Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skvallerkärringar’

Nej, min kropp kämpar just nu mot en förkylning, helt klart. Jag vågar inte C-vitamin-chocka mig eftersom det gick som det gick sist med magen, men nog har jag tagit en eller två brusisar både igår kväll och i morse. Förhopningsvis försvinner kylan jag känner, den kyla som har gått från näsans yttersta spets och som just nu befinner sig i bakre delarna av näsgången. Mycket nässnack här, men du måste tänka på att jag ju har en skitstor kran och att det blir jättebesvärligt när jag blir förkyld. (Jag kan bara föreställa mig hur en otit skulle vara, med mina elefantöron…)

Kranen är skitstor.


I morse hade jag minsann ingen lettisk ostkaka
att frukostera på, men jag träffade Lucille utanför porten och kunde tacka henne. Vi pratade åkommor och lite annat. Under tiden vi stod där passerade en Icke-Person.

Konstigt, h*n brukar hälsa…

sa Lucille.

Ja, ja,

svarade jag,

h*n hälsade ju inte för att du står här och pratar med mig.

Gissningsvis hatar Icke-Personen mig lika mycket efter tre år som jag hatar Odjuret (fast det är tre och ett halvt år för mig.). Jag kan inte ta tillbaka mina ord, även om de var elaka, för jag står för dem. Samtliga inblandade hade alias och om man då själv kände igen sig måste jag ju ha träffat lite rätt. Träffat ömma punkter. Jag har inget att säga till mitt försvar, mer än att jag var arg på allt och alla just då. Sviken. Och jag slogs mot hela världen, även mot Icke-Personer som egentligen inte betyder ett skvatt för mig.

Tiden går och även om jag är hatad och hatar, känns det inte längre så svårt. Det finns snälla människor omkring mig, som Lucille, och som H, som jag också brukar heja på och prata några ord med. Märkligt att skvallerkärringarna inte informerade H… Men gissningsvis hade de fullt upp med att rasa över mig. Och mina ord.

Varje dag när jag kommer till jobbet brukar jag hälsa på den första jag möter med ett äkta leende. För här finns bara människor som är snälla mot mig. Då är det inte svårt att vare sig le eller vara äkta själv. Och när jag kommer in i hissen pratar den småländska med mig, nåt som gör mig lite full i skratt. Tänk, jag jobbar i ett hus där hissen pratar småländska…

Talking of which, nu ska jag jobba!

Read Full Post »

Torsdag och som vanligt dags för veckans höjning (mys) respektive sänkning (rys). Inte svårare än så här:

Mys

  • Modiga L (som vågade klampa in och som gjorde nåt när det var värsta krisen)
  • Omtänksamma K och R (K, som tränger sig på och aldrig ger upp, R som peppar och skickar små roliga presenter. Jag lägger inga länkar här, sorry, det är för privat!)
  • Bästa Fästmön (som jag älskar så och som jag vill leva med resten av mitt liv)
  • Duktiga Linn och Duktiga Johan (som sköter sina jobb ansvarsfullt!!!)
  • Födelsedagsbarnet FEM(tio)! Grattis, grattis!
  • Lisbeth (som borde bli Lustifikationsminister, rolig som hon är!)

Rys

 

Read Full Post »

Jag delar inte precis massor av egenskaper eller företeelser med Blondinbella. Men… Nu när hon har brutit ihop och sökt läkarhjälp eftersom hon har (haft) en stalker efter sig kan jag emellertid känna ett närmare förbund med tjejen.

Jag blir förbannad när jag läser att hon gjort anmälningar om stalkern, men inte fått nån polishjälp. Hon har varit förföljd och mordhotad och känner sig otrygg i sitt eget hem. Och i tisdags sökte hon läkarhjälp. Där fick hon – sömntabletter. Vidare ska hon kontakta ett säkerhetsbolag som ska hålla koll på lägenheten. Och kanske en psykolog.

Varför har inte polisen gjort nåt? Varför tar man inte anmälningar om stalkning på allvar?

Jag har själv gjort flera anmälningar. Vid två tillfällen har jag anmält telefontrakasserier. Trots att det blev bevisat svart på vitt varifrån samtalen kom hände ingenting. Så småningom – och nu snackar vi år – slutade telefonterrorn. Och det är jag självklart glad för eftersom jag i dagsläget behöver vara tillgänglig på telefonen 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Varför jag måste det är inget jag vill skriva om i ett öppet inlägg, men var snäll och ifrågasätt det inte – jag har mina skäl. Men hur som helst, det tog år innan terrorn upphörde.

