Hjälpsökandes hot gav skadestånd

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.

Jag skulle ha skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…

På Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd. En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…

Livet är kort.

Read Full Post »

Där ute, då?

Det händer så mycket här inne hos mig, så nu måste jag vända blicken utåt och kolla läget. Det här är vad jag fann:

• Förstår Linköping Mjölbyord? Det kan man fråga sig. För det är verkligen så att en östgöte kan avgöra från vilken byhåla en annan östgöte kommer på sättet att prata. Nu gällde det ordet göddig, som lär ska betyda bra och trevlig på mjölbyska. Har jag aldrig hört… Men så är jag ju född i Metropolen Byhålan, bara…
• Döda i Vittinge förvaras i kyrkoherdens garage. Eller i kyrkoherdens före detta garage. Garaget har fungerat som lokal för bisättningar. Men nu har det kommunala begravningsombudet ifrågasatt det hela. Visst ska man ha respekt för de döda och garaget ser verkligen ut som ett garage – på utsidan. Men enligt lokalblaskan är garaget mycket vackert och fridfullt på insidan. Vad de döda själva tycker förtäljer inte historien.
• ”Ställ kungarna på statykyrkogård och cykla på vänster sida!” Jepp, det är i alla fall vad vissa riksdagspolitiker tycker i sina motioner. Kungarna det gäller är Karl XII och Gustaf II Adolf – alltså statyerna av dem. Det är miljöpartister som vill flytta dem till en statykyrkogård. Däremot är det en moderat som tycker att man ska cykla på vänster sida. Och om chanserna att få igenom motionen säger han till Aftonbladet:

Tja…spottar man på en sten så blir den blöt till slut.

• Mobbningen tog Lars liv. Man tror inte att det är sant, men det är det. Vuxna kan vara precis lika jävliga mot varandra som barn. Lars tog till slut livet av sig efter att cheferna ville bli av med honom och mobbade honom. Enligt hans änka sa de att han gjorde allt fel. Trots det hade han jobbat som socialsekreterare i 27 år. Känns det igen? Ja, tyvärr alltför väl. Och lustigt nog klarar sig alltid cheferna…
• Man dog i insektsätartävling. Jag älskar choklad, men myror i chokladsås låter inte gott. Att äta insekter överhuvudtaget verkar läskigt! Men när en djuraffär i Florida arrangerade en tävling lyckades den locka nästan 30 tävlande. Fast en av dem dog i kampen för att vinna priset – en pytonorm. Nä, såna här tävlingar låter… pyton, tycker jag.
• IKEA intresserat av Orrefors. Såpass, där ser man… Men frågan är om man låter kvinnor arbeta där. Ja, möjligen om de inte syns i några kataloger som eventuellt skickas till Saudiarabien. Nä, IKEA är inte svenskt längre, men det är Orrefors.

Livet är kort. Men är det skojigt?

Read Full Post »