Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘snälla’

Nu vet jag inte hur många gånger jag har läst Twitter – med länk till Fejan –  från TV4 Nyheterna Uppsala om den sagda vargen som har varit synlig i centrala stan. Det senaste är att chefen för naturmiljöenheten vid länsstyrelsen har kikat på bilder som allmänheten har skickat in. Enligt denne chef är det

[…] med stor sannolikhet […]

en varg.

Själv tänker jag på Pojken och vargen. Pojken ropade ju jag vet inte hur många gånger att vargen kom. Till sist brydde sig inte folk – och då kom vargen. Ungefär lite så känns det. Har TV4 Nyheterna Uppsala inget annat att försöka göra scoop på??? Nån tjänsteman vid offentlig förvaltning eller nån förtroendevald att granska? Huh?

Jag tycker det scoopigaste i detta är vad chefen för naturmiljöenheten heter:

Lennart Nordvarg.

Inte bara scoopigast, rätt kul också.

För övrigt misstänker jag att den varg som synts nära Sjukstugan i Backen är tvåbent, har iskalla ögon och stora färdigheter som… kränkare. Men det är bara vad jag misstänker. Djur brukar vara snälla än människor. Fast begreppet

varg i fårakläder 

har denne kränkare dammat av. Rejält.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag blev det en mycket bättre dag än igår. Tänk att man ändå inte kan tro det, trots att alla säger

I morgon blir det bättre, ska du se!

Jag var som ett åskmoln igår kväll och synen i duschrummet var väl… rätt rolig. Fästmön fick skratta lite i alla fall och det bjöd jag på. Nästan.

Idag var jag på jobbet strax efter klockan sju. Vid elva-tiden hade jag fått tre gånger så mycket gjort som under hela dan igår. Då har man hämtat igen ganska bra och kan vara nöjd med sig själv. En stund.

Jag stack iväg på ett ärende vid lunchtid eftersom jag insåg att mamma har namnsdag nästa vecka. Köpte med mig en sallad tillbaka som jag åt i lunchrummet i huset, för en gångs skull. Fick trevligt sällskap av prefekten på institution 1 och passade på att fråga honom till råds om vad jag skulle begära för procent av prefekten på institution 2 – som jag hade lönesamtal med efter lunch.

Passande frimärke på mammas namnsdagskort.


Lönesamtalet avlöpte bra.
Jag fick inget bud och gav inget bud, men vi pratade om vad jag gör, vad jag har i lön och hur arbetet går. Eftersom framtiden är osäker tog jag upp där och prefekten svarade att det måste förankras lite här och var, men att han gärna ville veta mer om min bakgrund. HEPP vilken tur att jag hade mitt aktuella CV på en USB-sticka i väskan, liksom min personliga hemsida på företaget klar. Som bonus hittade jag en lista med aktuella referenter som jag bifogade. Han ville också ha en sammanställning av vad jag kan erbjuda för tjänster, så jag mejlade M eftersom vi ju satte ihop en sån för ett tag sen. Men sen började jag på en egen, lite mer konkret. Jag förväntar mig ingen astronomisk löneförhöjning, det finns andra värden när det gäller arbete – till exempel att man trivs, att ens kompetens efterfrågas och att arbetskamraterna är snälla mot en. Det är man jag inte van vid…

Resten av eftermiddagen fixade jag lite andra saker, som, liksom en del av det jag gjorde på förmiddagen, jag inte trodde mig om att kunna. Ibland slår det där jädra dåliga självförtroendet klorna i en. Tur att man har 25 procent finne i sig då och kan plocka fram sisun. Jag lyckades med två saker jag inte trodde att jag skulle klara!

Igår blev det indiskt till middag med Anna som kock; idag blev det thailändskt med mig som kock matleverantör via thaistället på jobbet. Rejäla lådor med fyra kycklingspett var samt ris och några gurkskivor för endast 110 spänn!

Efter maten rultade jag (ja, jag är tjock och då rultar man!) ut med soporna, vattnade de 42* och ringde mamma, men sen gjorde Anna mig på riktigt bra humör. Hon skruvade loss duschmunstycket i badrummet och monterade på duschen i duschrummet och satt på det nya duschmunstycket, det som inte passade i hållaren på stången i duschrummet, i badrummet. Nu har jag två fungerande duschar igen! Underbart!

Duschen i duschrummet, numera utan silvertejp.

Duschslangen i badrummet fick nytt munstycke. Det ser ju inte världsasnyggt ut, men det är funktionellt.


Tack snälla Anna, min egen rörmokarhjältinna!

I skrivande stund pågår en jämn Wordfeudmatch med AstroMonica, men jag ska strax slänga mig i fåtöljen och bara, bara softa. Den här veckan innehåller enbart tidiga morgnar på vardagarna, så jag är ganska trött. Nästa vecka ska jag försöka vara piggare så att jag kan hämta mitt öl-pris tillsammans med Mie. Efter det räknar jag med att till och med hälen blir på bättre humör så att jag liksom DANSAR hem…


*vattna de 42 = vattna alla mina krukväxter


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej då, jag har inte glömt veckans höjningar (klutt) respektive sänkningar (prutt). Det är bara lite mycket just nu… Men här kommer de!

Klutt

Prutt


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag har jag haft så ont i magen att jag nästan har läst ut hela min bok på gång. Det känns som att min alien flyttar runt och just för tillfället boxas med mina tarmar. Synnerligen oskönt! 

Och sen regnar det. Det började ganska tidigt idag, men nu till kvällen regnar det mycket. Riktigt blött. Jag tankade efter jobbet och Fästmön jobbade över under tiden. När Anna kom ut visade hon nånting brunt hon hade i ett papper. Mina tankar gick förstås genast till nåt-annat-brunt-i-papper.

Det regnar blött även i år. Den här droppen fångade jag på bild i juni förra året.


Köpte en liten present till mamma
samt middag som bestod av kallskuret. Tänkte det skulle vara snällt mot magen. Men jag vet inte. Det spelar ingen roll vad jag äter, tycker jag. Jag tror inte att det spelar nån roll, det är inte den magen som bråkar.

Idag har jag fått synnerligen lite gjort på arbetet. Det känns som om min kraft är helt borta – liksom arbetsmoralen. När herr prefekt 1 dök upp idag satt jag med båda fötterna uppe på skrivbordet i en tämligen laid back position. Lite halvpinsamt så där, men han bara vinkade och skrattade.

Jag har i alla fall ringt två samtal idag som värmde mig, det ena gick till tant och farbror Blå på lunchen. (Vad gjorde man innan internet fanns – hur hittade man folks telefonnummer, liksom?) Det finns snälla människor, det finns!

I kväll blir det titt på en ny brittisk mini-serie i två delar klockan 21 på SvT 1, Livet utan dig. Psykologisk thriller om en man som plötsligt omkommer i en olycka och hans närstående. Kommissarie Thorne går förstås samtidigt på TV4, men honom spelar vi in så vi slipper reklamen. Såg att det ska komma tre nya avsnitt av kommissarien, baserade på en annan av Mark Billinghams böcker. Bra, tycker jag!

Nope, dags att sätta på hurran, för jag ska tvinga ner en kopp kaffe, jag är så kaffesugen! Och så ska jag titta närmare på det där bruna i pappret som Anna hade med sig…

Read Full Post »

Alltså jag börjar allvarligt undra om det är ett kontrakt ute på mig. Ett kontrakt att ha ihjäl mig. På vägen hem från jobbet är det alltid nån idiot som gör nåt vansinnigt i trafiken. Idag var det en galning som körde en blå firmabil från Wikmans elektriska som körde slalom – och in rätt framför Clark Kents* nos. Näru, det företaget tänker jag varna

alla

för just nu. Det ligger inte bra till i min bok av förorättelser. (Heter det så i plural?)

Och uppe på Tycho Hedéns väg var bilköerna kilometerlånga och det var i princip tvärstopp. Inte svårt att gissa varför – det hade naturligtvis smällt nånstans. Nåt pucko hade väl glömt att blinka, gjort nån halsbrytande omkörning eller helt enkelt inte hållit avstånd. Man tänker att även om man inte är rädd om andras liv i trafiken borde man kanske vara det om sitt eget. Eller åtminstone sin bil…

Som vanligt körde en massa bilar omkring enögda också. Just den här säsongen gör det ju inte så mycket, men när en strålkastare är trasig, brukar den andra lysa starkt och bländande. När jag var på besiktningen pratade besiktningsmannen och jag just om detta och jag undrade om glödlamporna hade blivit sämre eller om folk bara var lata som inte byter det som är trasigt. Men besiktningsmannen svarade att det är så mycket elektronik som drar ur lamporna i nya bilar. Lamporna går stup i ett. Själv var jag till verkstan och lät byta en strålkastare för första gången i våras. Nej, för att jag har liksom inte aparmar med gripklo i änden, trots att jag är så ful. På verkstan, däremot, har de bra verktyg för lampbyten…

Jag lyckades i alla fall ta mig helskinnad till Stormarknaden där jag inhandlade en platta malt och vinkade till en mobiltelefonerande GH, en kollega från förr i tiden. Det är så märkligt, för jag såg GH så sent som i morse, på cykel. Innan dess är det många år sen sist.

Hemma i New Village möttes jag av brädor i trapphuset. Jorå, om det inte är ungar som skriker så väggarna vibrerar så är det folk som renoverar. Just den här familjen har renoverat i typ åtta månader. Man undrar om de bygger ett helt nytt hus i lägenheten eller vad.

Men jag har snälla och normala människor omkring mig också. Igår kväll plingade Lucille, som Fästmön kallar henne (Lucille heter nånting heeelt annat), på för att låna en kopp socker. Jag gav henne visserligen det, men var väldigt stressad eftersom jag var

strängt upptagen

med nåt

mycket viktigt

(en Alfapetmatch på nätet med Anna). I kväll när jag just hade torkat mig och smort in fötterna efter en dusch ringde det på dörren igen. Jag tänkte först skita i att öppna, men så beslutade jag mig för att kolla i ögat vem det var. Det ringde nämligen två gånger, så det verkade angeläget. Jag svepte om mig handduken och halkade ut i tofflorna i hallen. Det var Lucille som bjöd mig två bitar lettisk ostkaka till frukost!!!

Lettisk ostkaka à la Lucille.


Lucille är inte alls lettiska,
men kakan är det. Och den ska jag visst äta till frukost i morgon! Jag ska ju sen passera labbet och lämna prov på väg till jobbet och då kan man få vänta. Bäst att vara mätt och nöjd då.

Jag har bäddat rent och tvättat och hängt en maskin tvätt. Kvällen till ära – och för att jag ska lämna prov i morgon – har jag ätit tre (3) knäckemackor med LEVERpastej (snacka om kvasi-vegetarian!..) och smörgåsgurka till middag. Jag firar att jag överlevde den fruktansvärda hemfärden, ingenting annat, typ…


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Är det nån som vet hur okul det är att vara arbetslös? Ja, jag vet. Det finns inte nåt kul med det. Du har ingen inkomst (a-kassa är ingen inkomst, det är en försäkring som du inte kan överleva på), du har inte samma möjligheter i samhället som dem med jobb, du har inget socialt liv för du träffar varken kollegor eller vänner (vännerna försvinner eller så skäms du för att träffa vännerna och isolerar dig) med mera med mera.

Jag kan ärligt säga att det var många gånger jag övervägde att göra slut på mitt liv under de år jag var utan jobb. Den som inte har varit där kan inte heller föreställa sig hur det känns när till exempel snälla och välmenande människor skickar dig bokpaket – och så har du inte ens mat för dan. Jorå, så var det några gånger. Men det var väldigt pinsamt att tillstå när det skedde. Och tro inte att jag inte är tacksam för alla fina och bra böcker jag har fått. Men böcker går inte att äta.

Den desperation jag många gånger kände när min situation bara blev svartare och svartare visste nästan inga gränser. Men jag hade – och har! – en familj omkring mig och det har varit/är guld värt! (Även om jag inte kan äta dem heller… 😉 ) Fästmön har troget stått vid min sida hela tiden – till skillnad från så kallade vänner som vände mig ryggen – en del från dag ett, andra under helvetesresans gång.

Den här påsen med bröd fick jag av en arbetskamrat på grannfakulteten, med betoning på kamrat, till min förra arbetsplats. Den överlevde jag på en helg.


Jag skrattar inte alls,
jag gråter nästan, när jag läser om den desperation en arbetslös 56-årig man från Österrike kände. Mannen sågade av sin ena fot. Enligt rubriken i Dagens Nyheter var det för att slippa jobba. Men hans arbetsförmåga skulle utredas av arbetsförmedlingen. Jag har svårt att tro att man då sågar av sin fot för att slippa, SLIPPA!, arbeta. Snarare ser jag det som en mycket desperat handling av en mycket olycklig människa.

Det jag vill säga med det här inlägget är att det inte kostar dig så mycket att höra av dig till en vän som är arbetslös. Bjud över på middag eller fika, föreslå en promenad eller nån annan aktivitet som är gratis. Det betyder mycket mer än du kanske kan gissa att få äta nåt när man är hungrig.

Read Full Post »

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.


Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!


Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också!
Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.


Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 


Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen!
För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »