Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sommardag’

Jag kom en halvtimma för tidigt till frissan. Skönt! Kunde ägna den åt att läsa Moderspassion utan att datorn drog. Jaa, jag sitter alldeles för mycket framför datorn! Men jag läser också väldigt mycket nu – jag är inne i en extrem läsperiod.

Fin i håret och skittrött åkte jag hem och bredde tre knäckemackor. Intog dessa med rödmjölk – och Moderspassion. I boken dyker det plötsligt upp ett namn som klingar bekant. Ett namn från min barndom. Ett andranamn på en pojke i min förstaklass. Pojken, som kom från norra Finland, var alldeles vit i håret. Utan att kunna ett ord svenska sattes han i klass 1A. Jag minns att han hade förlorat sin byxknapp. De var så fattiga hemma hos honom att de inte ens hade byxknappar till pojken, sas det. Så snälla fröken Margareta ordnade en ny, svart knapp till pojken.

Min pappa var också ganska snäll mot pojken och hans familj. Pappa såg till att pojkens föräldrar kom till föräldramötena. Pappa tolkade. Det var så häftigt att höra pappa prata ett helt annat språk. Finska. Det språk han talade som barn.

Jag kan inte hjälpa det, men jag går förstås till datorn och googlar namnet. Jag kan ju hela hans namn, två förnamn och ett efternamn. Tänk om jag inte får napp? Men jorå. Strax dyker hans namn upp på skärmen. Han fyller 50 år i december, delar födelsedag med min finskryska farmor. Jag ser att han har en firma, är i samma bransch som vännen FEMs man, till och med. Och visst. Han bor kvar i Metropolen Byhålan. Han flyttade aldrig tillbaka till Rovaniemi. (Månntro FEMs man och pojken, också han numera, känner varandra?)

Han var så liten. Kort i rocken. Otroligt söt. Även vi klasskamrater ville nypa honom i kinderna, men det gjorde vi förstås inte. Han tittade på oss med sina mörka ögon. Hans ögon. Jag skulle gärna vilja skriva ut hans namn här, men så gör man förstås inte. Så du får bara initialerna: TTR.

Det blir heller ingen bild på TTR, för jag har ingen. Så håll tillgodo med en bild på Lilla Tofflan utanför stugan i Tallbacken, ett foto som pappa tog en sommardag innan jag hade börjat skolan.

En bild av min barndom.


Vår röda Bagge syns till vänster på fotot och strax till höger om den syns brevlådan med tidningsnamnet Corren påtryckt i gult (lådan var gråblå). Mitt indiantält var också gult och supercoolt. Det luktade insektsmedel som mamma hade sprutat inuti för att hålla getingarna borta. Säkert inte hälsosamt, men effektivt. Själv är jag inte jättecool i mina rutiga hängselbyxor, men ändå. Stugan står kvar och finns fortfarande att hyra om somrarna…

Read Full Post »

För ett tag sen skrev jag här på bloggen ett inlägg där jag undrade varför Kreta var ett sånt populärt resmål. Jag fick många varierande svar, bland annat från en säljare från ett resebolag – vilket kanske var ganska naturligt…

När man sitter så här en regnig sommardag är det ju inte helt fel att drömma sig bort lite, till dit där solen är. Grekland har ALLTID varit ett resmål som lockat mig, men ett annat spännande land som jag hittills inte har besökt är Italien.

Som gammal humanist, med många språk på schemat, blev jag fascinerad av landet redan på gymnasiet. Rubriken i titeln är ett citat ur en av mina gamla latinläroböcker. Översättningen blir, ungefär (ursäkta mig, men jag är rostig…) ”Vi tycker om Italien. Naturen är vacker…” Jag har för övrigt lärt mig att tala latin med vacker och mjuk italiensk accent, men italienska kan jag inte!


Här på Colosseum kan jag, för mitt inre öga, se min lille latinlärare springa upp och ner, fram och tillbaka, i sina fotriktiga sandaler…

                                                                                                                                                         Min latinlärare var en liten och söt herre med utstående öron, en tunn krans av hår på huvudet, tjocka glasögon – och definitivt en stark fäbless för Italien! Han beskrev gärna på lektionstid det vackra landet han så ofta besökt – vandrat i fotriktiga sandaler bland ruiner, skuttat upp och ner i Colosseum, besökt de välbevarade resterna av Pompeji, druckit underbart enkelt men härligt lokalt vin… Inte konstigt man blev smittad av hans längtan till stövel-landet…


Avgjutningar av några offer från Pompeji. Människor som för alltid kommer att sova…

                                                                                                                                                               Det närmaste jag har kommit Italien hittills är besök på italienska restauranger, framför allt min lokala favorit Il Forno Italiano. Där serveras italiensk mat, men också härliga italienska viner som inte finns att inhandla på vårt systembolag. Fast det gastronomiska Italien är nog oändligt mycket mer än försvenskade versioner av pasta, pizza och tiramisu

I Italien har jag nog ändå ett favoritstad. Jag är ju uppvuxen vid vatten och skulle tycka att drömresan – kanske bröllopsresan? – gick till Venedig. Tänk att glida fram på en kanal, i en gondol, tillsammans med sin älskade… Inte finns det mycket som är mer romantiskt?!.

Read Full Post »

Att ligga på en filt på gräset en sommardag, under ett träd, i skuggan var det bästa han visste som barn. Han läste redan som tvååring – och sedan den tiden läste han alltid. Det var nämligen med näsan i en bok han hade tagit sig igenom alla timmar som ensambarn med föräldrar som omgivningen skulle ha benämnt ”icke närvarande”. Om den kände till familjen, vill säga.

Fadern arbetade så gott som alltid, vardag som helgdag. Modern var sjuklig och låg ofta till sängs med fördragna, tjocka gardiner som stängde ute allt ljus. Detta förstås enbart de dagar hon var hemma. En stor del av tiden tillbringade hon i en sjuksäng, på sjukhuset, på annan ort.

Han lärde sig tidigt att roa sig själv, men även konsten att vänta. Han var i sena tonåren när han en dag tycktes komma till insikt att hans liv gick ut på att vänta, att vara en väntande. Detta var förstås medan han hade tiden på sin sida. Vi vet ju alla att tiden krymper ju äldre vi blir och ju fler väsentliga uppdrag vi får i livet.

Som barn var han annars mycket nöjd och tillfreds och krävde inte mycket av sina föräldrar. De å sin sida, krävde att han skulle hålla sig tyst och stilla de dagar modern var på tillfälliga visiter i verkligheten från sjukhuset. Kamrater var inte heller tillåtna i hemmet vid dessa tillfällen. Förutom detta var hans barndom fri och lycklig och han hade mor- och farföräldrar som gav honom mycken kärlek och omtanke.

Några syskon kom aldrig, däremot en hund som han älskade över allt annat. Förutom det var han inget bortskämt barn. Han hade kläder på kroppen, dock inga av märkeskaraktär utan tämligen enkla. Det var alltid fullt i skafferi och kylskåp, men som litet barn kunde han ju inte konsten att tillaga maten. Därför lärde han sig snabbt att det var betydligt mera smakrikt att tugga i sig en tomat än en rå potatis. Och om somrarna och höstarna fanns bär och frukt att tillgå i trädgården.

På lördagarna inhandlades lördagsgodis efter det sedvanliga biblioteksbesöket och på söndagarna presenterade alltid mor- eller farföräldrarna någon påse gottis. (Det var på den tiden man turades om att inta söndagsmiddag hos den äldre generationen.)

Nej, han led verkligen ingen nöd under sin barndom. Tvärtom var han nog ett ganska lyckligt barn. Detta barnsliga, oförstörda tillstånd levde han i fram till den dagen han skulle inleda sina universitetsstudier. Då kände han sig för första gången ensammast i hela världen.

Read Full Post »

« Newer Posts