Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘små hälsningar’

Ett inlägg om både flyt och kamp i tillvaron.


I skrivande stund
är jag otroligt trött men mycket tacksam, snudd på lycklig. Det trillade in ett jobb när tillvaron var som mörkast. Jag har fått några månaders ljus när jag får känna mig sunt trött för att jag utför ett arbete. Dessutom får jag skamligt (i mina ögon!) bra betalt. Det gör ju inte ont, precis, efter ett par månaders a-kassa. Ja, det har ju inte blivit mer än ett par månader trots att jag varit arbetssökande hela hösten. A-kassan har karensdagar och dessutom måste man skicka in sina kassakort före ett visst datum i månaden om man ska få nåt utbetalat samma månad. Men man kan naturligtvis inte skicka in ett kassakort ifyllt för framtida dagar.

Det har varit oerhört tuffa månader.  För som alltid i såna här lägen gäller att man har en buffert. Jag hade satt undan lite pengar under tiden jag jobbade dessförinnan. Men pengar räcker ju inte för evigt…

Guldpengar

Buffertslantar räcker inte för evigt…


Mina tankar
går till alla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Alla som borde slippa denna kamp. Det är så många runt omkring mig som har det oerhört tufft just nu. En del av dem försöker få ersättning från Försäkringskassan men misslyckas. Andra jobbar så mycket de bara kan – och ändå räcker inte pengarna till hyran och andra räkningar. Inte om man dessutom har barn som måste ha mat… Och så finns det de som tvingas jobba fast de är sjuka och de som är friska, men inte har nåt jobb…

Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag över att det är så oerhört orättvist. Man kan ju inte hjälpa att man är sjuk. OK, man ska väl kanske inte tjäna miljoner på sin sjukdom, men man borde ändå få hjälp så att man klarar att betala räkningar och köpa mat samt dessutom betala för läkemedel och behandlingar. Och jag tycker också att det ska löna sig att jobba. Man ska inte behöva vända på exakt varenda krona då.

Det är därför jag skäms när jag läser vad jag får i lön på mitt anställningsbevis. Jag skäms och undrar om jag är värd den månadslönen när andra har det så tufft.

Jag har flyt i tillvaron just nu. Det har hänt så många bra saker under kort tid att jag nästan går och väntar på en katastrof som väger upp det hela. En annan spännande grej är att förlaget får mina 30 sidor den här veckan. Hur ska de reagera där? Blir det exalterade och vill att jag ska skriva den där boken de hittills bara har läst synopsis på? Enligt min mellanhand ÄR de intresserade. Så även mellanhanden – som i nåt mejl funderade över en dramatisering för teaterscenen…

bok

En bok. Som jag ska skriva?


Inte är det så konstigt
att det snurrar bra i skallen för tillfället… Tankar kring vilken väg jag ska välja – OM jag nu får ett val.

Och mitt i allt dyker det upp små hälsningar från mina före detta kollegor. Hälsningar som rör mig till tårar. Därför att jag känner mig uppskattad, jag är inte glömd, jag har varit en del av deras liv. Och jag saknar dem! Jaa, jag saknar dem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Morgonmänniska eller kvällsmänniska? Vi människor brukar gilla att klassificera oss själva. När det gäller den tid på dygnet vi är piggast bruka vi säga att vi antingen är morgonmänniskor eller kvällsmänniskor alt. nattugglor. Själv tillhör jag kategorin morgonmänniskor. Jag funkar bäst på morgonen, får mest och bäst saker gjorda på förmiddagen. Och så är jag rätt kvällstrött.

Men även solen har fläckar, är det bara att inse. För till och med jag kan vända på dygnet – som jag till exempel gjorde den sista veckan jag var sjukskriven efter operationen. Då började jag må bra och hade inte så ont. Det var roligt – och kändes lite förbjudet!.. – att sitta uppe på nätterna och glo på film. Dessutom är det så att jag oftare än man kan tro är en zombie på morgonen – åtminstone mellan klockan sex och sju, min första vakna timma…

Tofflan m solbrilloro skägg

Zombie-Tofflan.


Vad grundar jag detta på
, att jag är en zombie den första vakna timman? En grej är att jag svarar på både tilltal och frågor – men sen kommer jag inte ihåg varken tilltal/frågor eller mina egna svar. En annan, ganska vanlig sak jag också gör är att jag låser in folk. Med folk menar jag i det här fallet min mamma och min Fästmö. När de är på besök hos mig händer det att jag ofta är den som ger mig av ensam och först på morgonen. ÄNDÅ pillar jag ner piggen till nedre dörrlåset, låser det samt låser den övre låset. Jag låser alltså in min gäst. För om hon vill komma ut sen måste hon använda både nyckeln till nedre låset och nyckeln till övre låset – från insidan. Min mamma lider av klaustrofobi, bland en massa andra saker, och hon får naturligtvis svår panik när hon upptäcker att hon är inlåst. Anna, däremot, brukar antingen skratta åt mig och messa

Tyckte du att jag skulle skita i att gå och jobba och stanna hemma idag i stället eftersom du låste in mig? *gubbe med pussmun alt. gubbe med hjärtor till ögon*

eller bli irriterad eftersom hon är lite sen

Var du trött i morse? Jag var inlåst och blev rätt stressad eftersom jag hade en buss att passa. *sur gubbe*

Igår morse var jag för övrigt fullt påklädd – skor, dunjacka och handskar, jobbväskan på axeln och skopåsen i handen – och på väg ut genom ytterdörren när jag kom på att jag inte hade skrivit nån morgonlapp till Anna. Jag skriver ALLTID morgonlappar till Anna med små hälsningar, ibland väderleksrapporter, någon gång ber jag om handlingshjälp. Men mest är det några triviala rader som avslutas med att jag –  och detta är inte trivialt! – skriver pussar samt att jag älskar henne. För tänk – TÄNK! – om livet är så kort att det inte varar till kvällen eller nästa gång vi ses? Jag vill att hon ska veta vad hon betyder för mig. Och nu vet du som har läst hela det här inlägget det också.

Vad är du för en sort – morgonmänniska eller nattuggla??? Eller zombie..?


Livet är kort.

Read Full Post »