Anna Kåver – sövande Sommarpratare

Igår var det dags för mig att skjutsa hem mamma. Jag såg till att starta resan klockan 13, för jag ville lyssna till dagens (gårdagens, alltså!) Sommarpratare, psykologen och terapeuten Anna Kåver från Uppsala. Men gäsp, både jag och mamma höll på att somna och DET är ju inte smart att göra bakom ratten…

Anna Kåver, Sommarpratade från Uppsala igår. (Bilden är lånad från Sveriges radios hemsida.)

                                                                                                                                                                Anna Kåver inledde nästan med att deklarera att hon minsann valt bort sociala medier från sitt liv – dock inte datorer och liknande teknik. Jag tycker att folk som gör tydliga val och bortval är lite spännande och vill gärna veta mer om varför. Det fick jag också. Jag kan förstå valet – eller bortvalet – eftersom Anna Kåver inte gillar att det man en gång skriver på internet alltid finns kvar samt att det pågår ganska hemska saker som självmordshetsning och mobbning på nätet. Men jag blev aldrig engagerad i det hon sa! Anna Kåver har nämligen en mycket sövande röst och jag hade fullt sjå att hålla ögonen öppna och på vägen.

Ja, jag är besviken! Jag såg fram emot att få lyssna på Anna Kåver, men jag gick aldrig igång på hennes Sommarpratande. Det blev tamt, blekt och, som sagt, sövande. Anna Kåver har annars en spännande bakgrund och har bland annat jobbat med suicidala och självskadande unga kvinnor. Hon forskar och hon har skrivit sex böcker i ämnet KBT, några tillsammans med kollegan och bland annat deckarförfattaren Åsa Nilsonne. (Anna Kåver är också gift med Göran Kåver, chef för Musik i Uppland och en gång sektionschef på Stadens sandlåda, tillsammans nuvarande Högsta Hönan som då var en något Mindre Höna – karriärmässigt sett. Gissningsvis kom en del musik från makens håll.)

Ärligt talat hade jag nog hellre lyssnat till kollegan Åsa Nilsonne, som jag sett på Babel och som jag fann mycket engagerande och klok! Och inte ett dugg sövande…

Read Full Post »

Annika Östberg – enda sommarprataren utan titel

Igår sommarpratade Annika Östberg i radions P1. Hon är den enda i den långa listan med namn som inte har nån titel. För vad skulle det stå bakom ett namn på en kvinna som suttit i fängelse i USA i 28 år?

Annika Östberg, sommarpratare utan titel. Bilden är lånad från Sveriges Radios hemsida.

                                                                                                                                                      Annika Östberg inleder med att berätta om tillfället när hon fick beskedet om att hon skulle få fortsätta avtjäna sitt straff i Sverige. Hemma. Som ett hårt slag i magen, beskriver hon händelsen. Hela hennes tillvaro förändras i ett slag – efter alla dessa år. Och ”hemma” är ett huvudtema i Annika Östbergs sommarprogram. Liksom utanförskapet.

Att komma som barn till ett främmande land, med ett främmande språk och en styvpappa… Förutsättningarna att inte känna sig utanför blev lika med noll för Annika Östberg. Och när drogerna sen kom in i henens liv blev utanförskapet totalt. Inte ens sonen Sven kunde hindra henne från den slutgiltiga kraschen.

Naket och rakt på sak berättar Annika Östberg om händelserna som ledde till hennes långa fängelsevistelse. Hon förskönar inget, hon skyller inte ifrån sig. Hon talar lugnt och konstaterande, på en mycket god svenska. Bara det… Att efter 28 år i USA prata så bra svenska… Hon talar också om sin skuld. Skulden som alltid kommer att finnas där. Det är djupt.

Behåll aldrig nåt som du håller av. Det kommer bara att skada dig.

Det är läxan Annika Östberg lär sig efter en av de många visitationerna i fängelset.

Det här sommarprogrammet handlar mest om fängelse, straff, skuld, tja inga roliga saker. Men Annika Östberg har ju inget annat liv att berätta om. Hon bjuder på det hon har. Trots allt andas hennes program hopp, förtröstan, glädje – och kanske framför allt tacksamhet. Det har varit en väl tillbringad en och en halv timme vid datorn (eftersom jag lyssnade i efterhand på programmet).

Read Full Post »

Mamma, chefsjurist och författare…

Jag har just lyssnat till Viveca Sten, som sommarpratade i P1 tidigare i månaden. För mig är hon mest känd som författaren som skriver deckare som utspelar sig på Sandhamn. Men i sitt sommarprogram var hon tydlig med att berätta att hennes rollista även omfattar rollerna som mamma och chefsjurist på Posten. Skriver gör hon ungefär en och en halv timma, på kvällen, när barnen har lagt sig…

Viveca Sten i studion. Bilden är lånad från Sveriges Radio.

                                                                                                                                                       Jag har hittills läst två av Viveca Stens böcker, I de lugnaste vatten och I den innersta kretsen. Men att få höra om denna författares ANDRA liv, andra roller var minst lika intressant. Hon berättade bland annat om den mörkblåa juristdräkten och det diskreta guldsmycket som hon klär sig i innan jobbet – och byter ut mot jeans och tröja när hon kommer hem.

Vidare talade hon om sina ryggproblem och att ena sonen var åtta månader första gången hon kunde lyfta upp honom och hålla honom i sina armar. Och så får vården en känga när hon berättar om sin sjuka, men arga gamla mamma – som till viss del påminner om min…

Och musiken… Viveca Sten spelade Supertramp. Hon spelade mina gamla idoler Supertramps låt Crime of the century… Bara det…

Read Full Post »

Torsdagstorka

En ny, varm dag. Men vinden är härlig och luften står inte längre stilla. Himlen är inte klar, jag misstänker att det ligger i åska i luften. Fast… det har jag ju misstänkt länge och inget större har hänt.

Dagen idag har på agendan att jag bara MÅSTE ta itu med strykhögen. Det tänkte jag göra nu på morgonen, medan jag lyssnar på deckarförfattaren Viveca Stens sommarprat.

Pikétröjor är både snygga och svala när det är varmt, men de MÅSTE strykas. Så är det bara.

                                                                                                                                                          Måste ta Clark Kent* och ge honom en välbehövlig dusch i den borstfria biltvätten. Bort med allt fågelbajs och alla insektslik. Blinkerskåpan tycks sitta på bra också. Den hade i vart fall inte lossnat i natt efter limningen igår kväll.

I morgon kommer J:s hem, så jag ska väl vattna för sista gången idag. Deras tomatplantor är imponerande!

(Jag drömmer om en köksträdgård… Där skulle jag odla örter, dill, persilja, gräslök, men också tomater, rädisor, troligen potatis och kanske till och med morötter. Men bara kanske… Fast det här är bara en dröm…)

Dags att återvända till verkligheten… Strykning och Viveca Sten, var det…

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »

”Det är BARA människor som är viktiga…”

Att förlora sin livskamrat, hastigt och oväntat, efter 32 år. Sitt livs KAMRAT. Och sen bara kunna stå bredvid och se på hur arvet efter honom förvaltas på ett sätt som kanske inte var tänkt från början. Eva Gabrielssons sommarprat gick rakt in i hjärtat och inte bara EN tår föll…

Hennes sommarprat gick rakt in i hjärtat. Bilden är lånad från Sveriges Radio.

                                                                                                                                                         Orden i rubriken på det här inlägget är förstås Eva Gabrielssons. De föll när hon berättat om tiden efter Stieg Larssons död. Tiden när hon hamnar i ett tillstånd där hon beskriver sig som ett djur, när hon inte klarar av att summera räkningarna eller läsa, men dansen räddar henne. Och vännerna. De äkta, riktiga vännerna. De som fanns tidigare, när Stieg Larsson levde, och de som finns kvar efter hans död. Skaran är decimerad, nåt jag personligen känner igen alltför väl. Men också Eva Gabrielssons ord i rubriken, att det ändå är människor som är det viktiga, inte ting eller pengar.

Mycket av programmet handlar förstås om Stieg Larsson. Konstigt vore det väl annars när man delat liv i över 30 år. Men trots nålsticken och vassheten kring arvet och den tvisten som följde efter Stieg Larssons död, får vi lyssnare också varma inblickar i två skrivande människors liv. Underbart att höra på!

Jag kan inte döma och jag kan inte säga vem som har rätt eller fel i arvstvisten. Men jag kan tycka att det är tråkigt att en partner inte får ärva fullt ut efter att man levat tillsammans så länge. Sådan är emellertid sambolagen i Sverige sådan. Och vi homosexuella, som tidigare möjligen kunde få någon liten hjälp av den tidigare, innan de nyare partnerskaps- och äktenskapslagarna, vet tyvärr alltför väl hur det kan gå efter när en av två partners avlider och den så kallade ”riktiga” familjen dyker upp som gubben i lådan…

Missade du Eva Gabrielssons sommarprogram? Det går att lyssna på via din dator. Du kan antingen lyssna direkt eller ladda ner och lyssna senare. Suveränt, Sveriges Radio!

