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

 Lampa

Smärtan är… skarp.


Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Kristallkrona

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

  1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
  2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
  3. duscha.
Mugg Det lutar åt ett åk till

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Lite kärlek, så här på morgonen…

Ett försök till ett kärleksfullt inlägg, men…


 

Jag älskar dig på örngottet

Lite kärlek mor vi gott av.  (Örngottet som syns p bilden har jag fått av Fästmön.)

Lite kärlek så här på morgonen denna rätt gråa onsdag tror jag vi alla skulle må gott av. Men det är svårt. Det är svårt när en irriterar sig så mycket. Och klagar – på sin egen blogg, framför allt. Däremot tvingar jag ingen att läsa. Det känns faktiskt som om jag numera skriver mest för mig själv. Syftena med bloggen förändras genom åren. Ursprungligen var bloggen en dagbok – och det är den främst idag igen. Samtidigt vill jag skriva om sånt som intresserar mig. Då tycker somliga att jag bara klagar. För att slippa irritera sig på mig behöver en ju inte läsa här, eller hur? Dessutom anser jag själv att jag också hyllar företeelser, företag, personer, produkter med mera när de är bra. Att ha selektiv syn när en läser kan ju göra att en missar sånt… I förra veckan hyllade jag till exempel min tandhygga och min tandläkare, i söndags hyllade jag mina före detta kollegor, i måndags hyllade jag min fyllande Fästmö – och delvis andra Annor… Kanske kan det vara så att de negativt kritiska orden träffar ömma punkter på det egna stället..?

Nu när jag har inlett med alla dessa exempel på hur jag hyllar personer och företeelser måste jag förstås klaga lite också. Till exempel undrar jag varför lokalblaskan inte har skrivit ett ord om poeten Göran Palm, som gick bort igår? Han är faktiskt ganska känd i lyrik-Sverige – och dessutom föddes han i Uppsala. Men det finns väl inga journalister som bor i Uppsala eller Uppsala län kvar på UNT numera – de flesta verkar pendla in från Stockholm. Det lokala har tappats bort, tycker jag, för Stockholmsmänniskor har inte samma känsla för Uppsala och vårt län. Och när de ska ut på stan och göra reportage är det gågatan, en parallellgata till gatan där UNT har sitt kontorskomplex, som gäller, det tycker fler än jag. Det var länge sen journalisterna gjorde sig besväret att besöka andra delar av kommunen och länet än Uppsala city – och Gottsunda, förstås…

Gravhögar mot blå himmel

Gamla Uppsala finns, till exempel. Det ligger inte på gågatan i city.

 

Antik o Auktion nr 5 2016

Jo, jag kan klaga på att Antikrundan är slut för säsongen, men Antik & Auktion, som kom igår, är bra kompensation!

Annars har jag inte mycket att klaga på just för stunden. Jag blev så glad igår för NK:s* sms. Det jag utläste betyder bland annat att vi ses på fredag när det är ett gäng från min förra arbetsplats som ska träffas. I morgon ska jag träffa min handläggare på Arbetsförmedlingen. Henne gillar jag. Och även om jag inte tycker att hon är så tillgänglig för kommunikation som jag anser att hon borde vara kommunicerar vi bra när vi väl gör det, så att säga. En del kärlek ger jag till och med till min a-kassa. Jag ringde dit i måndags, blev bemött som en människa inte som en paria eller en tärande och mitt ärende handlades samma dag. (Med detta menas att jag kan fortsätta få a-kasseersättning i ytterligare 200 dar.)

Lilla mamma behöver mycket kärlek! Vi telefonerade i nästan en timme igår och jag blev så ledsen av det jag fick höra. För jag förstår så väl att mamma känner sig exkluderad och osedd. Om det handlar om att hon är gammal blir jag dessutom riktigt jävla förbannad. Men det sa jag inte. I stället försökte jag diskutera fram till en lösning som vi två är nöjda med.

På TV har det varit ganska dåligt den senaste tiden. Antikrundan har slutat för säsongen, till exempel. Men När livet vänder har tre avsnitt kvar! I kväll träffar Anja Kontor och vi tittare Daniel Mendoza. På lördag blir det ett kärt återseende av manligt slag – Mr Selfridge är tillbaka! Det blir tio avsnitt den här säsongen.

Mr Selfridge

Mr Selfridge är tillbaka tio lördagar från och med nästa!


Men det är bara onsdag förmiddag än så länge. 
Jag har sökt ett antal jobb och hittat en del intressanta annonser på lediga tjänster och vikariat. Fast mest av allt hoppas jag ju på…

Eftersom mitt bokmål för nästa månad, maj, är att läsa böcker från loppis och second hand behöver jag lite påfyllning i den högen. Där finns för tillfället endast fem böcker – och en av dem har jag dessutom fått av vännen FEM, så jag vet inte om den räknas… Det kanske blir en utflykt idag till Återbruket i Boländerna. De har en ganska stökig och oorganiserad bokavdelning och så har de bara öppet på vardagar. Det var ett tag sen jag var där, med andra ord. Men… lite kärlek: Återbrukets bokavdelning är STOR, de har bra priser och jag har klara favoriter bland dem som jobbar där.

Fem böcker från loppis och second hand

Den här högen böcker från loppis och second hand måste kompletteras så att bokmålet för maj månad kan uppnås.

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om smärta och hur jag hanterar den, bland annat.


 

Vide relief

Jag och tillvaron var inte riktigt ett…

Nej fan, den här eländiga värken släpper inte sitt järngrepp om magen. Det känns som om jag har ett hårt åtdraget, brett bälte som klämmer ihop mage och rygg på höger sida. Det gör så ont att jag mår illa, men tack och lov har jag inte kräkts sen i söndags. Faktum är att jag är så smärtpåverkad att jag har svårt att ta tillräckligt djupa andetag. Det gör bara ont. Jag kände mig bättre och piggare på dan igår och fick mycket gjort. Men ärligt, jag ringer hellre och bokar tid hos bilverkstan än hos doktorn. Vis av mitt senaste besök vid husläkarmottagningen och hur uruselt resultatet blev* försöker jag hantera det onda själv. Jag fick tabletter i helgen, men eftersom de krockar med min andra magåkomma (bråck på magmunnen) vågar jag inte knapra dem i tid och otid.

Pläd över duntäcket

Det blev både pläd och duntäcke till natten.

Igår kväll tror jag att jag fick lite feber också. Jag började frysa igen och det kändes som om tillvaron och jag inte riktigt var ett. Jag satt en stund i bästefåtöljen på kvällen, men fick snart krypa ner i sängen, under såväl duntäcke som pläd. I morse vaknade jag varm och troligen feberfri. Bältet runt magen sitter dock fortfarande kvar och klämmer åt.

Som jag skrev ovan och som jag glömde skriva igår ringde jag bilverkstan och bokade tid en vecka före min födelsedag. Främsta skälet är byte till sommartofflor** för Clark Kent***. Vidare fick jag häromdan ett brev om en garantiåtgärd kring fönsterhissarna, så det ska verkstadskillarna också titta på. Dessutom nämnde killen jag telefonerade med att ytterligare en sån åtgärd ska göras kring airbagarna. Och så bad jag dem för 17 att kolla bromsarna lite när de ändå river bort däcken – jag ska ju besiktiga mannen i mitt liv nästa månad! Garantiåtgärderna är gratis, priset för däckbyte och bromskoll glömde jag fråga om, men det är smällar jag får ta – jag har ju ingen man/fru som har ett jobb och kan försörja mig tillfälligt. Jag måste ha en fungerande bil, annars blir jag totalt isolerad. Vilket påminner mig om att jag nog MÅSTE åka buss in till tandläkaren på torsdag… Jag har inte åkt buss på över ett halvår… Försökte kolla busstider igår, men UL:s jävla app är ju totalt värdelös och funkar inte oftare än den funkar. Ungefär som ICA:s app…

pappas matta

Pappas ryamatta, full av smärta är den knuten.

Usch, så fruktansvärt negativt det här blogginlägget har blivit. Men jag måste ju få gnälla nånstans och genom att skriva av mig tar jag, om än tillfälligt, bort en del av smärtan. Mamma påminde mig igår (ja hon ringde igår kväll igen) om att när min pappa hade gallstensont och gick och väntade på operation (det verkar inte som om de opererar gallan numera om en inte håller på att nästan dö) knöt han en ryamatta. Mattan finns kvar hemma hos mamma. Den går i svart och rött, en nästan ser smärtan i den. Som grädde på moset gick pappa visst igenom en skilsmässa vid samma tid. En olycka kommer sällan ensam. Men sen träffade han min mamma och så kom jag (den tredje olyckan?) så småningom.

Knäckemackor med makrill mjölk och bok

Knäckemackor med makrill var uppenbarligen inte bästa kosten för mig just nu. Synd att jag inte blev tipsad om det innan jag åt…

Jag måste få i mig nåt ätbart. Igår på seneftermiddagen åt jag knäckemackor med makrill. Det var inte det smartaste jag kunde äta, blev jag upplyst om. Synd att ingen kunde tipsa mig INNAN om vad jag kan prova att äta för att inte få ont/ondare… I övrigt har jag levt på mjölk, fil, cornflakes och Fästmöns äpplemos sen i söndags. En effektiv bantningsmetod, men jag bantar inte av princip. Dessutom blir jag så medtagen när jag inte får i mig nåt med lite mer substans. Och tjurig. Och grinig.

 

 

 

 Amaryllis med ny stängel och knopp

Amaryllistoken har fått en ny stängel med knopp. Stänglarna drar sig mot ljuset utanför – som nästan inte finns.

När jag får extra ont brukar det lindra att gå omkring. Det är lite svårt att sitta stilla vid datorn och söka jobb och blogga, men samtidigt tar det bort en del av smärtan, som sagt. (Jag har uppfyllt dagens jobbsökarmål med råge, för jag är ju en sån plikttrogen jävel.) Men när jag går omkring i mina rum – som är alldeles för många enligt vissa småländska tanter –  försöker jag njuta av mina vackra blommor här hemma. Utanför mina fönster vräker regnet ner idag. Det gör mig ingenting, även om jag gärna vill komma torrklädd till eftermiddagens anställningsintervju… Måtte jag palla… Gulliga NK**** har messat och önskat lycka till. Fan vad jag saknar mina fina, numera före detta, arbetskamrater…

 

*Jag fick fel kontaktuppgifter för vidare vårdkontakt, jag fick för stor förpackning stark medicin, jag fick en vårdkontakt som skulle vara löpande men som slutade efter mitt tredje eller fjärde besök = uruselt resultat enligt mig
**sommartofflor = sommardäck
***Clark Kent = min lille bilman
****NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helgen.


 

Steget efter och kaffe

Ledig morgon i sängen.

Två lediga dar försvinner liksom POFF! Det är så mycket en vill, bör och måste göra under två dar, men den här gångna helgen hade i alla fall jag bara ett mål: att vara med Fästmön. Sen vill vi ju förstås göra saker också och det har vi gjort – i lagom mängd. Det skönaste har varit att kunna ta det lugnt och att inte ha några exakta tider att passa. Visserligen behövde vi passa ett par eftermiddagstider, men sånt kan en ju stå ut med. Två dar i rad har det blivit kaffe på sängen och läsning. Fast idag höll jag på att få spel när nån i huset satte igång att spika klockan nio. Måste man spika så dags en söndagsmorgon??? Det spikades cirka fem minuter, lagom för att väcka oss, och sen var det färdigt. Jag var förstås klarvaken. Sen dess har jag inte hört nån spika mer idag. Varför kan somliga inte vänta till eftermiddagen? Hur svårt kan det vara att behärska sig med hammaren, liksom???

Samtidigt… nog är det märkliga människor som bor här i området. Igår eftermiddag kom det snö. Det föll stora, tunga flingor som la sig som ett vitt täcke på marken. En person i området tände på sin kolgrill framåt kvällen. Stora eldslågor sköt ut under en balkong, men det sket väl h*n i. Jaa, det finns folk till allt.

Själva drog vi iväg på turné med Siwan runt lunchtid på lördagen… Närå, men vi tittade in till två av stans bästa vintage- och retroaffärer, såna med en touch av antikt. Först cirklade vi runt en stund innan vi hittade till Retrolyckan (jag ser fram emot hösten när affären flyttar till Svartbäcken!). Men jag gillar Retrolyckan för där råder ORDNING! I färg, dessutom… Jag fastnade för Siw Malmkvist som tycktes finnas där i parti och minut, men också för några snygga bruna lampor (både bordslampor och en golvlampa). Fast allt fick stanna kvar i affären – förutom våra intryck.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 Syltburk Hj Brantingsgatan

Den här syltburken på Hjalmar Brantingsgatan 4 A tyckte jag var lite kul.

Nästa stopp blev antik- och retroaffären på Hjalmar Brantingsgatan 4A, affären som inte riktigt har nåt namn ännu, trots att den öppnade i augusti förra året. Strunt samma, folk hittar dit, även vi. Mina klara favoriter där är de fina plåtburkarna och en och annan syltburk. Anna har kärat ner sig i en vit elefant. Den kostar bara 1 400 spänn…

Så korsade vi gamla E4:an för att se en fotoutställning av min vän Pe, Uppsala by night. Här kan du läsa mer om den! Roligt var det att träffa bekantingar från jobbet, men också, förstås, att få en jättekram av fotografen själv.

En snabb loppistur blev det innan vi handlade mat och film. Jag köpte en enda grej till mig själv. Du har säkert redan listat ut vad. Jorå, en bok för 15 kronor på Röda Korset. Dessutom hade jag inte kontanter, så Anna fick köpa den åt mig. Författaren heter Emelie Schepp och jag har hört goda omdömen om hennes deckare. Mitt loppisfynd är den första i en serie.

Hemma igen avslutade vi lördagseftermiddagen med kaffe och en bulle med blåbär i och hosta och kletigt socker utanpå. En stunds läsning blev det igen före middagen. Den senare gick snabbt att laga till, för vi hade köpte Västerbottenpaj, grekisk sallad och tzatziki på Årstahallen. Det mest ansträngande var nog att öppna vinet. Vinet kan du läsa om i ett särskilt inlägg här! Lördagskvällen avslutades i sällskap av James Bond.

Snön låg kvar i morse, men på söndagseftermiddagen försvann den tack och lov. Vi åt en sen frukost innan vi tuffade in till Upplandsmuseet för att se en Astrid-utställning – trodde jag. Här kan du läsa mer om den!

Jag har plockat iordning grejor till i morgon, men jag ska inte till jobbet först utan till tandläkaren. Fasa! I trapphuset var det cykelverkstad när jag kom hem och nån annan i huset har fest – som vanligt på söndagarna. Cykelgrannen är en god granne och h*n ska jag hjälpa med lite textgranskning i afton. Mamma har fått ett samtal, två maskiner tvätt är körda och söndagsmiddagen intagen. Nu återstår bara den tredje delen av Springfloden innan det är dags att skutta ner i bingen och sluta ögonen. Du får gärna skriva några rader i en kommentar och berätta om DIN helg!

Här är ytterligare några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »