Posted in Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, tagged öppet alla dagar, baksidan, barn, bry sig om, containerrum, dö, djävulusiskt ont i hälen, endabarn, föräldrar, fin, frisk luft, gammal, gång- och cykelväg, glömma, höst, höstdöda grenar, hemväg, herrans liv, hyfsat tydlig handlingslapp, jätteblå himmel, kasta igen, kullerstenar, kväll, Långa vägen, ledsamt, ljus, mamma, middag, nödvändigheter, nervös, Omvägen, omväxling, parentes, port, promenad, Raka vägen, rött guld, rollator, söndagsmorgon, senare, senil, sidor, skön, skönt, skogsparti, slänga igen, sol, Sorgebarn, spatsera iväg, strykbräda, svärmor, tant, tänka positivt, telefoni, The Bells of S:t Mary, tid och lust, tjonga, trapphuset, trappräcke, tre vägar, tunnel, tvaga min hals, tyst, vuxna, Willys, Wordfeud, ylkonsert, ytterdörr on 07 oktober 2012|
6 Comments »
Det finns tre vägar från mitt hem till Tokerian:
- Raka vägen (tar fem minuter)
- Omvägen genom skogspartiet (tar tolv minuter)
- Långa vägen (tar 13 minuter)
Igår tog jag Omvägen, idag Långa vägen. Vad gör man inte för att få lite omväxling? (Ironi, för den som inte fattar.) Senila Damen Tofflan glömde köpa vissa nödvändigheter till morgondagen igår…
Före allt detta hade jag telefonerat med Mammorna. Fästmöns mamma är den bästa förhoppningsvis blivande svärmor man kan ha! Hon ställer alltid upp när hon kan – även för såna som mig som inte riktigt är familj än. När jag tvagade min hals ringde min egen mamma – på minuten samma tid som igår. Idag, annonserade hon igår, skulle hon ringa
senare, framåt kvällen.
Vad jag kan se är det inte kväll än, men det gjorde ingenting. Det är skönt att veta att min mamma bryr sig om mig, ledsamt att hon alltid ska behöva vara orolig för sitt endabarn, sorgebarnet Tofflan.
Och nu en lång parentes som inte för handlingen vidare
i detta inlägg, men som jag ändå vill ha med:
(Andra sorgebarn finns det här i huset. Före klockan åtta i morse var det ett herrans liv ute i trapphuset, nån som tjongade i trappräcket ett par gånger så det lät som The Bells of S:t Mary, en ytterdörr slängdes igen fem gånger och en port kastades igen en gång. Ja, för jag vill ju tro att det är just barn som inte har bättre vett när det gäller hänsyn, och inte deras så kallade vuxna föräldrar. En söndagsmorgon före klockan åtta ska det vara ganska tyst i huset, tycker jag. Men när ylkonserten körde igång fem över åtta gav jag upp…)
Stärkt av mammornas röster och beväpnad med en hyfsat tydlig handlingslapp spatserade jag iväg. Hälen var rätt OK, den började göra djävulusiskt ont först på hemvägen och då tog jag Raka vägen. Såg en tant som satt på sin rollator i solens sken utanför containerrummet och tänkte att så där vill jag också kunna sitta när jag blir gammal. Jag vill bli… gammal. Lite till gammal än vad jag är idag, i alla fall. Det vill säga… jag vill inte dö. Inte än. Så jag travade på och försökte tänka positivt.
”Rött guld igår…”
När man går Långa vägen går man i en tunnel under gatan. På sidorna av tunneln finns det kullerstenar. Kullerstenar är fina, men inte sköna att gå på när man har en ond häl. Även det faktum att kullerstenarna låg på sidan av gladde mig. (Mer jävla positivt tänkande!)
Kullerstenar vid sidan av gång- och cykelvägen är fint.
Solen lyser lika starkt idag som igår mot en jätteblå himmel. Vackert! Och det var skönt att få både frisk luft (nåja…) och ljus.
Höstsol med en jätteblå himmel.
När man kommer från baksidan ser Tokerian inte särskilt öppen ut. Men den har faktiskt öppet till klockan 21 – alla dagar!
Öppet alla dagar till 21.
En lagom promenad blev det. Och nu har jag vilat hälen medan jag har skrivit dessa rader så att jag orkar stå vid strykbrädan en stund. Senare ska jag kolla om Anna har tid och lust att prata en stund med sin nervösa fästmö. Den senare, som försöker se solens strålar mellan höstdöda grenar…
Sol mellan höstdöda grenar.
Vad håller du på med idag då?
Livet är kort. Jag glömde köpa nåt till middag. Och ändå spelade jag inte Wordfeud inne på Tokerian idag…
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 