Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sliskigt’

Vad heter huvudstaden i Brasilien? Tack vare att de svarar på den frågan vinner Karla och Julie en vistelse för fyra på Bahamas. Filmen detta händer i är Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren (1998) och det blev kvällens andra skräckfilm för Fästmön och mig, denna film sänd via Kanal 5.

Ja vad hände förra sommaren?


Det är den fjärde juli
(min namnsdag, som firas med raketer och fest i USA). Exakt ett år tidigare har Julie och hennes kille Ray råkat illa ut i samband med en olycka – de råkade köra ihjäl en man. För att slippa straff kastade de honom i vattnet, men han var inte död utan kom tillbaka för att hämnas. Det här är uppföljaren till Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren. Ett år senare är Julie på väg till Bahamas med Karla och Karlas kille Tyrell med kompisen Will. Ray och Julie har bråkat och Karla försöker para ihop Julie med Will i stället. Det tycks gå vägen – till dess att de inser att de är strandsatta, ett stort oväder är på gång och de som jobbar på hotellet hittas mördade, en efter en…

Det är rätt mycket skrik i den här filmen också. Amerikanska collegefilmer brukar ju vara såna. Tjejerna skriker och killarna är sexfixerade. (Amerikanska collegetjejer har visst ingen sexualitet.) Det hela är rätt sliskigt och tämligen förutsägbart, men filmen glimmar till och blir lite läskig ett par gånger. Slutet är lite oväntat. Men det kan inte bli fler tofflor än två.


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!


En gammal bild på kvartetten.


När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” 
hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!


Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »