Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘snigelpost’

Ett somrigt inlägg.


 

Orange tagetes

Jag firar mig själv med tagetes, orange, förstås.

Nu är det verkligen sommar! I morse vände jag blad på min analoga almanacka på min lika analoga anslagstavla i köket. Juli månad… Det är en månad med många firningar, en hel del minnen och i år också en sorts avslut.

Först vill jag fira min nyaste vän M som fyller år idag och får en femma i slutet på sin ålder, om jag inte har räknat fel??? Grattis på födelsedagen, M!

Sen kan jag inte låta bli att avslöja att jag själv har en högtidsdag i helgen – på lördag är det min namnsdag. De enda som kommer ihåg det är min mamma (det kom ett kuvert med snigelposten i måndags!) och jag själv, men nu talar jag om det för hela cyberspace så att den som vill kan börja förbereda min firning! (<== ironi).

Mamma äter glass

Mamma äter glass en sommar för tre år sen.

En vecka senare är det mammas tur att ha högtidsdag. Tänk, min lilla mamma ska fylla 80 år… Om en vecka sitter jag i bilen på väg ner till henne. Under själva födelsedagen rymmer vi på en dagsutflykt. Vi ska då göra ett avslut. Det kan tyckas märkligt att göra det på en födelsedag, men av olika skäl är det rätt för oss.  Den 24 juli är det nämligen nio år sen pappa lämnade oss och det blir ett avslut på platsen där han lämnade oss. Efter lunch tar vi en nostalgitripp i Småland och framåt kvällningen återvänder vi hem, förhoppningsvis nöjda med dagen. Såna är mina planer. Men man vet ju aldrig vad som kan hända med planer… Den dagen min pappa drunknade hade jag helt andra planer än att sätta mig i bilen och åka 36 mil söderut. De första åren efteråt brukade jag se till att mamma inte var ensam just det datumet. De senaste åren har hon fått klara sig utan mig. Nu känner vi båda att det är dags för avslut.

Juli månads allra sista dag fyller familjens minsting år. Min yngste bonusson går från barn till tonåring. Det är helt sanslöst att tänka på att den grabben, som virvlade in i mitt liv som femåring, nu blir 13 år…

Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med några extra somriga rader. Tyvärr sätter byråkrati och stelbenta regler tvärstopp för det. Det suger verkligen!!! Men som arbetssökande har man vissa krav på sig, vissa förbud och vissa skyldigheter. Kort sagt: man är ganska livegen. Ändå vill jag hoppas och tro att den här sommaren och den kommande hösten, min älsklingsårstid, för med sig nya möjligheter.

Höst på Vätternpromenaden

Efter sommaren, i höst, är jag förhoppningsvis på väg mot nya möjligheter…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tävling där du kan vinna lite sommarläsning IGEN!.


 

Tävlingen är avslutad!!!

Dödsdomen

Två ex! Men DU har chansen att vinna pocketutgåvan!

Jag är glömsk. Det är därför jag skriver ner några rader om varje bok jag läser, dels i ett litet häfte, dels här på bloggen. Men det hjälper inte. Jag har gjort det igen – jag har tagit emot en bok som redan fanns i mitt bibliotek!

Detta innebär att du får en ny chans att vinna lite sommarläsning! Förra gången vann Iréne Andrew Taylors De fyra yttersta tingen. Den här gången kan vinnaren få hem en pocketutgåva av Dödsdomen av Val McDermid. Det är en deckare som kom ut redan 1999. I min ägo kom den 2005. Och 2015… Så när jag började läsa den senare häromdan insåg jag att jag vet hur den slutar… Inte bra! Att veta, menar jag. Det här är en riktigt spännande bok, nämligen.

För att få vara med i utlottningen behöver du bara, precis som sist, skriva några rader i en kommentar nedan om varför just DU ska vinna den här boken!

En ”vinnare” dras sen av enkvinnasjuryn Petite Moi nån dag när både du och jag behöver piggas upp. Boken kommer hem till dig via snigelpost eller personlig leverans (om du bor i Uppsala med omnejd, dock inte Stockholm med omnejd!).

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vinnande inlägg.


 

Midsommardagens eftermiddag utlovade jag dragning och presentation av vinnaren av ett stycke sommarläsning. Jag har gått noga tillväga, men fann snart att jag inte kunde välja en av de nio som samtliga hade motiverat så bra varför just de skulle vinna De fyra yttersta tingenAlla är ni värdiga vinnare!

Därför fick jag ta till lappar-i-OS-kepsen-knepet samt min kära Fästmö, som var den som plockade upp vinnarens namn ur kepsen.

