Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘solrosor’

Ett inlägg om Lerdammsparken där vi promenerade idag.


Utanför mitt bostadsområde
finns ett skogsparti som heter Lerdammsparken. Det har funnits där så länge jag har bott här. Många gånger har jag promenerat där – när det har varit möjligt. De senaste åren har snötippen satt stopp för de flesta promenader. Det har helt enkelt varit för blött. Idag tog vi en tur och tittade på… eländet…

I skogen hittade vi detta anslag på en tunna:

Ua kommun rustar Lerdammsparken

Uppsala kommun rustar upp Lerdammsparken.


Där står vad kommunen ska göra
under vår och sommar och höst. Men det står inte vilken vår, sommar eller höst. Det här anslaget har suttit här ett bra tag, nämligen. Det står att stigar ska röjas och döda träd ska tas bort…

Anna på oröjd stig i skogen

Här var det ju inte så värst röjt… 


Döda träd
fanns det gott om. Riktigt sorgligt att se…

Dött träd

Ett väldigt dött träd.

Döda träd kan visserligen också vara vackra att titta på, men jag föredrar dem levande…

 Naket träd

Inte ens barken lever på det här trädet…


Ett träd
såg ut som en stämgaffel.

En stämgaffel

Ett träd som såg ut som en stämgaffel.


Nä du, Uppsala kommun…
Så värst röjt och undanplockat var det ju inte i Lerdammsparken. Vilket år gjorde du det, påstår du???

Fästmön undrade vad allt skit i snöhögen gör med dammarna som finns där. Dammar, där det förut fanns ett rikt liv av fåglar och fiskar. All växtlighet vi såg i dammarna var döda. I en damm kom ett helt gäng ändor mot oss, säkert i tron att vi medförde nåt ätbart – vilket vi tyvärr inte gjorde. I en annan damm var denna and väldigt ensam. Vattnet ser ju allt annat än fräscht ut, så särskilt konstigt är det inte. Gissningsvis har det runnit salt och smuts och grus och f*n vet vad från snötippen ner i dammarna…

En and

En ensam and simmade i smutsigt dammvatten.


Men vi såg mer liv än ändorna,
tack och lov! På ett ställe hade fåglarna ordnat ett fält med solrosor.

Solrosor

Solrosplantering av fåglarna.


Vi noterade en del svamp
som inte var ätlig, men vilda hallon som var det.

Vilda hallon

Vilda hallon.


Kaveldun
,
som indikerar kväverikt område, fanns det mycket av. Och kaveldun är faktiskt ätbart och ansett som överlevnadsföda!

Kaveldun

Kaveldun finns det mycket av i Lerdammsparken.


Och några stigar
var väl upptrampade och röjda.

Upptrampad stig

En väl upptrampad stig såg vi i alla fall.


Vackrast och mest levande
var ändå Anna!

Anna i augustisolen

Vackrast och mest levande.


Har du bara suttit inne och ugglat idag eller vad har du gjort??? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag får besök varje dag. Han sitter på mitt balkongräcke och tittar på mig. Ser rakt på mig. Rufsig och fluffig i fjädrarna.

Det är min pappa!

säger jag bestämt till Fästmön.

Anna skakar bara på huvudet. Men jag vidhåller bestämt att den gula talgoxen där ute är pappa. Pappa brukade ta sig en liten afternoon nap. När han kom upp och ner (för trappan) var han lika rufsig i håret som den lilla fågeln var i fjädrarna på bröstet igår.

Pappa älskade att sitta vid köksfönstret och titta ut på småfåglarna. Morfar hade konstruerat en fågelmatspinne där pappa sen hängde upp frömagasin och talgbollar och grejs. Inte konstigt att det växte solrosor sen lite varstans i trädgården…

Pappa hade en fågelbok. I den kryssade han för vilka fåglar han observerat utanför sitt fönster. Den boken låg i fönsterkarmen. Jag hade inte hjärta att slänga den eller skänka bort den när vi skulle tömma huset. Lika lite som mamma kunde slänga pappas kom-ihåg-lapp med ordet

Soppåsen!

på. Texten bleknar allt eftersom åren går. I sommar är fem år gångna sen pappa for upp till himlen i all hast. För så var det. I all hast. Det gick inte att rädda hans liv, hur mamma än försökte. Det var slut. Oåterkalleligt slut. Den där heta dagen i slutet av juli när han skulle ta sig en svalkande simtur. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Fortfarande. Det var bara så onödigt. Men nu är det som det är.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Jag tillhör inte nån familj på riktigt. Jag har snikat in mig i Annas familj och så har jag min lilla mamma kvar. Men jag räknas inte riktigt, för jag har ju inga egna barn. Då räknas man inte. Tro mig. Så har det varit i såväl yrkesliv som privatliv. Det är därför jag kräks på familjen Präktig. Du vet den där familjen med mamma, pappa och två välartade barn – flicka och pojke, förstås. Jag mår illa när jag ser hur mamman och pappan pysslar med hunden eller vad nu barnen har för husdjur och när pappan ger mamman höga rosor för att det ju är Mors dag idag. Och så packar hela familjen Präktig in sig i sin kombi och tuffar iväg, först till mormor, sen till farmor för att fira dem.

Skrapar man lite på ytan krackelerar den emellertid. Pappa Präktig har ett rykte om sig att inte direkt spotta i glaset, framför allt inte när det är representationsmiddagar och liknande. Då har han dessutom lite svårt att hålla fingrarna i styr och låter dem gärna vandra på kvinnorna i sällskapet. Ingen av dem är hans fru.

Mamma Präktig hon är hemmafru, hon, med minsta lilla barnet. Barnet som aldrig har legat i hennes livmoder. Den lilla flickan är nämligen hämtad från ett annat land och en annan mamma. Det är därför hon inte har samma hårfärg som resten av familjen Präktig. Mamma Präktig trodde att det här barnet skulle ge ny glöd till förhållandet mellan henne och Pappa Präktig. Det har det inte precis gjort. Pappa Präktig undviker att komma hem, i stället. Det har gått så långt att den lilla flickan inte vet vem han är och hjärtskärande skriker

Maaammaaaaaaaaa…….

när han vid något enstaka tillfälle blir ensam med henne.

Storebror Präktig har inte heller förändrats. Han är fortfarande det bortskämda ensambarnet som nyss fick en lillasyster. Och han är fortfarande konstig och talar för högt och är despot bland de få kamrater som ännu kommer på besök. Jag tror att en finnig kusin med fett hår är den som har stått ut längst. Gissningsvis för att den pojken också har svårt med… relationer. Storebror Präktigt slår sin hund och plågar sin lillasyster, naturligtvis när de vuxna inte ser.

Nej, jag tillhör ingen familj på riktigt. Jag är en ingen. Jag är som den lilla talgoxen. Och en dag flyger jag iväg för att aldrig mer komma tillbaka till detta Präktighetens Paradis.

Read Full Post »