Ett inlägg om en bok.
För ett tag sen strålade jag samman med Annas snälla mamma i samband med att Fästmön köpte en bästefåtölj. Då hade hon med sig en kasse böcker som vi fick gå igenom innan den skulle lämnas till Myrorna. I den kassen hittade jag Jan Mårtensons deckare Häxan, som jag roffade åt mig. Nu har jag läst boken. Det blev angenäma stunder med god mat och dryck, antikviteter och självaste August Strindberg, minsann! Eller i alla fall den senares konst. Tack, Ing-Mari!
Den här gången hamnar antikvitetshandlare Homan i Frankrike, närmare bestämt i Grez gamla hotell. Nu som då har ett gäng svenska konstnärer samlats. I gänget finns också konstkritiker, konstakademiker och en journalist. Det är en brokig samling människor, men ett tycks de ha gemensamt: hatet mot Pauline, konstkritikern, som går under öknamnet Häxan. Faktum är att hon hatas så mycket att nån tar livet av henne. Eller är hennes fall från slottsruinen en olyckshändelse? Vad har i såna fall hänt med Strindbergstavlan som Homan fått som tacksamhetsgåva för att han räddat en person från att drunkna och som Häxan ”lånat”?
Som vanligt i Mårtensons Homan-deckare är det mycket prat om mat och dryck, men det stör mig faktiskt inte. Inte heller blir jag jättestörd av nyhetsrapporteringen och att de politiska frågor som var på tapeten när boken skrevs omnämns. De tillför förstås inte själva berättelsen nåt. Däremot blir det lite av ett tidsdokument. För övrigt är boken spännande och jag lyckas inte lista ut mördarens identitet trots att Mårtenson på nåt ställe i boken skriver att det klassiska i gamla Agatha Christie-deckare är att den minst sannolika är den skyldiga.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 