För att du nu ska se att allt har gått rätt till – och för att dra ut på eländet spänningen – får du här en serie bilder från dragningen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Irene Sjöberg motiverade
varför just hon skulle vinna boken så här:

Hej Tofflan! Jag har länge läst/lyssnat på böcker. Nu har jag återigen tagit upp läsning av ”riktiga” pappersböcker. Jag har noterat att det finns en hel del nyutkomna böcker som jag skulle vilja läsa, men kontot säger nej. Därför skulle jag hemskt gärna vara med i denna tävling. Tänk att få bläddra och läsa i en riktig bok som dessutom är en deckare.
Jag önskar dig en riktigt bra onsdag.
Kram från en boklängtande boknörd!


Stort GRATTIS till Irene! Boken kommer med snigelposten, för jag har din adress!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tävling där du kan vinna sommarläsning.


 

Medan en granne har ställt ut sina sopor på vädring i trapphuset och en annan startat dansklubb i hemmet försöker jag finna lite skriv- och läsro uppe i min lya. I mina bokgömmor har jag dessutom hittat en dubblett! Kan du tänka dig!..

De fyra yttersta tingen

Vinn den här!

Därför erbjuder jag dig som läser här att vara med och tävla om lite sommarläsning i form av brittiska författaren Andrew Taylors bok De fyra yttersta tingen i pocket. Detta är den första delen i den så kallade Roth-trilogin.

Allt du behöver göra för att få vara med i utlottningen är att skriva några rader i en kommentar nedan om varför just DU behöver den här boken!

En ”vinnare” dras sen av enkvinnasjuryn Petite Moi. Boken kommer hem till dig via snigelpost eller personlig leverans (om du bor i Uppsala med omnejd, dock inte Stockholm med omnejd!).

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att det kan vara osäkert vad som är gratis, men ett gott skratt kostar ju ingenting. 


 

Litteratur till en positivist med norskt ursrprung.

Den rätta boken till min ordvitsande vän med norskt påbrå.

I förra veckan bestämdes det lite hastigt att jag skulle stråla samman med vännerna Ingela och Gunilla här i Uppsala i söndags. Eftersom jag visste att Gunilla hade fyllt år ett par dar före vår träff – och för att hon är en sån god och positiv vän – ville jag försöka hitta en liten present. Det blev ett av ärendena i fredags.

Jag hade bestämt mig för att försöka hitta en bok. Gunilla och jag har väldigt… divergerande intressen. Hon gillar till exempel sport och jag gillar böcker. Det händer att vi driver med varandra och oss själva då och då, för jag avskyr verkligen allt som har med sport och idrott att göra och Gunilla är inte överdrivet förtjust i böcker. Detta till trots har vi roligt när vi ses och vi ser INTE ner på den andra för att den inte gillar samma saker som en själv. Men jag ville ju vara en god vän (sic!) och försöka utöka Gunillas hemmabibliotek. Jag letade och letade efter ”rätt” bok. En lång stund höll jag i en mycket djup och seriös bok som har stor betydelse i mitt eget liv. Fast nej. Det är ju det här att vi är så olika, Gunilla och jag. Boken har stor betydelse i mitt liv. Jag la tillbaka boken.

En av de sista anhalterna i fredags innan vi for hem och tog helg, Fästmön och jag, var Återbruket. Du vet, stället där jag kraschade glasdörrar så killen i kassan PRUTADE på de två bokhyllorna jag köpte. Där hittade jag nu också den perfekta boken: Norgehistorier. Perfekt därför att Gunilla är en ordvitsare OCH har norskt påbrå. Framme vid kassan hos Återbruket finns en korg med diverse böcker som är gratis. Jag stod och rev en stund i den men hittade inget jag ville ha. Därför vände jag mig till tjejen i kassan för att betala boken som skulle bli en födelsedagspresent till Gunilla.

Nej, nej, den är gratis!

svarade hon.

Va? Är det säkert?

sa jag.

Jorå, försäkrade tjejen i kassan, varpå jag tackade och Anna och jag lämnade butiken. När vi kom ut sa Anna:

Hon trodde nog att du hade valt boken till Gunilla i den där gratiskorgen!

Alla böcker gratis på Återbruket

ALLA böcker gratis på Återbruket just nu…

Självklart var det så! Trodde jag… Men… igår tittade vi in på Återbruket en stund och då såg vi – här och var – RÖDA skyltar där det stod att ALLA böcker är gratis… Typat, när jag hade gått och fnissat åt och skämts lite över att jag hade lurat en loppis. Så eh ja… Även en kommunikatör kan missa väsentliga skyltar… Nu vet du, Gunilla, ifall du läser det här inlägget, hur fruktansvärt svindyr din present var!!!

Det här med skyltning är förresten inte alltid så… lätt. Ibland är skyltningen så minimal att man inte hittar, ibland är den så… total att man liksom… blir tyst över övertydligheten. Som skyltningen på Social Ekonomi Uppsala

Skylt på Social ekonomi Uppsala

Eh… ja… Vi kände oss både välinformerade och välkomna. Ingen risk att vi gick vilse i affären.


Skyltning är ju ett sätt att kommunicera
med kunder, rabattkuponger är ett annat. Idag med posten fick jag en kupong från stans nyaste ICA Maxi. Om jag tolkar texten rätt skulle jag i princip kunna åka dit, fylla en kasse med varor för 100 kronor, lämna fram kupongen i kassan – och enbart betala för kassen. Eller? Hur tolkar du texten? Tänk på att kommunikation är svårt…

Rabattkupong ICA Maxi Gnista

Rabatt 100 kronor när du handlar för minst 100 kronor, innebär..?


Ett ställe där det inte är gratis är Motalabron. 
Jag tycker ärligt talat att det är skit, på ren svenska. Vill man leda bort trafiken från Metropolens lilla trånga centrum, över vattnet, söderut ska man väl inte ta betalt för det?! Men det vill Trafikverket. Och Motalabron är häftig att köra på. Därför kostade mamma och jag på oss att åka på bron tur och retur när vi skulle besöka vännerna i Aska i påskas. Enligt skyltar skulle räkning komma med posten. Det var den 5 april vi korsade bron. Jag kan inte påstå att jag har väntat och längtat efter räkningen. Jag glömde bort den. Men så idag hittade den vägen ner i min postbox. Räkningen på infrastrukturavgiften – ja, det heter så! – för färden över bron var på… tio kronor. Alltså, det måste ha varit så mycket dyrare än en guldpeng att ta fram räkningen, skriva ut den, stoppa den i ett kuvert och skicka den med snigelpost till mig…

Infrastrukturavgift 10 kr

Infrastrukturavgift på 10 kronor för vår resa fram och tillbaka över Motalabron på påskdagen.


Man skulle i detta sammanhang kunna ha sagt

Det var bättre förr!

Men faktum är att det inte var det. För till och med på 1700-talet fick Byhåleborna betala broavgift för att färdas på den då befintliga bron över kanalen, Storbron. Utveckling? Nja…

some things never change.

Bara broarna och deras ägare…

Bropeng Storbron

Kopia av en bropeng från 1787.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hurtig behandling till hård hud

Ett thrillerartat inlägg om otrevliga myndighetspersoner, trevliga dito och mina bokhyllor.


 

Hurtig behandling till hård hud

”Hurtig behandling till hård hud..” Tänk om det fanns en teoretisk sån också och inte bara den här krämen, som är till fötterna…

Flera gånger har jag försökt få ett Besked av viss ekonomisk natur från en myndighet, vi kan kalla den Otrevliga myndigheten. Varje gång har jag nämligen bemötts otrevligt, av olika personer, när jag har kontaktat den. Jag har till exempel fått ta skit för att andra människors barn har de senaste mobiltelefonerna och paddorna, men också hånats för att jag vill ha just Viktiga Besked med snigelpost, på papper (”tänk om alla skulle vilja ha det…” Ja, tänk om… Då hade ni fått arbeta lite…). Och Otrevliga myndigheten står fast: Besked kan inte lämnas förrän mina dagar är över.

I kontakterna med just den här myndigheten behöver man ha hård hud. Det har jag inte just nu. Jag har blivit en rädd mes som ofta fäller en tår i stället för att spotta upp mig och bli sträv och krävande. Men idag fick jag hjälp. Min handläggare vid en annan myndighet, vi kan kalla den Den Andra myndigheten, hade lovat ringa mig – och jag i min tur hade lovat att inte prata länge. Det handlar om ett möte jag är kallad till på måndag och om framtiden. För är det så att jag får ett Besked i positiv bemärkelse från Otrevliga myndigheten, behöver min handläggare och Den Andra myndigheten inte dra igång ett samarbete kring min person med Den Tredje myndigheten. Låter det krångligt? Ja, men det är så här verkligheten är för en sån som undertecknad. Jag försöker lära mig att stava till byråkrati, men det är svårt…

Min handläggare och Den Andra myndigheten vill självklart inte dra igång nånting med Den Tredje myndigheten om det inte behövs. Det är ju rätt mycket byråkrati även för dem, som du kanske förstår, och onödigt arbete. Så när min handläggare ringde mig och jag uttryckte min starka oro erbjöd hon sig att ringa Otrevliga myndigheten för att efterfråga Besked. Jag tackade lättad och fick löfte om mejl angående samtalet. Sen gick jag och hängde tvätt…

Efter nån kvart ringde min mobil igen. Det var min handläggare.