Idag är jag fortfarande ”skadad” av telefontrakasserierna. Jag kollar alltid numret på den som ringer och jag svarar inte gärna på ett okänt nummer. Om jag svarar, kan jag låta väldigt kort och misstänksam. Jag gillar inte när nån vän eller bekant ringer och telefonskojar – jag blir livrädd.

Sen jag började blogga har jag blivit stalkad av och till. Tyvärr är det sånt man får ta när man skriver så öppet som jag gör. Yttrandefriheten är inskriven i grundlagen, fast det tycks inte folk förstå. Men jag kan verkligen inte förstå att min ringa person är så intressant att man stalkar mig år ut och år in samtidigt som man vet att man inte är välkommen. Är det roligt att jag är rädd och förbannad? Om du tycker det är du rätt sjuk, skulle jag vilja påstå.

Jag vet att jag har läsare som jag mest önskar dit pepparn växer. Men majoriteten som läser min blogg är varmt välkommen. Jag försöker fokusera på vänligt inställda läsare. Stalkare, skvallerkärringar och annat pack som kommer på köpet när man har en välbesökt blogg försöker jag ignorera. Personligen skulle jag aldrig nedlåta mig till ett sånt beteende som att följa nån som jag avkyr på hans eller hennes blogg. Bara så dumt…

Men dummast av allt är när nån stalkar nån och det går så långt som till hot – och polisen inte tar offrets anmälan/anmälningar på allvar. Det är värt en svart bak, det.


En svart bak till polisen som inte gör nånting åt anmälningar om stalkning.

Read Full Post »

Det är ingen bra dag för mig idag. Idag är det svårt med sociala kontakter, men jag försöker att ”utsätta mig” för det jag tycker är svårt för att jag vet att det är bästa medicinen. Jag har varit med Fästmön och handlat, jag har haft ett vuxet samtal med Frida och jag har fikat med barnen minus Linn men plus deras snälla mormor. Så säg inte att jag inte försöker. Däremot känns det som om jag var tvär mot två vänner via mejl, men det är svårt att förklara varför jag inte orkar mejla, men klarar att blogga – också om trams. Fast glöm aldrig bort att bloggen är min gratisterapi!!!


Det kan vara svårt att förstå att jag klarar att skriva på vissa håll och på andra håll inte.

                                                                                                                                                     Familjen vill jag orka finnas till för mest. Det är också i familjen jag finner kraft att orka en timme eller en dag till. För där är jag så gott som oförställd. När jag bloggar är jag en roll – ÄVEN om jag skriver mycket personligt och absolut inte ljuger.

Idag räckte krafterna knappt till familjen heller. För hur det än är kan man ju inte sätta sig ner och vråltjuta när man har barn och unga omkring sig. Och det är ju på gott och ont! Jag tränar mig i att hålla masken och behärska mig, samtidigt som jag befinner mig i en omgivning som vill mig väl.

Det bara är en sån där dag idag när inte mycket är bra. Jag är orolig för framtiden, orolig för ekonomin. Och även om jag vet att rättvisans kvarnar mal så skänker det mig inte mycket glädje. Möjligen, som sagt, att jag blir nöjd med att kanske få bekräftat att det inte var mig det var fel på. Men det ger mig inte mitt gamla liv tillbaka och ett jobb måste jag ha så att jag kan betala mina räkningar och inte hamnar på den där parkbänken som alla tror att jag skämtar om hela tiden. Du ska veta att det är allt annat än ett skämt.

Jag känner en sån skuld gentemot Anna och min lilla mamma, framför allt. Anna får bära ett sånt tungt lass och min tanke var ju att avlasta henne. I stället får hon bära mig också vissa dar och det var absolut inte meningen.


Anna du, du skulle inte behöva bära mig också…

                                                                                                                                                                   Min lilla mamma drabbas av elakheter på grund av mig och det har jag svårt att acceptera. Jag erkänner, jag kan vara skitförbannad på mamma ibland, men det har jag rätt att vara – precis som hon har rätt att vara skitförbannad på mig. Men ni skvallerkärringar, gå på mig i stället, inte min mamma. Min mamma har ett tungt nog kors att bära ändå. Jag tycker att hon är beundransvärd hon också som har orkat med allt som har hänt sen sommaren 2006 utan att bli totalt snurrig i bollen!


Fast ibland är hon en riktig kladdmaja, mamma! 😀

                                                                                                                                                        Jag hade tänkt lägga det här inlägget bakom lösen, men jag ska blotta mig. Det ingår i projektet att bli mitt nya jag. Ett ödmjukare jag. Ett jag som vet att allting kan gå itu – och inte bara itu utan till och med i tusen bitar…

Nej, idag är det ingen bra dag, men då borde den ju verkligen kunna bli bättre..?

Read Full Post »

Vännen Jerry har en intressant 4-lista på sin blogg och jag antar utmaningen och är lite 4-ig.

4 TV-program jag ser:
Desperate Housewives, Pensionärsjävlar, Brottet, Mördare okänd, Babel. Äh, det blev ju fem…

4 saker jag har gjort idag:
Bloggat, putsat fönster, pratat med Älskling, ätit frukost.

4 saker jag längtar efter:
Anna, att allt ska bli som vanligt, Allhelgona, frid.

4 saker på önskelistan:
Ett jobb, en ny mobil med en bra kamera, bilklädsel, böcker.

4 saker jag avskyr:
Arbetslöshet, oärlighet, svek, skvallerkärringar.

4 jag utmanar:
Alla som känner sig hågade! Gör som jag, klepta listan och fyll i dina egna svar!

Read Full Post »

Ja vad ska man säga??? Akuten på Sjukstugan i Backen är världens tråkigaste ställe, likaså kärllab. Konsten är skitful och på kärllab var personalen mest sugen på att umgås med varandra, typ. Men jag fick en väldigt bra syrra som ultraljudade mitt ben. Däremot gillade jag inte att gå tillbaka till akuten för att träffa doktorn…

Jag har haft ytliga proppar i mitt ben, inga djupa. Men flera av mina värden var så dåliga att jag nu blev inlag på en medicinavdelning för utredning. Fick ligga på akuten – jag har ingen ork – fram till eftermiddagen då jag kom upp på avdelning. Naturligtvis är den första jag ser en bekant – hur kul är det..? NOT! Om det hade varit en KUL bekant hade det varit kul, men en närboende…  Men doktorn på akuten var jättesnäll och hon får flera rosa tofflor för att hon var så mänsklig och inte lekte små-Gud.

Jerryvännen har lovat att ta hand om både min bil och sin son. Tanken var att jag skulle vara med Elias och tonåringarna i kväll, men det går ju inte. Jag ligger ju här… På en avdelning på Sjukstugan i Backen. Dit jag verkligen inte ville. (Nu blev det väl fart på skvallerkärringarna i närheten, men passa er för att försöka kolla min journal – sånt är straffbart!)

Annaälsklingen har jag pratat med som hastigast och messat en massa. För som tur är får jag ha mobilen på. Jag har beställt patienttelefon, men den blir nog inte inkopplad förrän i morgon. Lilla datorn har jag i alla fall fått liv i, så jag har nåt att roa mig med.

Mamma har jag pratat med som hastigast två gånger, hon är naturligtvis utom sig av oro.

Uppe på avdelningen var de väldigt snälla och välkomnande och tre (3) personer erbjöd sig att sticka mig. Syster M vann! Fast hon lyckades inte sätta nål i handleden för kärlet sprack och patienten svor och fick lägga sig ner eftersom hon blir yrslig av nålar och blod, även sitt eget. (Maken till vekling finns väl inte?!) Av en annan snäll syster fick jag mat. Då hade jag inte ätit sen klockan sju i morse…


Mums att äta när rumsgrannen sket ner sig…

                                                                                                                                                       Jag har lämnat en del blod, kommer inte ihåg vad det var för prover som togs. Och i morgon ska jag på nån otrevlig undersökning som innebär att jag måste fasta från midnatt.

Som sagt, tur att jag har med lilla datorn för min rumskamrat har nog inte förstått att jag är här… Nu ligger jag och väntar på Jerry som ska komma och hämta min bilnyckel.

Uj! Nu kom det MER mat! Jag lyfter på locket och kikar vad det är…


Kycklinggryta ska det visst vara…

                                                                                                                                                           Kanske bäst jag sätter tänderna i maten. Vill ju inte verka otacksam, men… Hörs kanske senare…

TACK till alla som hört och hör av sig! Jag har mobilen på, som sagt, liksom datorn. Av och till, i vart fall! Kramar till er alla!

Read Full Post »