Förföljare – personer som behöver hjälp

Ett inlägg om just förföljare och att vara förföljd.

Nu ska jag sätta foten i ett getingbo. Ett bo fyllt av arga getingar. Men jag är så in i döden trött på att vara rädd. Dessutom sägs det att anfall är bästa försvar… Fast jag tänker försöka redogöra för saker och ting så neutralt som möjligt. Däremot är det förstås min sida av saken. Mina sanningar. Sanningar, som kan vara helt andra än andra människors.

__________________________________________

En av de första gångerna jag var förföljd var jag runt 24 år. Jag fick nattliga telefonsamtal. För det mesta sa ingen något, men ibland hördes tung andhämtning och ibland sluddrade nån nåt. Det var omöjligt att höra ens om det var en man eller en kvinna. Jag fick förstås inte bara förstörd nattsömn, jag blev väldigt rädd. Det gick så långt att jag polisanmälde. På den tiden fanns inte tjänsten nummerpresentation. Spårning av telefoner var nånting som polisen gjorde – om det var påkallat. Till sist fick jag emellertid veta vem som hade ringt mig. Det var en person i min bekantskapskrets. Vi hade inget otalt med varandra, vi umgicks då och då i samma ”gäng”. Men så plötsligt hade personen ifråga fått nånting för sig. Att alkohol spelade en stor roll i det hela är ingen ursäkt. De nattliga samtalen slutade tvärt när jag skickade över kopior på min anmälan samt resultat av polisens spårning.

__________________________________________

Det året jag fyllde 30 träffade jag en person som jag blev kär i. Vi blev så småningom sambor. Ganska snart började det ringa igen – flera gånger om dygnet. Det är väldigt jobbigt när man ska upp tidigt och jobba. Ingen sa nåt i luren, men det hördes att nån var där. Det var fortfarande före nummerpresentationens tid, så vi drog helt enkelt ur telefonsladden när vi inte orkade längre. Ungefär två år senare flyttade vi och bytte i samma veva telefonnummer. Den första som ringde på det nya numret var… vår Dygnet-runt-ringare.

Då fick jag nog och bestämde mig återigen för att polisanmäla och ha spårning på telefonen. Resultatet av spårningen visade att det var ett X till min dåvarande som ägnade sig åt att telefonterrorisera oss – under påverkan av alkohol, förstås. H*n var, enligt egen utsago i polisförhöret, som jag fick ett referat från, inte ute efter att störa mig utan min dåvarande… Men nu var det jag som stod för telefonabonnemanget. Under förhöret erkände h*n alltså. Det tyckte polisen räckte. De ansåg att bevisningen inte skulle hålla! Vem som helst skulle ju ha kunnat lånat personens telefon – alla tider på dygnet – och ringt. Jag hade begärt ersättning för kostnaden för spårningen, men fick inte det. Samtalen upphörde emellertid – till stor del. Inte helt. Vi blev i stället uppringda och hotade av en bekant till min dåvarande och min dåvarandes X. Sista gången vi hörde nåt från nån av dem var när min dåvarandes X hade tagit livet av sig. Det var jag som tog emot det samtalet och det var jag som fick all skuld kastad på mig. Ett hemskt slut, men ett slut som verkligen visade att vår Dygnet-runt-ringare var sjuk och hade behövt hjälp och vård!

__________________________________________

Jag har haft ytterligare ett par ”ringare”. De har emellertid inte varit tysta. De har inte alltid varit så smarta heller. Och nu för tiden finns det ju nummerpresentation. Det var en aning jobbigt att personen ifråga också talade om att h*n kunde se mig i min lägenhet – det var en granne som bodde mitt emot, sa h*n. (Här där jag bor är det hus på alla sidor om mitt.) I samband med ett ideellt arbete fick jag hjälp med den ena personen. Detta var efter att jag berättat om Ringaren i gruppen och blivit så arg därför att h*n gett sig på mitt bonusbarn, som oskyldigt svarade i min telefon här hemma en gång.

En ”kollega” till mig gick helt enkelt hem till personen och frågade varför h*n ringde mig. Då upphörde det. Tills en kväll när personen ifråga ringde och bultade på min dörr… Av nån anledning ringde jag inte polisen utan två personer som då bodde nära mig. En av dem kom över, men då hade Ringaren redan försvunnit. Det slutade med att en av mina räddare ringde polisen – för Ringaren låg nämligen utanför på gräsmattan, dyngrak. Återigen alkohol!

Naturligtvis var jag både glad och tacksam åt hjälpen från mina två bekanta. Men jag var inte kåt!!! Därför blev det ytterst obehagligt när en av hjälparna, efter nåt halvår, började skicka snuskiga sms till mig… Naturligtvis när h*n var berusad.

__________________________________________

I början när jag bloggade var jag en elefant i en glasbutik. Jag var i en akut livskris och tyckte att mina vänner och bekanta vände mig ryggen. Jag kände mig ju också förföljd av en av dem (de snuskiga sms:en). Så jag gjorde det enda jag trodde att jag kunde göra: jag bloggade om bekantingarna, som bodde i mitt närområde. Jag talade inte om deras namn, men uppenbarligen skrev jag så träffande att det tog en av dem mindre än två månader att ”känna igen sig”. Några av dem har inte hälsat sen dess. Det bryr jag mig inte om. En del har börjat hälsa igen ganska nyligen. Några har jag ”pratat ut med”. Och ytterligare några har flyttat eller står i begrepp att flytta. Bland annat en familj, som har försökt få mig vräkt. Vi har yttrandefrihet i det här landet och även om jag inte var snäll hade jag all rätt i världen att skriva på min egen blogg vad jag tycker om folk, som jag gav påhittade namn åt. Men, som sagt, det måste ju ha legat nån sanning i det jag skrev eftersom reaktionen blev så kraftig. I det här fallet handlade det dessutom om att jag vid upprepade tillfällen hade försökt kommunicera verbalt med vuxna representanter i familjen om saker som jag blev störd av.

__________________________________________

Jag ville berätta om detta för att du inte ska tro att jag är nåt helgon, för det är jag inte. Men det har gått fyra och ett halvt år, nästan, sen jag startade min blogg. Det har hänt saker under den tiden också. Det har bland annat hänt att ett X, som påstår att jag förföljer h*n**, har flyttat till närområdet inte bara för första gången utan för andra. H*n har också, tack och lov, flyttat härifrån – för gott, hoppas jag. Jag tror att h*n insåg att det inte var h*n själv som var rädd och förföljd, utan att det var jag som var rädd och förföljd av h*n**. (Jag har för övrigt varit så ärlig att jag har sagt till h*n**  att jag är rädd för h*n** en gång när vi möttes av en händelse på väg till och från affären.) Jag har bott här hela tiden, medan h*n har valt att flytta hit – trots att jag bor här – två gånger. Då kan man inte vara så rädd och förföljd, tycker jag. (Eller tre, om man räknar den första gången när vi var tillsammans. Men DET är – tack och lov! – preskriberat nu.)

__________________________________________

Det låter som om jag är väldigt drabbad, men ärligt talat tror jag inte att jag är särskilt unik. Att vara förföljd är nånting som de flesta kvinnor har varit utsatta för. Även män, säkerligen. Förföljarna själva är också av båda könen. Men lik förbaskat är det jobbigt! Det är störande, man blir rädd, man blir arg…

Varför skriver jag om detta NU? Därför att igår kväll ringde det återigen på min telefon. Och det var en av mina förföljare… (En person jag aldrig har träffat, för övrigt!) Syftet med detta inlägg är att lyfta frågan, ventilera och att försöka att inte vara rädd.

__________________________________________

Med mitt förnuft kan jag inse – och vet själv! – att man kan göra dumma saker när man inte mår så bra. Men vissa människor borde få hjälp att inse att de behöver professionell hjälp, kanske till och med vård, att sluta med sina förföljelser. Det är allt annat än friskt beteende att förfölja nån – på olika sätt – under flera år. Det står jag fast vid. Du kan inte rubba mig.

__________________________________________

Har du varit eller är förföljd??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du vill kan du vara anonym för övriga läsare. Skriv då bara ett påhittat nick och en påhittad e-postadress i kommentarsformuläret som du fyller i den första gången du kommenterar på min blogg! Innan din första kommentar publiceras måste administrationsskorpionen godkänna den!

Administrationsskorpionen i egen hög person.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kan man lagstifta mot föräldrars alkoholintag?

Ett inlägg om alkohol.

Jag läser lite här och var på nätet om en juridikprofessor emerita som vill förbjuda föräldrar att dricka alkohol inför sina barn. Kan inte låta bli att fundera över detta och skriva ner mina tankar.

Min första reaktion är 

Självklart! Man ska inte dricka när man har sina minderåriga barn hos sig!

Men ju mer jag läser, desto mer tycker jag att förslaget känns väldigt krystat. Vårdnadsfylla… För mig är föräldrar alltid föräldrar och vårdnadshavare, även skilda föräldrar som vissa dagar inte har sina barn hos sig. Man kan ju liksom inte avsäga sig sitt föräldraskap bara för att man just den dagen eller veckan inte har barnen hos sig. Det är ju ungefär som att säga att

jag är sosse [nu är jag inte sosse, men…] måndag till fredag när jag arbetar på partikansliet. På helger är jag moderat.

Naturligtvis tycker jag INTE att det är OK att föräldrar super sig dyngraka när de har omyndiga barn i sin vård. Det gäller inte bara skilda föräldrar, det gäller alla föräldrar. Men jag tycker inte att det är fel att kunna ta sig en öl och ett glas vin och sen stoppa där. På så vis visar man ju barn att alla faktiskt inte har problem med alkohol. För alkoholproblem, eller alkoholsjuka, kan ju yttra sig på lite olika sätt. En del kan inte sluta dricka när de väl har börjat. Men många nöjer sig med ett glas vin till maten eller en öl till fredagschipsen. Sen är det bra.

Och faktiskt tycker jag att det inte är nån skillnad om man dricker sig full och oredig med eller utan barn – det är lika taskigt mot barnet vilket som!!! Barn är nämligen inte dumma, de uppfattar mer än vi tror. Att tvingas vara med en full förälder är naturligtvis skitjobbigt för en unge, men att veta att föräldern, på annan plats än med barnet, är full, är minst lika jobbigt för ett barn.

Ett glas eller tre? Vem bestämmer var gränsen går? (Glasen på bilden innehåller alkoholfri granatäppledryck.)

Jag tror inte på att vi ska kliva in i de svenska hemmen och tala om hur, när och om föräldrar – som ju alltid är föräldrar! – ska få dricka sig fulla eller dricka för att det är gott. En förälder som super, för att prata ren svenska, gör ju sina barn illa oavsett om h*n har barnen hos sig eller inte. Hur kul är det med en pappa eller mamma som raglar runt i byn och sluddrar? Inte ett dugg!

När man har mognat i ålder får man vissa insikter. Det var ett tag sen jag fattade att jag varken blir snyggare eller mer spirituell när jag dricker. Inte heller blir jag smartare. Inte tycker jag att andra blir det heller. Jag gillar inte heller att tappa kontrollen. Då är det inte svårt att dricka måttligt. Men måttligt kan ju vara olika för dig och mig och därför är det ju också omöjligt att lagstifta mot vårdnadsfylla.

I stället för att lagstifta tycker jag att man borde sätt in särskilda insatser i familjer där alkoholen tar för stor plats. Frågan är bara vem ska avgöra hur stor plats det får ta? Hur ska det övervakas? Med kameror i hemmen??? Vi måste våga prata om alkohol. Vi måste våga prata med våra barn om alkohol. Vi måste våga ta upp frågan med dem som är sjuka i alkoholism, vi måste hjälpa dem att må bättre. För mår alkoholsjuka föräldrar bättre gör garanterat deras barn det också. Tror jag. Vad tror du?

Läs mer hos till exempel Fatou, som jag tycker skriver klokt om detta! Det är inte lätt att ha en åsikt, men vi måste våga prata om alkohol, i alla fall.

Livet är kort.

Read Full Post »