Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘slumra’

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.


 

StockholmsPosten

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

StockholmsPosten baksida

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..


*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dansant inlägg.


 

Tomte i glaskula

Tomten i glaskulan fick jag i julklapp ett år av min äldsta bonusdotter.

Nej, det är inte tjugondedag Knut idag, men jag tänker börja dansa ut julen ändå. Eftersom allting tar sån tid för mig just nu tänkte jag dela upp arbetet på två dagar. Idag åker alla tomtar och krubban ner i sina askar och lådor. Och änglaspelet, som jag inte kan tända eftersom ljudet skär i mina öron. Mina favoritfigurer, som alltid hänger i köksgardinen, sveps in i sån där plast med luftbubblor i och läggs försiktigt överst i jullådan sen. Där får de slumra tills… näste man/nästa kvinna tar ut dem, kanske till julen i år.

Jag har en himlans massa tomtar. Många av dem är garntomtar och kommer från en tid när jag firade mina första jular som vuxen och inte hade råd att köpa julsaker. En snäll människa satt då och gjorde en hel påse tomtar av garn till mig. Ibland har dessa tomtar fått bo i julgranen. Min pappa brukade alltid, i mitt föräldrahem, alltså, bygga ett tomtebo invid granens stam. Den traditionen tog jag med mig. Men sen några år tillbaka sätter jag i stället ut tomtarna här och var i mitt hem. De tittar fram bakom tavlor och speglar, hänger i lampor och dyker upp lite varstans. På grund av detta kan jag sen hitta tomtar än till påska…

Ryggen har plågat mig i några dar, trots att jag gör mina övningar. Men jag går och står för lite och kylan gör sitt till också. Igår kväll passade jag på att promenera i mitt hem under ett långt mobilsamtal med en vän. Det fick till följd att jag vaknade mitt i natten med en bultande och värkande hälsporre. Det som är bra för den ena kroppsdelen är inte bra för den andra. Och att gå runt i lägenheten i en och en halv timme var bra för ryggen, men skit för foten.

Halva dan har snart gått och jag följer inte alls mina planer. Jag tror att jag ska fortsätta med lite tidningsläsning innan jag tar itu med tomtarna och Den Heliga Familjen.

Josef Jesusbarnet och Maria

Den Heliga Familjen ska ner i lådan idag.

 

Min intention är att umgås med familj och vänner också i helgen. Jag hoppas att DU får en bra helg!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rapporterande inlägg.


 

Nu är vinterns alla storhelger över. Den som går i skolan kan se fram emot februarilov och den som jobbar kontorstid kan längta efter påsken. Vi som befinner oss i tomma intet bara är.

Jag har bara varit i några dar. Det har varit helt rätt för mig. Sen tycker familjen kanske inte att jag är så rolig alla gånger, men jag har inte hört några klagomål öppet. Fästmön får mig att skratta och när jag har gråtit har hon funnits där.

 Brunt på fingret

Bajs på fingret? Det fick mig i alla fall att skratta.


Vi tog en gofika igår. 
Anna köpte fyra riktigt kladdiga chokladkakor, men vi orkade bara äta var sin. ”Barnen” fick inga, förstås. Vi har haft två ”barn” hemma.

Chokladkaka

Chokladkaka av kladdig sort.


Vi gjorde tabberas 
på Annas stympade och lemlästade pepparkakor. Vi åt kroppar utan huvuden och armar eller bara huvuden separat.

Lemlästade pepparkakor

Lemlästade pepparkakor.


Nog trodde jag 
att min tomtesamling var stor, men Anna har nog baske mig en större. En del tomtar var söta, andra lite läskiga och den här lite… fjollig.

Fjolltomte

Fjollig tomte.


Före maten tog vi 
drink (öl) med tilltugg (torrostade jordnötter).

Torrostade jordnötter

Torrostade jordnötter.


Som den kycklingexpert jag är 
ställde jag mig vid spisen och stekte filéer. Anna fixade sallad och gratäng. Jag stekte och stekte och stekte och till sist luktade hela jag stekt. Det blir en dusch och hårtvätt senare.

Kycklingfile i pannan

Jag stekte och stekte och stekte…


Anna dukade med finporslinet.

Finporslin

Annas finporslin.


Det var lite oklart 
hur många vi skulle bli till middagen, men vi blev alla mätta och magarna lika trinda som en av Annas tomtar.

Trind mage i randig tröja

Så här trinda blev allas magar, ungefär.


Jag pratade alldeles för länge 
i mobilen med en kompis. Hon ringde aldrig tillbaka sen. (Hon sa att hon skulle göra det, men jag förstår varför hon inte ringde igen.) Pratade en hel del med äldsta bonusdottern som var hemma över helgerna från studier i norr. I skrivande stund är hon på väg mot flyget.

Linn

Äldsta bonusdottern.


Vi myste med ljuslyktor. 
Slumrade lite. Pratade. Såg CSI MiamiFOX.

Ljuslykta

Ljuslykta som kunde ha blivit en julklapp till ett barn.


Vi blev nästan för trötta 
för att gå och lägga oss i sängen.

Marge och Tuppen på en stol

För trötta för att gå och lägga sig i sängen var visst även Marge och Tuppen.


I natt hade det snöat. 
Jag grät mig till sömns och vaknade med svullna ögon och kände mig som ett utskitet kvarglömt päron på vardagsrumsbordet.

Ett kvarglömt päron

Ett kvarglömt, rätt torrt päron.


Efter frukost 
grävde jag fram min bil, borstade av den och for till Tokerian för att köpa en liter mjölk och en liter fil. Jag har tittat till husdjuren jag vaktar, jag har sökt ett par jobb och jag ska glo i dagens papperstidningar som jag gratis-prenumererar på ett tag till. I kväll ska jag ringa min mamma för att kolla att hon inte har fått ont efter sitt fall och kanske har jag ork att ringa en av mina läsare också. Annars är jag väldigt, väldigt trött…

Jag är på sätt och vis stolt över att mina ord berör. Men det här inlägget är mest dravel. Till skillnad från den kärlek och omtanke jag kände under dagarna i Himlen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vardagslyxigt inlägg.


 

Idag känns det som om jag har en riktig lyxmorgon. Det blev en intensiv dag igår och jag är inte van vid att nån pratar HELA TIDEN – jag kan ju inte svara heller på grund av att rösten är slut. Så jag var mycket trött på kvällen och slumrade lite i bästefåtöljen. Men så kom jag igen lite och förberedde en del för idag.

Natten har varit bättre än de senaste nätterna och jag vill tro på att det går åt rätt håll. Visserligen har jag hostat och slumrat och vaknat, men jag har fått sova aningen mer än den senaste veckans nätter. Det gör stor skillnad. I morse vaknade jag dessutom i min vanliga tid nu på morgonen, vid sju. Den tid jag tycker om att vakna, brukar vakna när jag är frisk. Jag ser det som ett gott tecken.

Jag har tagit in datorn till sovrummet och har ägnat dans första timme åt att ta en lyxmorgon i sängen, det vill säga slösurfa och spela Wordfeud med A. Idag tänker jag inte använda datorn för några måsten, bara för nöjen.

Tidningsläsning på nätet

Vad skriver de om i Byhålenytt på nätet idag, tro?


När jag läser dagens tidningar på nätet
känns det bra att mamma kom fram utan problem. Igår och idag sägs vara de två värsta jultrafikdagarna. Och jag läser om en hundrastande kvinna som blev ihjälkörd igår kväll. Fy så hemskt!

Idag ska jag till Himlen med julklappar. Jag hoppas att det är rätt påsar jag har ställt fram i hallen så familjen inte får klapparna till mamma och tvärtom. Fast det kunde ju bli riktigt roligt, när man tänker efter… Tyvärr kan jag inte avslöja varför – man vet ju aldrig vem som kan tänkas läsa det här inlägget… Jag ska också följa med Fästmön för att hämta klappar. Klappar, som visst är till mig. Såpass! En Toffla har varit lite snäll, alltså!.. Mamma är så orolig att jag ska tycka att hon har för lite julklappar till mig. OK, visserligen gillar jag paket, men jag önskar mig inte så mycket. En jul när jag var barn fick jag 104 julklappar. Men då hade mamma och pappa slagit in minsta grej, typ en tejprulle, i paket. Det var jätteroligt. Sen dess har jag vuxit till mig. Lite. (<== ironi) Jag har ett par stående önskningar på listan, men de går inte att köpa för pengar. Och resten av önskelistan består av böcker eller sånt som mamma inte kan köpa. Så jag blir mycket nöjd om jag hittar en bok när jag har rivit av julpappret.

Den lille vännen

Tegelsten med rätt mycket ordbajseri.

På tal om böcker läser jag en riktig tegelsten just nu, Donna Tartts Den lille vännen. Och jag är inte imponerad, kan jag säga. Boken är på 600nånting sidor, jag är nu på sidan 400nånting och det är, ärligt talat, ett riktigt ordbajseri, ungefär som på den här bloggen ibland. Stundtals under läsningen kommer jag på mig själv med att undra vilken drog författaren gick på när hon skrev sina böcker. Det verkar som om hon skrev väldigt intensivt men i korta etapper under lång tid. Nånting att filosofera över så här en lyxmorgon, dan före dopparedan.

Så… vad händer hos DIG idag??? Skriv en rad i en kommentar om du har tid mellan klappinslagning och julmatstillagning.

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett knoppande inlägg.


 

Vi fick verkligen en fin amaryllis av L, Fästmön och jag! Häromdan slog en klocka ut, men redan dan därpå var det tre klockor. Och baske mig om jag inte upptäckte nya knoppar idag – hela fyra stycken, om jag inte räknar fel (risk för det eftersom jag lider av dyskalkyli).

Ls Amaryllis den 18 december 2014

Amaryllisen från L den 18 december 2014. Jag ser fyra små knoppar!


Det är sannerligen 
ett kraftfullt exemplar vi har fått! Jag gillar att blomman inte är så hög, men mest av allt gillar jag alla klockor som bara kommer. Det är nåt fint att se på när jag hasar runt och hostar. Fast mansförkylningen, som gick över i hosta med mera, har nu kompletterats med förkylning på riktigt. Det kan ju bero på att jag hostar så mycket.

Ganska orkeslös har jag varit idag och mest halvlegat i bästefåtöljen och slumrat mellan hostattackerna, med en pläd över benen. Lite feber, troligen. Anna och jag förde ett märkligt telefonsamtal i kväll. Vi lät som två riktiga karlar. Anna är emellertid mer nosig än jag och hostar ingenting, medan jag hostar mycket, snorar lite grann och säger ingenting. Nästan. Jag hummar, väser och kraxar. Efter en ganska lång stunds samtal tyckte nog nån att det räckte. Samtalet bröts och ersattes med upptagetton. Ett snöpligt slut.

Pläd över benen

Pläd över benen, som en riktig sjukling.


I morgon är jag uppe och studsar igen.
Då ska här städas. Det lovar jag. Nu ska jag hasa till sängen och hosta lite.

Tjolahopp!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mörkt inlägg.


 

Regnig kväll i sepia

Dvala…

Jag har levt i nån sorts dvala idag. Inte orkat vara uppe mer än en kvart åt gången. Mitt dvalliv är märkligt. Jag ligger i sängen, har TV:n på lite svagt. Föreställer mig hur människorna i rutan ser ut efter deras röster, typ ”hon måste ha stor näsa”, ”han är storvuxen”, ”han har ett talfel”. Just det senare får mig att tänka på en av mina före detta chefer, S. S deklarerade vid ett tillfälle att kriteriet för att få bli programledare eller nyhetsuppläsare i TV är att man har ett talfel. Elakt, men jag börjar tro att det är sant.

Är det natt eller dag? Jag hör att regnet vräker ner och att vaktmästaren kör sin traktor fram och tillbaka här utanför. Sandar han fast det regnar? Mina sinnen måtte spela mig spratt. Utryckningsfordon tutar. Först ett, sen ytterligare ett. Vad händer? Är jag inblandad? Jag vänder mig på sidan och slumrar en stund.

Öga nära

Pupill påverkad av medicinen.

Mitt huvud känns som om det ska sprängas. Jag går upp, tar mediciner av olika slag. En kvart under morgontimmarna lyckas jag fylla i en tvåveckorsrapport och skicka in. Plikttrogen in i döden. Jag mår illa. Kryper tillbaka ner under täcket. Världen snurrar. Det är mörkt. Det är ljust. Var är mina glasögon?

Då och då ger min mobil ifrån sig små surr. Jag vill, men orkar inte titta genast. Sen glömmer jag bort. Kanske orkar jag göra det jag ska. Borde göra. Senare. Just nu är det så skönt att sjunka in i dvalan.

Jag vaknar till av dubbleringar. Dubbleringar hos TV-rösterna, såväl manliga som kvinnliga. De säger:

  • supersuper
  • väldigtväldigt
  • litelite

Förstärker de sina budskap på detta vis, tror de? Ekoeffekten studsar i min tomma hjärna. Och när jag ändå vaknar till lite undrar jag om jag inte luktar lite illa. Men jag duschade ju igår. Eller? Tänderna… borstade jag väl… i natt? Flyter bort. Kroppen orkar inte ta tag i hjärnans utkastade… trådar…

Sen drömmer jag en stund. En mardröm, förstås. Eller en sanndröm? Nån har gjort ett flödesschema av hur jag hänger ihop med andra. Nån kartlägger mitt liv, tar det i besittning. Skickar mig – i utbyte – underlig musik, konstiga budskap och bilder på katter. När jag vaknar ser jag en fet spindel. Men det är inte verkligheten. Verkligheten är Amaryllisen från L, blomman på väg att slå ut i mitt mörklagda kök.

Amaryllisen från L 2014

Amaryllisen från L.


Och nej.
Jag tänker inte ta den medicinen med morfin i igen. Men jag har fått i mig lite makaroner. Det här inlägget har tagit hela dan att få till. Jag har inte orkat roa dig som jag brukar.

Tack till alla fyra som har frågat mig hur jag mår idag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ledigt inlägg.


 

En sån här dag tror jag i alla fall att kontorsråttor och byråkrater kan förstå varför jag älskar torsdagar. Idag har nämligen såna som vi ledigt från jobbet.

Tjolahopp!

vrålade hon som alltid säger att hon också älskar att jobba… Men det är förstås lite beroende på vad och var…

Grönt kuvert

Grönt kuvert utan frimärke kom fram!

Det är inte bara en ledig dag för mig idag, för övrigt. Det är också min namnsdag. Och redan i förra veckan hittade jag ett grönt, frimärkslöst kuvert i postboxen. Ett kuvert som landat där ända från Metropolen Byhålan i Östergyllen och mammas hand!

Ja, jag heter alltså Jeannette. Det är faktiskt mitt förstanamn och det jag skulle kallas. Till dess att mors och fars öron krullades upp av förskräckelse vid det östgötska uttalet av namnet. Därefter benämndes jag Ulrika, som är mitt andranamn. Två förnamn (av tre) som pastor Farfar gav mig när han döpte mig för snart 52 år sen.

Min intention med den här dagen var att inleda den med sovmorgon. Där fick jag tji DIOWEKT! Jag vaknade till och med en halvtimme tidigare än vad jag gör när jag ska upp och jobba. Fröken Fästmön var Envisa-Lisa idag och ville promenera till jobbet, så efter att jag tittat ut ur sovrummet och in på på toa återvände jag till min sängkammare. Slumrade kanske nån halvtimme innan jag blev klarvaken. Gjorde då en FEM, det vill säga tände sänglampan och läste i ungefär en timme. Och vet du, det kändes faktiskt lika bra som en sovmorgon! Det är en sån lyx att få ligga i sängen och läsa och inte behöva rusa iväg till sitt ostimulerande arbete!

Vackert kort och kaffe

Ett kort till morgonkaffet.

Så småningom klev jag sen ur sängen. När perkolatorn hade morrat klart serverade jag mig den första senapsmuggen kaffe samt sprättade det gröna kuvertet. Inuti låg ett vackert kort.

Mamma är den enda som alltid kommer ihåg mina namnsdagar. Vi har alltid firat namnsdagar i vår familj. Det har blivit nån liten present, kanske en bakelse eller till och med en tårta. Fast inget stort. För det var ju ursprungligen ganska orättvist: pappa hade tre namnsdagar och mamma och jag bara var sin…

På senare år har jag emellertid noterat att mamma har fått svårare att minnas hur jag stavar mitt förstanamn. I dagens kort var en ny variant. Det där är lite lustigt, för när jag var barn var mina föräldrar otroligt noga med att jag skulle stava mina namn rätt. Och mitt förstanamn skulle ha fransk stavning, det vill säga med två n i mitten. Ja jisses…

Peng och trisslott

Peng och trisslott hade mamma lagt inuti kortet.

Inuti det vackra kortet hittade jag en Trisslott och en peng. Pengen lägger jag nog till min sparahög, för nästa vecka lär bilen kosta en hel del om jag ska kunna lösa ut den från verkstan. Men vem vet, Trisslotten kanske bär frodigare frukt..?

Himlen är klarblå idag, men det blåser och termometern på skuggsidan når inte högre upp än till tolv grader i skrivande stund. Efter morgonens firande har jag knåpat ihop ett par jobbansökningar på två jobb jag verkligen, VERKLIGEN skulle vilja ha. Men jag ska ge mig ut sen, för frisk luft och ljus behöver man när man sitter instängd hela dagarna

  • tillsammans med fem andra människor
  • i ett rum utan luftcirkulation
  • med en ljudnivå som får mina öron att krullas upp av liknande förskräckelse som mina föräldrars när de hörde mitt förstanamn uttalas på östgötska

och

  • sladdar att snava på lite här och var

I vart fall bär det av ut när jag har fräschat till mig. Jag måste inhandla middagsmat. I afton serverar köket sill och potatis från Tokerian med gräslök från Annas snälla mammas Slottsträdgård. Och ja. Det blir en liten klar till.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om oro inför morgondagen och skamkänslor inför dagen.


 

kugghjul

Systemet är i olag, kugghjulen vill inte funka som de ska.

Hela systemet mitt verkar vara i olag. I morse ville jag inte gå ur sängen, för där jag låg kände jag inte av ryggen nästan nånting. Och när jag kliver upp vet jag att jag känner av den. Ordentligt. Medicinen och magen går inte ihop heller och utan att gå in på detaljer kan jag säga att det är ganska bra att jag inte äter så mycket. Förutom i fredags hos Fästmön. Då blev det alldeles för mycket lagad mat. Tur för mig att det bara blev lite prästostbågar och några godisbitar igår kväll till middag. (<== ironi, men sant)

Min största oro är förstås hur det ska gå och jobba i morgon. Av förkylningen återstår mest lite nästäppa och hosta, men inget jag mår dåligt av. Det är ryggen… Eftersom jag var dum nog att läsa jobbmejl i fredags inser jag att jag har fått ett uppdrag som kräver rörlighet i veckan som kommer. Och jag vet ärligt talat inte hur det ska funka.

Bakelittelefon

Måste få tyst på oljudet.

Igår telefonerade jag med mamma. Två gånger. Hon blir så orolig när hon förstår att jag faktiskt är sjuk. Och då måste hon liksom ringa en gång till. Efter en stund. När jag försökte slumra lite. Och telefonen var på så långt avstånd att jag måste fara upp ur den bekväma ställning jag hade hittat efter en förmiddag i nästan total smärta (typ en nia av tio på smärtskalan). Men så klart jag blir glad av omtanken. Det är inte det. Det är att en telefonsignal tycks trigga en obetingad reflex hos mig – jag måste bara få tyst på oljudet, typ. Och då reser jag mig för snabbt och obetänksamt – och HEPP! så känns det som om jag ska gå av.

I morse vaknade jag vid sjutiden av att grannen vägg i vägg gapade på sitt/sina barn igen. Det bara ekade. Men faktum är att det lät som om nån plingade på där och bad dem dämpa sig. Jag tycker att man borde förstå det själv att man kanske är lite tystare en tidig söndagsmorgon. Uppenbarligen är det inte så. Men så klart jag blev tacksam för att det blev tystare! Jag kunde i alla fall slumra en stund till. Vägrade gå ur sängen före klockan nio – se inledningen av inlägget.

