Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘småfåglar’

Ett inlägg om gamla kollegor, vänskap som dör, vänskap som överlever, en kärlek som många försökt stoppa och en viss förtjusning.


 

Grejor i backspegeln

Jag har rätt många grejor i backspegeln – inte bara den mentala utan även i bilen…

Vänner kommer och går, men vår familj består.

Det låter nästan som ett påhittat ordspråk. Och idag är inte ens familjen statisk, ju. Jag tillbringade gårdagskvällen med Fästmön. Vi firade åttaårsdagen av vår första dejt. Senare i höst firar vi sjuårig förlovning – om inget händer som slår upp den. Ingen av oss hade nog tänkt en sån lång förlovning, men det stoppades ju käppar i mina framtidshjul för sex och ett halvt år sen. Så länge har jag kämpat för tillvaron. Jag har haft motgångar och jag har haft bra stunder. Motgångarna vill jag inte prata om öppet, men bland de bra stunderna kan jag nämna 2012 när mina aliens visade sig vara av arten lilla c, jag fyllde 50 och jag arbetade på Den Bästa Arbetsplatsen.

De senaste dagarna har jag haft mejlkontakt med Bästa Vännen och före detta kollegan från en arbetsplats som var raka motsatsen till den ovan. Jag har lovat mig själv att aldrig återvända dit i nåt sammanhang och det löftet har inte varit svårt att hålla. Men vissa före detta kollegor vill en gärna ha kontakt med och nu planerar vi en liten återträff i höst. Detta fick mig att titta i min mentala backspegel och minnas en annan före detta kollega. En som jag trodde var min vän också. H*n som inte hade tid att komma ut fem minuter en vinterdag (jag kunde ju inte komma in) så att jag fick överlämna en liten sak från min mamma. Jag fick ta med mig den lilla saken tillbaka hem igen. Sen dess har jag inte haft nån som helst kontakt med personen ifråga. Men jag har noterat att vi numera bor på gångavstånd från varandra. Och jag har förstått att jag är persona non grata. Jag grät när jag kastade den lilla saken från mamma.

 Lax ris och sås

Hemlagat rules!

Men igår kväll var jag i Himlen och Anna lagade underbart god lax som vi åt tillsammans med killarna. Kattan var också med på ett hörn. Hon blev väldigt förtjust i mina tofflor. Jag fick förklaringen senare på kvällen av äldsta bonusdottern via Instagram:

Hon gillar ju fotsvett

Hmpfffff… Jag har mycket torra – och framför allt – luktfria fötter. Och tofflor. Nåja, hur som helst blev även jag lite förtjust – i denna fyrbenta, håriga mörderska som hittills har tagit livet av två småfåglar och en vårtbitare på Annas balle*. Vete 17 hur Katta bär sig åt, men en riktig seriemörderska är det. Fast hon är väldigt söt också, det går inte att komma ifrån…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det är fredag 
och de flesta laddar för helg. För min del är det likgiltigt – vardag som helg är likadana. Enda skillnaden är att jag försöker ge mig sovmorgon på lördagar och söndagar och går inte upp klockan sju. Ingenting alls är inplanerat i min helg, men jag måste handla lite idag så att jag får ihop till en middag och i morgon, avtalade jag igår, ska jag telefonera en längre stund med lilla mamma. Vädret ser ut att bli blandat, men en del sol kan det bli lördag och söndag. Så då får jag gissningsvis stänga mitt hem åt baksidan om jag inte vill få det inrökt och få svårt att andas.

Nu är det väl dags för fredagsfika för dig, eller? Jag tar, utan kollegor, en svart kaffe i min gamla senapsmugg.

Senare idag kommer ett nytt inlägg i den här bloggens sista serie Hajpat. Idag handlar det om ljug och fusk.


*Annas balle = Annas balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett promenerande inlägg med en gnutta självironi över ett råddigt minne.


 

Jag skulle bara gå ut med sopberget som väntade i hallen. I det här fallet kom berget (<== soppåsarna) verkligen inte till Muhammed (<== jag), utan Muhammed fick gå fram till det och bära ut det i soprummet efter städning och dusch…

Soppåsar

Sopberget väntade tålmodigt i hallen hela förmiddagen.


Men det var så fint väder 
så jag tog en liten omväg innan jag gick hem. Det finns ännu inga jättevårtecken här, men åh… Jag hörde småfåglarna sjunga! Och snön börjar smälta. Jag hoppas att det inte fryser på…

Snösmältning

Snösmältning… Hoppas nu bara att det inte fryser på!


Nä, några vårtecken 
såg jag inte direkt. Men jag såg Älgen…

Älgen

Jag såg Älgen!


Och så såg jag fuskfönster 
i nybygget samt en kvarglömd adventsstjärna i ett äkta fönster.

Fuskfönster och en adventsstjärna

Fuskfönster och en kvarglömd adventsstjärna i fönstret längst ner till höger.


Sen såg jag TROTS! 
På skylten stod det

STÄNG GRINDEN!

Grinden var…vidöppen.

 Stäng grinden

Trots!


Fast när jag kom hem såg jag… 
värsta kvarglömda soppåsen i hallen – kompostpåsen! MORR!

Soppåse

Värsta påsen glömde jag att ta ut – komposten!

 

Sååå… Vad har DU glömt idag??? (Ingen är ofelbar, vet du väl!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett midsommarinlägg.


 

Knäckemacka med laxröra

Knäckemacka med laxröra.

På eftermiddagen måste vi ju äta nånting så att vi står oss till kvällen.Vi inledde med kaffe och knäckemörgåsar. Notera pluralis! Nu finns nämligen två goda röror som behövde provsmakas. Båda fick godkänt!

Vaniljhjärta

Vaniljhjärta inhandlat av mitt hjärta.

Nåt sött etterpå är inte helt fel. Jag menar, det är ju trots allt midsommarafton. Fästmön hade köpt med sig så sockerpudriga vaniljhjärtan.

Men plötsligt hördes ett prasslande ljud. Liksom… pappersdallrigt. Hade vi råttor ombord? Småfåglar? Skator? Nej, bakom krukväxterna fladdrade en nervös nässelfjäril som slunkit in genom mina öppna fönster. Den hade vissa problem att slinka tillbaka ut, faktiskt, och trots att jag har försökt mota den försiktigt i rätt riktning tycks den inte förstå. Den objudna gästen stannade på lunchfikat, men till sillmiddagen i kväll ska jag försöka att få den att flyga fritt igen.

Nässelfjäril

Nässelfjäril – en objuden lunchfikagäst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, det är inte första april idag så detta är inget aprilskämt! Den är här nu, våren! Jag har sett ett typiskt vårtecken, jag har känt solen värma min nos och idag hörde jag småfåglar kviddevitta.

tussilago
Två små gulingar mitt i allt det bruna.


Så det är nog så
att inte allt gult är fult. De här två gulingarna förfinade det bruna runt omkring.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag får besök varje dag. Han sitter på mitt balkongräcke och tittar på mig. Ser rakt på mig. Rufsig och fluffig i fjädrarna.

Det är min pappa!

säger jag bestämt till Fästmön.

Anna skakar bara på huvudet. Men jag vidhåller bestämt att den gula talgoxen där ute är pappa. Pappa brukade ta sig en liten afternoon nap. När han kom upp och ner (för trappan) var han lika rufsig i håret som den lilla fågeln var i fjädrarna på bröstet igår.

Pappa älskade att sitta vid köksfönstret och titta ut på småfåglarna. Morfar hade konstruerat en fågelmatspinne där pappa sen hängde upp frömagasin och talgbollar och grejs. Inte konstigt att det växte solrosor sen lite varstans i trädgården…

Pappa hade en fågelbok. I den kryssade han för vilka fåglar han observerat utanför sitt fönster. Den boken låg i fönsterkarmen. Jag hade inte hjärta att slänga den eller skänka bort den när vi skulle tömma huset. Lika lite som mamma kunde slänga pappas kom-ihåg-lapp med ordet

Soppåsen!

på. Texten bleknar allt eftersom åren går. I sommar är fem år gångna sen pappa for upp till himlen i all hast. För så var det. I all hast. Det gick inte att rädda hans liv, hur mamma än försökte. Det var slut. Oåterkalleligt slut. Den där heta dagen i slutet av juli när han skulle ta sig en svalkande simtur. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Fortfarande. Det var bara så onödigt. Men nu är det som det är.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Jag tillhör inte nån familj på riktigt. Jag har snikat in mig i Annas familj och så har jag min lilla mamma kvar. Men jag räknas inte riktigt, för jag har ju inga egna barn. Då räknas man inte. Tro mig. Så har det varit i såväl yrkesliv som privatliv. Det är därför jag kräks på familjen Präktig. Du vet den där familjen med mamma, pappa och två välartade barn – flicka och pojke, förstås. Jag mår illa när jag ser hur mamman och pappan pysslar med hunden eller vad nu barnen har för husdjur och när pappan ger mamman höga rosor för att det ju är Mors dag idag. Och så packar hela familjen Präktig in sig i sin kombi och tuffar iväg, först till mormor, sen till farmor för att fira dem.

Skrapar man lite på ytan krackelerar den emellertid. Pappa Präktig har ett rykte om sig att inte direkt spotta i glaset, framför allt inte när det är representationsmiddagar och liknande. Då har han dessutom lite svårt att hålla fingrarna i styr och låter dem gärna vandra på kvinnorna i sällskapet. Ingen av dem är hans fru.

Mamma Präktig hon är hemmafru, hon, med minsta lilla barnet. Barnet som aldrig har legat i hennes livmoder. Den lilla flickan är nämligen hämtad från ett annat land och en annan mamma. Det är därför hon inte har samma hårfärg som resten av familjen Präktig. Mamma Präktig trodde att det här barnet skulle ge ny glöd till förhållandet mellan henne och Pappa Präktig. Det har det inte precis gjort. Pappa Präktig undviker att komma hem, i stället. Det har gått så långt att den lilla flickan inte vet vem han är och hjärtskärande skriker

Maaammaaaaaaaaa…….

när han vid något enstaka tillfälle blir ensam med henne.

Storebror Präktig har inte heller förändrats. Han är fortfarande det bortskämda ensambarnet som nyss fick en lillasyster. Och han är fortfarande konstig och talar för högt och är despot bland de få kamrater som ännu kommer på besök. Jag tror att en finnig kusin med fett hår är den som har stått ut längst. Gissningsvis för att den pojken också har svårt med… relationer. Storebror Präktigt slår sin hund och plågar sin lillasyster, naturligtvis när de vuxna inte ser.

Nej, jag tillhör ingen familj på riktigt. Jag är en ingen. Jag är som den lilla talgoxen. Och en dag flyger jag iväg för att aldrig mer komma tillbaka till detta Präktighetens Paradis.

Read Full Post »

I morse såg jag en talgoxe utanför köksfönstret. Av nån anledning tänker jag alltid på min pappa då. Ibland inbillar jag mig att han har blivit en talgoxe i sitt nästa liv. Att han inte alls är död. Att han har fortsatt leva. Som talgoxe. Pappa tyckte mycket om småfåglar. Han, som annars inte var särskilt händig, knåpade ihop en matställning av sinnrik konstruktion som han monterade utanför köksfönstret i huset på R-gatan. Där satt han sen med en fågelbok och antecknade sina fågelobservationer.

Den här talgoxen, för övrigt, den dyker alltid upp med goda tecken. Ibland har den också dykt upp när man behövt tröst som bäst. Just idag känner jag sån saknad efter pappa. Jag skulle ha velat dela så mycket av händelserna, tankarna, orden etc med honom just idag. Men jag tror att den lilla talgoxen var han och att han har uppfattat skeendet!

Mamma, pappa och jag hade alltid en favoriträtt som vi lagade på lördagarna. Ofta blev det spaghetti med lök och köttfärs. Idag kändes det helt rätt att sno ihop den gamla favoriträtten – även om köttfärsen förstås var utbytt mot kycklingfärs.


Det ska vara ketchup och vitlökssalt på och mjölk i glaset. Tyvärr får jag dras med den blaskiga lättsockrade Heinz-ketchupen (därav den ljusblå ramen på etiketten) – det ska vara VANLIG Heinz-ketchup – , men snart är den slut. Notera för övrigt det fina bokmärket, signerat Milo Lilja, en julklapp från Mest Älskade Annan.

                                                                                                                                                              När jag kom hem ringde jag i tur och ordning Anna och sen mamma. Tredje person att vilja veta hur allt gått var vännen Jerry och han fick en kortrapport per sms. Jag ägnade sen en stund åt att fylla i en blankett och så gick jag ut i höstsolen för att posta brevet till Säkerhetspolisen.

Resten av eftermiddagen har jag ägnat åt att sila hjärnan med dagens intryck. Att laga mat är ingen favoritsysselsättning, men nu har jag bestämt mig att jag ska försöka göra det eftersom jag behöver äta bra. Aptiten är tillbaka och nu gäller det bara att inte falla i godisfällan igen. Den klarar jag mig utan!

Men i kväll blir det lite svårt att inte falla i ovan nämnda fälla. Klockan 20 ska jag bänka mig framför SvT1 och tittade på höstens första Sommarpratarprogram. Och jag har godis kvar från i lördags… Medverkande i programmet är bland andra Annika Östberg och Eva Gabrielsson. Med flera. Det blir totalt sex program i höst och i kommande program dyker det upp spännande sommarpratare som Lill Lindfors, Monika Fagerholm, Birgitta Stenberg, Rikard Wolff och många andra. Återkommer förstås med en rapport om premiärprogrammet – på en blogg nära dig!

PS Jag är medveten om att man i vanliga fall säger/skriver ”sila intryck”. Men jag silar MED. Låter intrycken sila hjärnan så att det intressanta stannar kvar och bearbetas, medan det mindre intressanta och kanske irrelevanta silas bort. Det är liksom inte de nya intrycken som silas utan hjärnan. Ungefär som man gör en virussökning av datorn… 😉

Read Full Post »

Jag gissar att webbtroll och annat löst folk undrade vart Tofflan tagit vägen. Kära Nickan eller vad det nu är du kallar dig och alla andra som jag VERKLIGEN tycker om, vi var på väg till Thailand. Men hamnade i Italien. Och sen var vi på Slottet. Så här var det:

Igår var vår ambition att dinera på Koh Phangan i Uppsala. Du vet, restaurangen på Söder i Stockholm öppnade ju en filial här i stan för ett tag sen. Eftersom det var torsdag och inte särskilt sent utan eftermiddag hade vi inte bokat nåt bord. Väl komna till restaurangen noterade jag att ett bord på uteserveringen samt ett bord inne i restaurangen var upptagna. Efter en förfrågan om ett bord för två, granskade servitrisen en lista och efter en suck blev vi anvisade lokalens mest omysiga bord. Vi ville ha mörker och åska och sånt vi läst om sker i Thailand. Här skulle vi få sitta nedanför en trappa, i ljuset av ett stort fönster och som Anna sa:

Det kändes som ett bord där man sitter och väntar på hämtmat.

Vi blev liksom placerade på undantag. Och sånt gillar inte Tofflan och hennes Fästmö så vi satte oss aldrig utan gick helt sonika igen. Vi tänker inte gå tillbaka heller. Vi undrade liksom hur restaurangen kunde vara så full när endast ETT bord inomhus var upptaget. Nej, Koh Phangan på Öfre Slotts i Uppsala, lär av huvudkontoret på Söder i Stockholm – service!

I stället styrde vi kosan till Italien – Il forno Italiano. Där blir man ALLTID trevligt bemött – trots att restaurangen allt som oftast är proppfull hittar man ALLTID bord för två hungriga tanter.


Anna hade svårt att bestämma sig. Här grubblar hon över vad hon ska välja från menyn.

                                                                                                                                                            Igår valde vi att sitta utomhus, intill husväggen. På uteserveringen på andra sidan gatan fylldes borden snabbt upp. Det var mysigt att sitta på trottoaren som sluttade något…


Nej, vi blev inte fulla! Trottoaren sluttade och bordet stod på sned.

                                                                                                                                                               Servicen och maten var som alltid till belåtenhet.


Här väntar Anna på huvudrätten.

                                                                                                                                                           Tyvärr fick jag fruktansvärt ont i magen under desserten. Undras om det var Nickan som lagt nåt i min mat eller om det bara var mina gamla magsår som bråkade. Jag tror på det senare. Så tyvärr slutade kvällen mindre bra.

Idag var vi bjudna till Annas mamma på lunch i Slottet. Tjugo minuter innan vi skulle åka kom ett riktigt skyfall, så vi undrade om hon verkligen höll till i Slottet. Men det gjorde hon! Vi fick underbart god lunch, ris med räkor och god sås, fräsch sallad och gott bröd med ädelost. Som vanligt när vi ska till Slottet fick måltiden intas inomhus, eftersom det ju regnade. Jag började känna mig risig i hals och näsa och nu är jag väl så gott som säker på att det är förkylning och hosta på gång.

Ett litet skratt lockade denna anordning fram hos mig i alla fall. Jag undrade om det var en anordning för avrättning av småfåglar, typ

Picka inte från jorden för då får du en tegelsten eller två i huvet, fågelrackare!

Men Annas mamma är en djurvän, så det var fel gissat av mig.


Det var en grennedböjningsanordning!

                                                                                                                                                           Innan vi gick hem fick vi med oss en bukett underbara prästkragar och lupiner. Själva hade vi bara haft med oss fyra eller fem av mormors ugnsfasta formar – tomma – samt en flaska hemtappat rödvin… Annas mamma ÄR snäll, hon…


Blommor från Slottsträdgården, nu i en vas i Nyby.

Read Full Post »