Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘småbarnsföräldrar’

Ett gungande inlägg.


 

Gunghäst

Min tillvaro är i gungning. sen över sex år tillbaka. Men den här gunghästen gjorde min morfar till mig för snart ett halvsekel sen…

Jordklotet snurrar och min värld är, som bekant, i gungning. Den har varit så i över sex års tid. Jag försöker tänka positivt, inte ge upp, ta nya tag. Det är svårt vissa dar. Den som inte har varit här kan aldrig förstå. Inte trodde jag, till exempel, för sju år sen att jag skulle glädja mig åt en tredjedel. Men det gör jag idag. Det går, den är välkommen och jag kan släppa lite oro och fokusera på Det Väsentliga.

I fredags gav min mobil ifrån sig ett knorr, inte mer. Strax därpå upptäckte jag att det stod att jag hade missat ett samtal. Jag gick till datorn för att kolla upp uppringaren och fann då ett mejl där nån berättade att h*n hade ringt mig utan att lyckas få kontakt. Hum… ett knorr på mobilen, är det att ringa utan att få kontakt? Jag provade att ringa, men fick inget svar. Jag besvarade mejlet – och fick inget svar. Men jag skrev att jag var tillgänglig måndag eftermiddag. Igår på måndagsförmiddagen ringde uppringaren igen. Jag stod i soprummet och vaktis smög omkring där och var lite nyfikis, tror jag. Jag sa som det var, att jag var på väg till ett möte (för det var jag, efter att jag hade slängt soporna!) och kunde vi höras under eftermiddagen. Uppringaren kunde då inte ringa tillbaka själv på grund av sin tjänstgöringsgrad, men skulle be en kollega. Gissa hur många som ringde igår eftermiddag? Just det: ingen. Mitt förslag till Sveriges regering är därför att låta småbarnsföräldrar som vill få vara hemma med sina små och för detta få ersättning motsvarande a-kassa. Låt i stället dem som går på a-kassa få jobba och få lön för det. Hur svårt kan det vara att göra alla nöjda?

Lax ris grönsaker ett glas vitt

Lax med fetaostpesto och ris samt ett glas kallt och torrt chardonnay blev gårdagens middag. Notera hur många vidriga morotsslantar jag tog till mig och faktiskt åt upp. Modig!

Vissa irritationsmoment till trots blev gårdagens eftermiddag och kväll lättnadens stunder. Trots att inga problem är lösta egentligen, är en tung börda lyft från mina axlar. Medan Fästmön var iväg ett par timmar på eftermiddagen för att delta i ett möte på jobbet, satt jag och läste och bara njöt. Till kvällen lagade jag lax i ugn med fetapesto och vi firade med var sitt glas vitt till maten. Jag har ingen aning om ifall det var det billiga vinet eller det lite dyrare vi drack. Båda är torra chardonnayviner och det vi drack var gott till firren och det var det viktigaste!

Kvällen igår tillbringades vid datorer och över en och annan bok. Och så kollade vi en timme på TV4:s Svenska fall för FBI, trots att jag tycker att det är lågvattenmärke på det programmet. I kväll ska vi kolla första semifinalen i Eurovision Song Contest 2o015. Om vi orkar. Den börjar klockan 21 och håller på i två timmar. Somliga ska upp tidigt i morgon bitti för att jobba igen. Den som inte pallar kan annars läsa vad Jerry tycker och tror – han brukar ha rätt – i alla fall i Eurovision Song Contest-sammanhang…

Träd mot blå himmel

Himlen var alldeles blå i morse, men det var kallt.

Det är en blåsig och kall majdag idag. Det var soligt, men bara sex grader i morse när jag skjutsade Anna till jobbet. Jag ska ge mig ut igen, men inte förrän senare. Först ska jag ägna mig åt en del hushållsarbete och lite telefoni samt skriva rent en lista. Efter lunch har jag en dejt med vaktis som kommer hit för att försöka få bort stoppet i mitt badrum, nåt jag har kämpat och misslyckats med på egen hand. Mitt liv är inte mer spännande än så, men det är helt OK, för jag lever i alla fall.

 

Vad händer i DITT liv just idag??? Varför inte skriva några rader och berätta i en kommentar? Det skulle göra mig glad.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket jag ventilerar och försöker peppa mig själv. Jag har det inte värst, liksom.


Eftermiddagen försvann
inne på Tokerian. Fästmön skulle som vanligt handla lite, det blev sju kassar och saker vid sidan av. Ändå är det inte mycket när familjen är stor. Anna hade haft en tuff dag på jobbet. Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Men inne på Tokerian var det fullt av trevliga och pratglada människor som jag kunde skoja med, medan Anna höll på med seriösa saker som potatis, kött och cerealier. (Vet du inte vad cerealier är kan du googla, tycker jag!) Glada människor hjälper till att göra mindre glada upplevelser uthärdliga. Dessutom fanns det roligt godis att titta på!

Doris skumtoppar

Doris skumtoppar – har du smakat såna?


Ute på Morgonen
i Förorten väntade Elias, vars iPhone inte funkade för att messa med. Simkortet var nämligen låst! Som tur var är jag betrodd med koden och kunde låsa upp fånen åt gossen.

Men innan dess passerade vi platsen för en fruktansvärd olycka. Alla spår var inte borttagna. Det var så hemskt att föreställa sig vad som hade skett i onsdags eftermiddag. Så fruktansvärt överjävligt att man helst inte vill tänka på det. Fast det gör man. Jag kunde inte låta bli att undra om nån vi känner var inblandad, kanske nån från skolan. Även Elias hade tänkt en hel del. Det första han frågade mig var om jag kör bra så att jag aldrig krockar. Vad svarar man på det?

Skugga

En skugga av den som är jag.


När alla barn, väskor och matkassar
var transporterade till Himlen vände Clark Kent* och jag till New Village. En gång till passerade jag platsen för olyckan. Där kändes väldigt, väldigt tungt. Mycket påtagligt…

Jag har skrivit en stund, jag har tagit emot ytterligare två nej på sökta jobb och jag har gråtit i duschen för då hörs det inte. Syns inte heller. Men ingen är ju hemma här som kan titta eller höra. Nu har jag slutat mejla arbetsgivarna för att be om återkoppling. Det är ju i alla fall ingen som svarar mer än ett par redan nämnda. Resten skiter i en gammal skruttig toffla, känns det som. Så jag får fortsätta fundera på varför jag blir bortvald eller inte uppmärksammad. Att den glassiga och prisbelönta Reklambyrån valde bort mig bland 250 sökande förvånar mig emellertid inte särskilt mycket. För där premierar man småbarnsföräldrar, stod det i annonsen. Jag skulle ju ha kunnat vara farmor eller mormor, jag, om jag inte hade gjort mindre lyckade val här livet.

Dags att micra lite kalkon och klyftor. Sen ska jag fortsätta läsa boken jag ska recensera nästa vecka. En fruktansvärd mordhistoria, based on a true story, grannar till mig, typ. Ja, verkligheten är grym! Och jag har det definitivt inte värst. Men ett litet, litet ja skulle kännas lite gott just nu, det skulle det…


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Frågan i rubriken ställer man sig rätt ofta. Senast i morse blev jag som ett frågetecken när jag läste en notis i lokalblaskan att den koloss organisation som ansvarar för vård i vårt län ska ge alla sina anställda rätt att arbeta heltid. Där kan man inte riktigt ha tänkt. Det handlar om cirka 1 500 personer. Gissningsvis jobbar majoriteten inom vården (kolossen har andra verksamhetsområden också, men detta är det primära). Och det vet väl alla att den som är över 40 och har jobbat i vården hela livet får förslitningsskador i framför allt axlar och armbågar. Då är det inte så himla lätt att orka jobb heltid eftersom ett jobb i vården innebär en del lyft av olika slag och administration (arbete vid dator), uppgifter där främst axlar och armbågar tar stryk. Sen har vi ju småbarnsföräldrarna som inte är intresserade av att jobba heltid eftersom de har andra intressen i livet än att arbeta.

Vad används våra skattepengar till egentligen..? Jag ställer mig frågande…


Nej, jag ställer mig väldigt frågande
till detta! Inte blir mitt frågetecken mindre när jag på samma sida i lokalblaskan där ovanstående notis om heltider finns läser om The Gloryfires stödkonstert i Missionskyrkan i morgon, onsdag, kväll. Konserten ges till förmån för kvinnan som fick betala sin canceroperation själv på Uppsala Cancer Clinic när ovanstående koloss organisation ägnar tid åt att utreda huruvida man ska ha ett avtal med kliniken eller inte. Tid, som en cancersjuk person kanske inte har. Det är skamligt!

Och idag på nätet noterar jag att Miljöpartiet vill lägga ner närakuten i centrala Uppsala och satsa pengar på akutmottagningen på Sjukstugan i Backen i stället. Då har man uppenbarligen inte uppfattat den stora snackisen som pågått i flera år – och som dessutom var orsak till att närakuten en gång öppnade. Snackisen om att det alltför många patienter söker sig till den stora akuten eftersom de inte får hjälp på sin vårdcentral med åkommor som inte kräver ett universitetssjukhus kapacitet…

På tal om nätet ska vi i mitten av månaden ska kunna läsa våra journaler på nätet också. Det är väl bra, eller? Det kan ju vara så att man som patient inte uppfattade vissa saker vid ett läkarbesök. Men det kan ju också vara så att doktorn kanske uppfattade fel. Tänk om det står ”vänster” i stället för ”höger”, till exempel… Då ska patienterna kunna ta kontakt med läkaren, påstås det i artikeln. Jahaja, och det har läkarna tid med? Tror jag inte ett dugg! Säkerheten är jag inte bekymrad över, för den tror jag är bättre på nätet än när det var pappersjournaler som kunde bli liggande lite här och var. Men läkarföreningen är kritisk. Bland annat tycker man att det är mindre bra att patienten kan läsa sin journal innan doktorn har signerat uppgifterna. Det kan ju, som sagt, vara fel. Men värst av allt var den hänvisning som man tyckte att personer som inte kan svenska så bra skulle få: kopiera journalanteckningen och klistra in i Googles översättningsfunktion…

Ja, ja, jag slutar aldrig att ta mig för min panna när det gäller den här organisationen som förstörde mitt förra liv. Jag hoppas att det inte förstör mitt liv en gång till med tanke på vad som väntar mig på måndag och senare…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det har regnat hela dan idag, av och till. Ganska blött. Vi ska på utflykt söder om söder i morgon och mamma ville shoppa sig nåt nytt i klädväg. Som jag tidigare nämnt har jag inte fått nån shopping-gen. Kläder är jag också totalt ointresserad av. När man är smällfet som jag är kläder bara ett nödvändigt ont, nåt som klämmer, skaver och är allmänt missklädsamt.

Men det enda mamma hittade i klädväg var strumpor. Och jag köpte billigt kaffe, för sånt går ju åt.

Tre för 89 pix på ICA Kvantum var inte fy skam. Synd bara att den som gillar det här kaffet är på resande fot.


Jag shoppade också loss
inne på apoteket. Det blev ett par nya inlägg för min häl är ondare än ondast idag och så medicin. Vilken tur att jag har en arbetsgivare som är generös med att betala en del av mina läkemedel! Det gör ganska mycket, kan jag säga, trots skatt.

Suveräna inlägg, men dyrare på Kronans Droghandel än Apoteket Hjärtat


På apoteket skulle jag också ha CCS fotcreme
som är den bästa fotcremen som finns. Fast det fattar varken Kronans Droghandel eller Apoteket Hjärtat för det är bara Apoteket Apoteket som tycks sälja cremen…

Nåt mer till mig själv blev det inte, men väl en sista present till en kille jag känner som snart fyller år. Ett hårt – och knöligt – paket.

Ett hårt och knöligt paket till en kille som snart fyller år.


När jag kom ut från affären
jag köpte paketet i, var mamma försvunnen. Vi hade avtalat att ses på Kicks, men där fanns ingen mamma. Inte ens ett spår av hennI. Jag kände paniken komma – Stormarknaden är STOR. Mamma har inte sin mobil med sig hit. Hur skulle jag hitta hennI??? Kan förstå ångesten hos småbarnsföräldrar vars ungar försvinner… Jag var orolig att nån hade knuffat omkull mamma och snott handväskan. Till sist, efter tio minuter när jag hade blivit mer och mer rädd, kom hon rollande – på helt fel gång. Hon hade gett sig iväg åt galet håll i tron att affären jag var inne på låg där! Jag fick nästan skälla lite… För om man kommer ifrån varandra på Stormarknaden, hur ska man hitta varandra igen när bara en har mobil på sig??? 

Nu har vi landat med var sin kopp kaffe och var sin bulle i magarna. Jag softar lite vid datorn innan jag ska duka fram mat. Mamma ville ha rostbiff och kallskuren, kokt skinka. Till mig har jag köpt fem små kycklingspett. Klegget till blir Kvantums egna, lite kryddigare potatissallad samt mimOOOsa sallad (östgötskt uttal med rejält O, inget Å, inte!)

I kväll blir det dusch, tvätt av tjockis-svarta klädesplagg samt en titt på ett allsångsprogram på TV. Jaa, jag ska kolla i en och en halv timma och får stå ut med Svante Thuresson och Andreas Weise (jag känner hans syster Madde och henne estimerar jag mer än lillebror), för att nämna det värsta. Visst låter det hemskt? Hemskt så tillvida att dessa tu inte ingår i min musiksmak. Men skälet är att jag ju inte vill missa att se två som jag känner som råkar befinna sig på Liseberg i afton… Kändiskåt, du vet…

Mamma betalade dagens matkasse och det är jag tacksam för.

Tack för matkassen, mamma!


Nu är det dags att stöka lite i köket
innan jag slänger mig i duschen.

Livet är kort. 

Read Full Post »