Read Full Post »

Dags att ta tag i verkligheten igen…

Hemma som sagt igen. Här ser ut som ett bombnedslag. Jag kommer inte undan… Fästmön är skjutsad till jobbet – sista veckan före fyra veckors semester – och jag ska ta itu med själva nedslagsplatsen. Till att börja med vika tvätten från igår kväll – den torkade verkligen på nolltid i lägenhetshettan – och sen skrubba badrummet och duschrummet/toan. Borde damma och dammsuga också, men vi får se hur mycket jag pallar med i värmen…

Dessa verktyg ska fram idag…

                                                                                                                                                     Värmen ja… I natt när vi skulle sova stängde vi vädringsfönstret i sovrummet och öppnade i stället det stora fönstret. Allt för att försöka få lite mera genomblåsning – balkongdörren är öppen på andra sidan. Men jag vet inte om det gjorde så stor nytta… Luften känns i alla fall svalare, högre idag än tidigare.

Nån utomhuspromenad blir det nog inte idag på förmiddagen. I stället ska jag, som sagt, försöka promenera runt med snabeldraken*.

Min promenadpartner idag???

                                                                                                                                                        Under dagen ska jag också lyssna på några Sommarprogram som jag har missat! Det är ju alldeles utmärkt att man kan lyssna i efterhand på datorn!!! Just nu lyssnar jag på Eva Gabrielsson, vars program gick redan den 3 juli. Eva Gabrielsson är lågmäld, men ibland blir hon otroligt vass. Jag tror att man blir sån när man plötsligt och oväntat förlorar sin mest älskade efter 32 år och dras in i en tvist om arv. För, som hon påpekade i inledningen, hon är inte särskilt känd som arkitekt eller för nåt annat – utan för att hon var ihop med mannen som skapade Millenniumtrilogin… Att hon själv hade ett spännande bokprojekt på gång just när Stieg Larsson gick bort nämner hon också… Men nu ska jag inte berätta ALLT! Lyssna i stället du också! 😀

Eva Gabrielsson, lågmäld, men vass arkitekt och sambo med Stieg Larsson. Bilden är lånad från Sveriges Radio.

                                                                                                                                          *snabeldraken = dammsugaren

Read Full Post »

Home on the ranch…

Äntligen hemma igen! Dagens körning gick bra, det var inte alltför mycket trafik på vägarna, men förstås, i dessa tider, massor av husvagnar och husbilar. Och folk har svårt för det där med att blinka när man ska svänga eller byta fil, jag förstår inte varför… *muttrar* I vart fall fick jag tillfälle att lyssna till nästan hela dagens sommarpratare på P1, Anneli Alhanko. En trivsam praterska som inte överraskade på nåt sätt – varken positivt eller negativt.

Anneli Alhanko sommarpratade idag på P1. Bilden är lånad från Sveriges Radio.

                                                                                                                                                          Fast Anneli Alhanko berättade en lustig anekdot som handlade om tofflor och som fick mig att skratta lite. En dansare gör av med ungefär 200 par tåskor per år. Detta försökte Anneli Alhanko få skatteavdrag för. Men se det gick inte! På Skatteverket tyckte man nämligen att de uttjänta tåskorna kunde återanvändas i hemmet – som tofflor! Men, som Anneli Alhanko sa:

Vem använder 200 par tofflor om året?.. 

Var väl hemma nånstans mellan 16.30 och 17 och efter en ”drill” ringde jag mamma. Nästa på tur att ringas var förstås Älsklingen. Vi bestämde att jag skulle packa upp, vattna här och hos J:s och sen komma ut och hämta henne.

Mysigt att äntligen träffa Anna på tu man hand – det har ju inte varit mycket sånt de senaste två veckorna! Hon var så söt och somrig och solbränd att det riktigt knep i Toffelhjärtat.

Vi tog en tur till Tokerian, för här var ju absolut tomt i skåp och kyl. På Tokerian vimsade vi lite, som vanligt, men hur ska man reagera när man plötsligt möter två pirater? Jag menar, jisses Amalia…

Jag slängde på en maskin tvätt innan vi intog lite kallskuret med mimosasallad och grillpotatissallad på ballen*, till det också körsbärstomater och svarta oliver samt var sin öl. Efter maten blev det en stunds tidningsläsning och så hittade vi var sin godispåse.

Nu ska jag sluta sitta vid datorn och sitta vid Anna i stället! 😛

                                                                                                                                                       *ballen = balkongen

Read Full Post »