Jag har aldrig blivit så otrevligt bemött!

sa hon. Ungefär.

Välkommen i klubben!

svarade jag. Ungefär.

Min handläggare hade, förutom att hon blivit otrevligt bemött, också förvägrats svar med anledning av att 6,5 dar återstår (fast den sista halva dan var igår, men jag kan inte skicka in nån redovisning förrän tidigast måndag eftersom allt ska redovisas två veckor i taget hos Otrevliga myndigheten). Det enda hon kunde få var ett Preliminärt besked i positiv riktning. Hon skulle nu anteckna detta så att personen jag ska träffa på måndag är medveten om allt strul.

Jag tyckte att det var lite bra att min handläggare fick göra upptäckten hur otrevligt bemötandet är på Otrevliga myndigheten. Men självklart vill jag egentligen inte att varken hon eller jag eller nån annan ska bemötas otrevligt av nån enda på nån myndighet. Varför är det så svårt att vara trevlig mot nån som befinner sig i underläge och i en utsatt position och som ringer för att få svar på sina frågor?

Allt sånt här krångel skapar mycket oro. Jag har fått eksem och konstant ont i magen. Det är svårt att sova igen, vaknar vid fyratiden varje morgon och ligger och grubblar. Försöker hitta lösningar. Och visst, jag har en joker i i fickan som kanske kan leda till nåt där jag slipper alla tre myndigheterna ovan. Ett tag, i alla fall.

Medan allt detta pågår försöker jag understundom sysselsätta mig med roligare ting, bland annat för att skingra tankarna. Jag grejar med mina bokhyllor. Hyllorna i hallen är nu fulla av deckare och thrillers, medan hyllorna i arbetsrummet inrymmer annan skönlitteratur, biografier, lyrik, litteratur om skrivande och journalistik, litteratur om litteraturvetenskap med mera. Här har blivit glesare på hyllplanen och jag har ”knyckt” två hyllplan och tryckt in i hallhyllorna. Men böckerna från att läsa-högarna kommer inte att få plats som det är nu och jag har planerat lite för en eventuell ”ny” tredje rödbrun Billyhylla som en vän till mig möjligen har och har lovat skänka mig. Och kanske en låg, vit hylla till får plats i sovrummet…

Men fram till ett eventuellt hylltillskott går jag och plockar och arrangerar om, tar ut, sätter in, stuvar om, försöker snygga till. Och så gör jag fynd, som den där gamla tidningen jag skrev om i morse och som noga sorterade arbetsprover från tidigare arbetsplatser, Skrivrummet vid Upsala Nya Tidning, UppsalaNyheter med mera. Detta plockande ger min själ lite ro. En stund.

Och by the way… Otrevliga myndigheten är A-kassan Vision, min handläggare Alexandra – stort TACK till dig! – jobbar vid Den Andra myndigheten, det vill säga Arbetsförmedlingen (där man borde få göra rätt saker och ge rätt hjälp och stöd till de arbetssökande) och Den Tredje myndigheten är Försäkringskassan.

För allas information: det enda jag vill ha är ett jobb.

För allas information 2: Clark Kent* fick en anmärkning på en trasig bromslampa, men slipper ombesiktning!


Här är de senaste hyllbilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en störning.


 

Avgrävd kabel

Är detta den avgrävda kabeln, tro? Närå, bilden är från 2011 och platsen är Ultuna.

Tänk så beroende vi har blivit av att kommunicera via modern teknik! Jag sitter ju varje förmiddag och söker jobb. Utan en bra dator och internetuppkoppling samt min iPhone stod jag mig slätt. Det finns inte ett företag/organisation idag som tar emot ansökningar via snigelpost. Eller ringer till min fasta telefon.

Igår kväll kom ett sms från Fästmön om att hennes telefoner inte fungerade. Inte heller funkade bredbandet. Hur hon fick iväg sms:et vet jag inte, för senare på kvällen hade vi en dialog genom kommentarsfunktionen i Wordfeud. Jaa, ful får man vara, men inte dum. Och då menar jag inte att Anna är ful utan jag!!!

Ganska snabbt såg jag att lokalblaskan hade fångat upp att flera tusen människor i Uppsala med omnejd är utan telefoni, bredband och mobiltelefoni från Telia. Artikeln på nätet uppdaterades under kvällen. Det visade sig att inte bara Teliakunder är drabbade utan även andra. Två av Skanovas fiberkablar mellan Uppsala och Östhammar har gått av vid ett grustag öster om Uppsala. Det är kablar som bland andra Telia använder sig av. I natt arbetade två (2) tekniker med att lösa problemet, men fick ge upp på grund av mörker och oländig terräng. I morse, när det hade ljusnat, fortsatte arbetet. Nu är det ”bara” 1 500 kunder av de ursprungligen 4 200 kunderna som inte kan använda sina fasta telefoner. Det är fortfarande fler än 2 100 som inte har nåt fungerande bredband och ett okänt antal kunder som inte kan använda sina mobiler.

Det har som vanligt varit dåligt med information om vad som har hänt och när felet kan vara åtgärdat hos Telia. För även om kablarna är Skanovas är det ju till Telia, där man är kund, som man vänder sig för att få mer information. Man kan ju helt klart konstatera att Telia har blivit Felia igen. Jag följer Telia via Twitter och har inte sett en enda Tweet om detta stora fel. Ja, för det är ett stort fel när så många som över 4 000 kunder inte kan ringa eller använda internet. På Telias webbplats är detta det enda som går att läsa:

Telia driftstörning i Uppsala med omnejd


Notera att texten 
är publicerad igår kväll strax före klockan 20 och inte uppdaterad sen dess. Det är tur att lokal media tar på sig rollen som informatör – igen. I Upsala Nya Tidning kan vi som har fungerande bredband läsa att man kanske ska försöka få till en provisorisk kabel och att man inte har fått tag i ägaren till grustaget – vad nu denna/e ska kunna göra. Skanovas driftjour säger att man misstänker att det är dumpade betongblock som har slagit sönder kabeln. Förhoppningsvis kommer en prognos för när felet kan vara avhjälpt vid tio-tiden idag på förmiddagen.

Så du som försöker få kontakt med folk i och omkring Uppsala sen igår kväll… Det vete tusan när du lyckas…

Bra jobbat, lokalblaskan och Radio Uppland, de enda två som har rapporterat om felet och vad som händer fortlöpande!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Traditioner – gamla och nya

Ett traditionellt inlägg.


 

Jag är av den åsikten att traditioner behövs – såväl gamla som nya traditioner, dock. Och bara för att jag tycker det innebär det inte att jag är förändringsobenägen. Tvärtom. För om du läser och förstår det jag nyss skrev att även nya traditioner behövs, inser du att det innebär att jag även vill ha nytt inflöde.

När man har födelsedag kan man gott få ta en liten stund att filosofera över traditioner. En gammal tradition som jag INTE vill ta bort ur mitt liv eller förändra är födelsedagsuppvaktningen mellan mig och en av mina äldsta vänner M. Det är inte alls nåt storvulet utan den går ut på följande:

  1. vi skickar födelsedagskort till varandra med snigelposten
  2. vi ringer varandra på respektive födelsedag
M och Gösta 1977

M och Gösta, som jag kallades, sommaren 1977. Jag hade fyllt 15 och M 16. Notera M:s snigga utsvängda jeans. Den grinande personen till höger i bild är jag. Min morfar tog bilden.

Nu ligger det till så att M fyller år dan före mig. Jag skickar därför ett födelsedagskort – som alltid i god tid – och sen ringer jag. I år ringde jag på gamm-telefonen. Och tänk! M har numret kvar! Vi pratade som om det var i går vi sågs och i en hel halvtimme. Det var det inte riktigt. Vi sågs ju i påskas. Men ibland brukar det gå flera år mellan gångerna vi träffas. Samtalet på min födelsedag brukar bli lite kortare. Oftast har vi ju avhandlat allt dan innan. Men så skrattar vi gott åt det faktum att M som vanligt är glömsk/stressad och att födelsedagskortet till mig kommer

om ett par dar.

Men du… Två telefonsamtal om året – dagarna efter varandra. Och vänskapen överlever! Vi har känt varandra sen fjärde klass. Sen jag var nio och M tio år – och en dag äldre än jag! Det är fortfarande viktigt att M är så mycket äldre än jag.

Gösta  o Fem 78

Här har Gösta placerat sig till vänster om FEM. Året är 1978 och vi är 16. Nån av FEM:s föräldrar tog den här polaroidbilden.

Min vän FEM och jag har skapat nya traditioner kring födelsedagarna. Vi lärde känna varandra när vi var åtta år, i tredje klass, och följdes åt genom högstadiet. Sen kom annat emellan och vi hade inte nån kontakt på ett antal år. Det var åren när FEM var mamma till tre på heltid i Metropolen Byhålan och jag var här i Uppsala och jobbade. Vår tradition är att se till att ett paket med litterärt innehåll levereras till den andra när det är födelsedag. Roligast är det när vi lyckas hitta en bok som den andra blir väldigt förtjust i. Då har vi lyckats! Jag kan i alla fall säga att FEM har lyckats. FEM är för övrigt alldeles för generös. Det kommer paket till jul också och lite när som, bara för att hon tycker att jag behöver påfyllning eller… bara för att…

När man bor 30 mil från sin ursprungliga familj är det ytterst sällan ens födelsedag har firats med den. Jag har bott i Uppsala sen 1982 och mina föräldrar har varit här för att fira min födelsedag 1992, när jag fyllde 30 och 2002, när jag fyllde 40. Men det har alltid kommit telefonsamtal och ett kuvert med snigelposten. Så även nu, fast endast från mamma, förstås. Pappa sitter en trappa upp och vinkar från nåt moln.

I morse väcktes jag av Fästmön som kraxade fram en födelsedagssång och hällde presenter över mig i sängen. Gott kaffe fick jag också – dock inte över mig utan i mugg. Jag fick Sara Lövestams senaste roman och body butter av Anna. I paketet från FEM låg en bok av en för mig ny författare, vars bekantskap ska bli rolig att göra. Kuvertet från mamma var extra rörande för i kortet låg en hundralapp och instruktioner hur den skulle användas!

Under förmiddagen idag gick såväl mobilen som fasta telefonen varm. Särskilt glad blev jag för samtalet från mammakusinen B. Även om allt vi avhandlade inte var glatt, gjorde samtalet mig glad och varm om hjärtat.

Vi vilade en stund ovanpå gästsängen sjuksängen efter att ha förberett födelsedagsfikat. Båda bonusdöttrarna messade grattis och vi hade lite sms-dialog. Oj så jag saknar dem! Nästan precis på klockslaget 13 plingade det på dörren. Sen plingade det ett par gånger till. Det var så roligt att det var fullt runt köksbordet för en gångs skull – även om en och annan ytterligare givetvis hade fått plats. Och dagen till ära tog jag tillbaka Måsen-servisen. Det var en njutning att dricka kaffe ur de tunna kopparna och äta hallonbakelse på assietterna med rosenskedarna som nästan är lika gamla som jag själv (dopgåva). Jag berättade lite om Måsen-servisen och dess historia. Anna hade tidigare fått ytterligare en historia kring Måsen-porslin och ett par excentriska gamla mostrar till min pappa. Jag har inte använt servisen sen jag gifte mig 1995, men 20 års karantän upphävdes härmed. (Jag har under årens lopp försökt sälja de delar av servisen jag har, men inte lyckats.)

Det har varit en sån fin dag, trots att jag har saknat en och annan i familjen. Jag fick fina presenter av mina gäster också: en underbar gul orkidé av Agneta, ett fint Ripassovin och en Trisslott av Annas snälla mamma och hennes L samt två spännande böcker – Karin Wahlbergs senaste i lasarettsserien och Patrick Modianos Lilla smycket – av Jerry, Elias, Maxi och Felix.

Men jag har inte bara fått presenter, jag har fått nya traditioner kring min födelsedag och jag har behållit några av de gamla. Det tackar jag

  • Anna
  • FEM
  • Jerry
  • Elias
  • Maxi
  • Felix
  • Agneta
  • Ing-Mari och L
  • Mamma
  • Inger
  • Rippe
  • Bibbi
  • Barbro
  • Mia
  • Linn
  • Frida
  • Tatiana och Ulf
  • Lisa
  • Den Hjärtegoda L

och alla andra som grattat via olika sociala medier för! Ni är GULD!

För dig som inte kunde vara med på firandet – och för den som är sjukt nyfiken/intresserad – kommer här några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett brev betyder… vadå?

Ett inlägg om brev.


 

Uppdaterat inlägg!


Idag läste jag
om Johanna som fick ett 20 år gammalt brev från sin numera döde bror. Brorsan Fredrik hade tydligen varit med i en grej som Posten ordnade 1994. Ungefär 20 000 människor i vårt land skrev brev till sig själva. Men Fredrik skrev till sin syster Johanna. Under 20 år har breven förvarats hos Postmuseet i Gamla stan, men nu har de alltså skickats ut. Eftersom Fredrik dog för fem år sen var det förstås med blandade känslor hans syster öppnade kuvertet och läste brevet. Tänk ändå så häftigt! Om jag fick välja nån bortgången som jag skulle få brev av så vore det nog min pappa. Men det går ju inte, han var inte med i Postens lilla brevskrivarkampanj.

När jag var barn, på stenåldern, hade vi ju varken tillgång till mobiltelefoner eller datorer. Antingen ringde man sina vänner eller, om de bodde långt bort, kanske utomlands, skrev man brev. Snigelpost, alltså. Jag hade många brevvänner över hela världen, bland annat i Tanzania, Nepal och England. Under många år skrev jag till auntie Mary i England. Hon var kusin med min farfar. Auntie Mary ordnade också en brevvän i min egen ålder, Sarah. Även Sarah och jag var släkt på nåt sätt, men jag har glömt bort hur. Det är länge sen vi tappade kontakten och idag brevväxlar jag inte med nån. Två damer som har brevväxlat och hållit kontakten med varandra i hela 85 är däremot Julia, från Sattajärvi och Birgit, från Göteborg. Tänk, 85 års brevskrivande! Fast idag ringer de mest, enligt artikeln i Aftonbladet, för det är lättare när synen har blivit svagare. Damerna är ju trots allt 96 respektive 94 bast…

Kallelse från Arbetsförmedlingen

Kallelse från Arbetsförmedlingen att fylla i ett formulär och skicka in. Kallelse???

Nä, jag fick faktiskt ett brev med snigelposten idag. Från Arbetsförmedlingen. Naturligtvis fick jag också ont i magen när jag såg vem som var avsändare. Sen suckade jag högt när jag såg inne-hållet. Rubriken på brevet var Kallelse. Fast nån kallelse var det inte. Kuvertet innehöll ett formulär som jag måste fylla i och återsända senast den 27 oktober. Formuläret ska bli underlag till min nästa, meningslösa handlingsplan som inte säger mig ett skit eller gör ett dugg nytta. En gång skrev jag att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt nytt jobb snart. Nu tog jag ju uppenbarligen inte livet av mig, men mottagaren reagerade inte alls och det tycker jag var lite (!) anmärkningsvärt. Om rollerna hade varit omvända hade jag sett till att min klient fått akut hjälp.

Dagens brev avslutas med ett mer eller mindre förtäckt hot om att jag måste kontakta Arbetsförmedlingen om jag inte kan komma den bokade tiden. Eh… vilken bokad tid??? Om jag inte kommer på den bokade tiden (vilken den nu är) skvallrar Arbetsförmedlingen för min a-kassa och då kan det påverka min rätt till ersättning. Hotbrev, som sagt.

Det enda som var lite bra med det var att jag fick ett namn på den person som jag tror är min handläggare, Alexandra Norlén. Hon som aldrig mejlade sina kontaktuppgifter efter att hon hade ringt mig den 12 maj. Fast efter samtal med Alexandra Norlén den 21 oktober framkom att det INTE var hon som ringde mig den 12 maj utan nån annan!!!  Brevet är emellertid inte undertecknat, utan det är ett maskinskrivet namn. Att underteckna ett brev är uppenbarligen inte nödvändigt om man jobbar på Arbetsförmedlingen. Överhuvudtaget verkar brevet vara nån sorts mall som Alexandra Norlén har använt och inte orkat/kunnat/velat redigera bort onödig/felaktig text på. Arbetsförmedlingen.

Arbetsformedlingen_logo

De kan inte skriva korrekta brev och de förmedlar inte jobb. Vad gör Arbetsförmedlingen EGENTLIGEN?

I morse läste jag om vår nya arbetsmarknadsminister, sossen Ylva Johansson. Hon säger bland annat i Dagens Nyheter på webben att Arbetsförmedlingen ska få mer pengar nästa vecka i höstbudgeten. För regeringen vill att Arbetsförmedlingen ska jobba mindre med detaljreglering och mer med att förmedla jobb. Ha! Arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb, det sa ju en av mina gamla handläggare redan 2009 eller 2010! Enligt statsminister Stefan Löfven ska Arbetsförmedlingen förbereda sig för det nya 90-dagarsgarantin. Den som bara är för unga och som innebär att unga ska få jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förslaget kommer, inte helt oväntat, från SSU, sossarnas ungdomsförbund. Men var och när de 32 000 traineeplatserna ska hittas anges inte. Den som lever får se, alltså.

Vi som inte passar in, det vill säga inte är unga men överkvalificerade, får väl sätta oss med en pappmugg utanför livsmedelsbutikerna snart. Nån hjälp från Arbetsförmedlingen – som ju inte ens kan skriva brev! – har i alla fall jag knappast fått, varken 2009 eller senare heller. De jobb jag har haft sen dess har jag ordnat själv. Men nu är mina kontakter uttömda. Framtiden? Den har jag svårt att se, ärligt talat.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett färginriktat inlägg.


 

Blött löv med droppar på marken

Rätt färglöst…

Gårdagen blev en förtretlighetens dag. En sån där dag som jag brukar kalla ganska färglös. Och inte bara för min del! Jag skrattade mest åt mitt elände. Det mesta gick ju åt skogen för mig, men vad ska jag göra åt det som är som det är? Jag sa vad jag tyckte, jag skrev och jag blir kompenserad. Som kommunikatör är man trots allt ganska van med snabba svängar, så jag får väl se det som en prövning att inför en ny dag framöver ladda och bli nervös igen. Nä, värre var det för andra som hade ordnat nånting bra och som igår fick veta att det inte funkar. Jättetrist och jag hoppas att det löser sig på nåt sätt.

Jordgubbar

Jordgubbar – färgrika, nyttiga och goda.

Igår eftermiddag skrev jag ett brev. Det fick jag gå till brevlådan med i Tokerians entré. Naturligtvis passade jag på att gå in och handla också. Jag köpte några skivor kalkon och mimosasallad till middag (kalkon och kyckling – vitt kött – är det enda kött jag äter). Och så köpte jag en ask jordgubbar – för att sätta lite färg på tillvaron och för att det är både nyttigt och gott! Men det var inte svenska jordgubbar, för de svenska har tagit slut nu, sa tjejen i kassan. De jag köpte var belgiska. Då tänkte jag på vännen Belgiska Anna och låtsades att hon hade haft sitt svenska finger med bland dessa belgiska ”bubbar”. Så kändes det bra. För jordgubbar ska vara svenska, tycker jag. De ska vara oregelbundna i formen, skäggstubbiga, rätt fula men väldigt smakrika! Utlandsodlade jordgubbar är oftast väldigt vackra att se på, men smakar ingenting. Ett skäl till detta är att jordgubbar på andra ställen än i Sverige mest används som dekoration, inte för att ätas som de är med mjölk, grädde eller glass…

Hela dan igår, nästan, gick åt till den där intervjun som inte blev av  – av olika skäl (resa, köra fel, vänta, telefonera ett antal gånger på plats och hemifrån, skriva brev, posta snigelpost). Men jag sökte i alla fall två jobb. Idag har jag bara hittat en ledig tjänst som var intressant nog för mig att söka. Ett 70-tal jobb har jag sökt de senaste veckorna och några har som sagt gett lite… knoppande frukt, i alla fall.

Ulrika och Anna på Pride bloggstlJPG

Så här färgrika var vi på Pride för fem år sen…

Jag telefonerade med både mamma och Fästmön igår också, jag tvättade och jag packade. För på torsdag eftermiddag åker vi ju till Stockholm Pride och stannar till söndag. Det blir Annas och min lilla gemensamma semester. På torsdagskvällen ska vi på Folklig fest, en sorts utveckling av schlagerkvällarna. Jag har inte varit så överförtjust de senaste gångerna jag har varit på dessa, så jag hoppas och tror att det blir nåt bra av det nya. På fredagen ska vi göra annat. Lördagen är förstås vikt för paraden, som utgår från Mariatorget i år och går mot stadion som liksom förra året är Pride Park. Ungefär två timmar ska det ta att gå paraden. Självklart hoppas vi på fint väder, men gärna lite svalare än 30 grader. Det blir hett som i en gryta inne i stan… Efter paraden blir det fest i parken.

Sen är det söndag. Då åker vi hem, lite mer färgrika i våra inre, i alla fall. Det är mycket därför jag deltar i Pride. För att få en dos färg och för att känna att jag för en gångs skull inte är den som är annorlunda. Det är viktigt för mig att delta. Paraden blir liksom kronan på verket. Så länge jag kan ska jag gå den! Förra året var en extra bedrift för mitt personliga jag, framför allt av hälsoskäl. Det var en särskilt stark känsla av

Jag klarade det!

förra året. Sen får andra tycka vad de vill om det. För det klart att det finns folk som har/hade synpunkter på det också… På mitt deltagande i Pride, alltså. Men för er kan jag berätta att min enkla tanke var att sätta lite färg på tillvaron. Det ska jag göra i år också.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »