Alla kan se dig

Ett inlägg om en bok.

---

 

Gotland är, som bekant, Sveriges svar på Englands Midsomer. Men skillnaden är att Gotland faktiskt finns, medan Midsomer är påhittat. I litteraturens värld tas oändligt med människor av daga på den svenska ön. Så sker även i min sjunde lästa julklappsbok från 2015, tillika Anna Janssons sextonde bok om Maria Wern, Alla kan se dig. Tack snälla mamma!

Precis som i TV-serien Shetland försvinner alltså en ung kille på en färja. Den här färjan går emellertid till Gotland, inte Skottland. En äldre dam ser nånting mystiskt och vill kontakta polisen. Problemet är bara att hon är psykiskt sjuk. Samtidigt är det nån galning som ger sig på äldre människor på Gotland och har ihjäl dem. Maria Werns chef Tomas Hartman klarar inte riktigt av utredningen av åldringsmorden – det händer mycket i hans privatliv. Maria Wern tar över när chefen blir suspenderad.

Det händer väldigt mycket på de knappa 300 sidorna som utgör den här boken. Det är, förutom mord, mobbning, äktenskapsproblem, demenssjukdom, pedofili, uthängningar på nätet, sadism med mera. Dessutom finns här en och annan med skyddad identitet. Faktum är att det blir… lite för mycket av det goda onda. Visst är boken spännande.  Och ja, detta med att filma och lägga ut på internet i elakt syfte – att hänga ut nån på nätet för att jävlas – liksom pedofili är hemska saker. Ändå känns det inte helt trovärdigt – verkligheten är så mycket värre och har drivit så många till att ta sina egna liv.

Toffelomdömet blir emellertid högt. Boken är som vanligt välskriven och det är svårt att lägga den ifrån sig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur kan man (inte) förstå att det över?

Ältar gör vi väl alla mer eller mindre. Jag gör det. I skrivande stund ältar jag saker som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är väl så det blir när Fan blir gammal – h*n blir religiös. Det har varit så mycket tjafs i mitt liv att hälften kunde ha räckt. I elfte timmen försöker jag reda upp saker, men jag får erkänna mig besegrad – min tid räcker inte och jag lär inte hinna.  Sätter mig ner och gråter en stund så lättar trycket lite. För stunden.

TÅRDRYPANDE PAUS (ja, här är jag lite ironisk mot mig själv och den offerkofta jag tar på mig en stund)

Härom kvällen såg jag en intressant intervju med Carin Götblad på SvT. Du vet, hon som tidigare var länspolismästare i Stockholm och som numera är regeringens samordnare mot våld i nära relationer. Man kan tycka vad man vill om Carin Götblad, men det finns en massa gott hon har gjort. Och när hon berättade om sitt engagemang kring människor med självmordsproblematik var det svårt att inte bli imponerad. Skälet var att Carin Götblad själv hade drabbats genom en närstående. Enkelt och rakt på sak beskrev hon bemötandet i vården, när allt den inblandade medicinska personalen återkom till var organdonation eller inte. Vidare, när sjukshusräkningen kom för den närstående som sen avled. Hur kallt hon som närstående blev behandlad. Men också hur hon försökte söka hjälp men ingen fick. En sån person måtte vara en otrolig resurs när det gäller att arbeta förebyggande mot självmord!

Jag fick också skratta lite under intervjun, detta när Carin Götblad beskrev hur hon själv hade kallat in ett antal ungdomar till stormöte. Mötet blev kaotiskt, ungdomarna tycktes bete sig hur som helst och lite till och hon tänkte, mot slutet

Aldrig mer!

Men så, när de skulle skiljas åt, kliver var och en av de inbjudna ungdomarna fram till henne, tar i hand och tackar. Då kunde hon inte spotta i dessa händer utan arbetet med de unga fortsatte och blev framgångsrikt.

Efter intervjun ägnade jag en stund åt Veckans brott som leds av Camilla Kvartoft. Camilla Kvartoft leder även Leif GW Persson till viss del, och det tycker jag är bra. Av de fall som togs upp berördes jag särskilt av det med pappan som mördade mamman framför parets två små döttrar. Detta fall är dessvärre inte det enda i sitt slag. Det är inte bara kvinnor som mördas, men de flesta är kvinnor. I det fallet som togs upp i TV-programmet hade paret separerat. Kvinnan kände sig rädd. Efter separationen sökte han upp henne flera gånger och hotade henne, vid ett tillfälle höll han henne fängslad, till och med. Kvinnan sökte hjälp och skydd, trots besöksförbud och skyddad identitet. Men hon fick uppenbarligen inte varken hjälp eller skydd eftersom mannen en dag lyckades mörda henne. De två flickorna blev på en kort stund både moderlösa och faderlösa.

Vad är det som gör att en före detta partner inte kan acceptera ett relationsslut? Vad är det som gör att man inte vill inse? Och vad är det för krafter som får en person att tänka att

Om inte jag får henne/honom, ska ingen annan få det heller!

Och så mördar man. Nej, vår värld är en märklig värld. Jag har inga svar på frågorna.

Förresten är det många frågor just nu som jag inte har svar på. Jag vill gärna veta saker, men får känslan att jag bara ältar och är dum i huvudet som inte fattar. Varför kan jag inte förstå att det över när det gäller vissa människor? Hur kan jag inte förstå? (Det handlar inte om min älskade, som har fått höra så mycket ont om mig men ändå valt att stanna med mig.)

Idag har jag sträckt ut några fingrar i olika riktningar och min hand har blivit spottad på. Jag måste ändå fortsätta så länge jag orkar. En dag är allting över. Då har jag i alla fall försökt – och misslyckats.

Livet är kort.

Read Full Post »

När mardrömmen blev sann

En stark kille, på väg att bli framgångsrik inom musikbranschen, bryts sakta men säkert ner. Kvinnan han blir förälskad i misshandlar honom. Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann tar upp nåt så ovanligt som mansmisshandel – av en kvinna. Jag fick boken i julklapp av vännen Jerry. Tack!

En ovanlig och viktig bok!

                                                                                                                                                       Glenn Forrestgate arbetar som skivbolagsdirektör och hans grupp börjar få gramgångar. Men när han träffar Melina får han uppleva sin värsta mardröm. Hon är lynnig och egocentrisk – och väldigt sjuk. Dessutom misshandlar hon sin pojkvän. Sakta bryts Glenns självförtroende ner. Resan tillbaka till livet går emellertid – via en psykvård som fortfarande på 2000-talet har stora brister – med Glenn ombord. Bara det att han lever med skyddad identitet idag. Mansfrid i Sverige? Glöm det!

Redan i början av boken börjar jag undra. Vad är det för 24-årig kille som anser sig lurad av en tjej till att bli pappa? Jag menar, vet inte 24-åriga killar hur barn blir till och hur man skyddar sig för att det INTE ska bli barn? Och sen, när Glenn träffar Melinda och hon börjar bete sig otroligt märkligt och nyckfullt och till sist börjar slå honom – varför drar han inte? Och varför är det den kvinnliga vårdarens fel att de båda börjar flirta? Såna här frågor ställe vi allt som oftast till kvinnor i motsvarande situation. Men är det så att vi förväntar oss att det ska vara annorlunda för en man, att han ska vara på nåt sätt starkare?

Även om detta inte är nåt litterärt mästerverk – vilket författaren själv erkänner i slutet – är det en otroligt viktig bok. Viktig därför att den tar upp våld i en relation där misshandlaren är kvinnan. Lite blåögd kan jag nog tycka att Glenn är och jag tycker att han lite för ofta skyller på kvinnorna i sitt liv – de är de onda, de har onda avsikter. Men… orsakerna till att man stannar i en destruktiv relation kan vara oändliga – och inga. De kan vara stensäkra – och falla lika lätt som korthus. Bara den som själv har varit där vet vilket helvete det är – och varför man stannar ändå. Att bli misshandlad av en kvinna är dessutom skämmigt, förstås, och ett skäl till att man inte anmäler eller drar. Skälen kan, som sagt vara, oändliga. Tro mig, för jag vet.

Den här boken får högt betyg trots en del språkliga fel. Men den berättar en viktig historia. Läs den!

Read Full Post »