Ett inlägg om en TV-serie.
I kväll var jag minsann piggare än förra lördagen. Men så hade jag Fästmön i närheten. Vi höll oss vakna till Stjärnorna på Slottet och Harriet Andersson, den stjärna jag kanske var mest nyfiken på.

Harriet Andersson, största stjärnan på Slottet den här säsongen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Det var ledsamt att höra om mamman som inte ville ha barn. Det går liksom igen i Harriet Anderssons hela historia. Hon berättar att mamman tyckte att hon var elak. Jag har svårt att tro att ett barn föds elakt.
När Harriet Andersson var 14 år ung började hon tjäna sitt uppehälle. I programmet skämtar hon lite om att hon som hissflicka, det första jobbet hon hade, blev fråntagen namnet Harriet och blev Hissen, och den gången hon kom felklädd till teatern när det skulle väljas skådespelare.
Först var man Hissen och sen blev man Det,
säger hon vid ett tillfälle. Sen berättar hon att hon faktiskt tog emot en Oscar.
Självklart var det intressant att höra om männen i hennes liv: Per Oscarsson, Gunnar Hellström, Jörn Donner och Ingmar Bergman. Alla var ju inte så snälla mot henne, precis… Ett bevingat citat som handlar om den senare av dem blev i programmet:
Står du inte pall för en slät?!
Det här var det allra bästa och mest intressanta programmet i säsongens serie. Och, Harriet Andersson… Du är inte ensam om att gråta i duschen.
Toffelomdömet blir det högsta.
Här kan du läsa vad jag har skrivit om säsongens andra stjärnor:
Livet är kort.