Dagens mål är att duscha och tvätta håret. Måste bara få igång ryggen så att jag orkar stå den kvart det tar. Egentligen skulle jag inte behöva tvätta håret eftersom jag ska till frissan i morgon kväll och få det både tvättat och klippt. Men jag känner mig ofräsch.

Mamma ska få ytterligare ett samtal idag. Inte för jag vet vad vi ska prata om när det mesta sades igår, men jag får väl passa på att ligga på golvet och göra övningar samtidigt. Det blir bara lite jobbigt att hålla luren då. Samtidigt är det ett bra tillfälle att utnyttja.

Heteronormativt, men lite gulligt, på väggen inne i blomsteraffären.

Nu är det inte min fru som fyller år idag, men jag kunde ju ha skickat blommor till mina fyllande vänner, till exempel…

Om en liten stund ska jag skicka iväg grattis-sms till två vänner som lyckas fylla jämna år idag. Jag skäms för att jag inte har ordnat nånting till dem, men skyller på att jag har varit mer eller mindre däckad i veckan. Icke desto mindre finns det ju nåt som heter internetshopping… Ja, det var mycket dumt och inte snällt av mig alls… 😳

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett frågande inlägg.

 

hosta

Hostan har dämpats.

Nej, nån bra dag har det inte varit idag. Men jag har överlevt. Ryggsmärtorna har nu lugnat ner sig lite grann. Hostan har jag dämpat med nån dryck ur en brun flaska, upphittad vid utgrävningar av mitt kylskåp.

Har slumrat av och till när rygg och hosta har tillåtit. Däremellan har jag läst några rader och skrivit ytterligare ett kapitel på min bok. I huvudet, vill säga. Jag vet inte hur och när jag ska få ner texten på pränt. Detta kapitel handlar om två månader i tid räknat. Ändå gissar jag att det i ord och bokstäver räknat blir ett av bokens längre avsnitt. Å, jag hoppas bara att jag kommer ihåg det jag har tänkt ut!

blodpenna

Varför måste jag skriva den här boken jag har tänkt?

Jag vet inte varför, men det har blivit så viktigt för mig att skriva den här boken. Tidigare har jag haft all tid i världen att göra det. Nu har jag antingen inte tid eller är för sjuk. Ryggen tillåter inte längre sittningar än fem minuter åt gången vid min dator just nu. Och jag orkar inte springa omkring i lägenheten så att ryggraden rätas ut. Den bara knakar, förresten. Riktigt läskigt är det för det hörs…

Vi får se när boken ser dagens ljus. Den blir väl det jag lämnar efter mig en gång. Nu har jag ju inga barn som kan glädjas åt eventuella inkomster från litterärt verk, men jag har fyra bonusbarn. Minstingen och jag har haft sms-kontakt vid två tillfällen i eftermiddag, från var sin sjuksäng. Jag kan konstatera att det är lika trist att vara sjuk när man är 11 som när man är 51…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film. 


En plats i solenVad jag förstår
är En plats i solen (2012) den film som avslutar Peter Flinths regisserande av Liza Marklunds filmatiserade böcker. Jag försökte hålla mig vaken när TV4 visade filmen i kväll, men slumrade av och till i bästefåtöljen. Frågan är om det var för att filmen var tråkig eller för att jag är sjuk? Ryggen värkte ganska bra och febern gjorde att jag hoppade av frossa i fåtöljen.

Den här gången utspelar sig handlingen i Spanien. En svensk familj har hittats mördad i sin lyxvilla – förutom den tonåriga dottern, som är försvunnen. Annika Bengtzon reser dit i egenskap av journalist. Men som vanligt träffar hon en polis och ”hjälper till” – för från mord hoppar handlingen till knarksmuggling. Och mitt upp i allt dyker Annikas ex-man upp.

Låter det rörigt? Ja, det är rörigt. Så rörigt att jag tappar ganska stort intresse ganska snabbt. Det känns som om ingen av filmens berättelser avslutas. Nej, det här var mest en sömnig historia. Två tofflor är ett snällt omdöme.

rosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »