Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skuldkänslor’

Avskalat. Modigt. Sorgligt. Och ändå hoppfullt och livskraftigt. Så vill jag sätta mina ord på den tredje delen av När livet vänder. Det program där Anja Kontor möter Ulrika som förlorade sitt enda barn i en trafikolycka.

frostigt löv på gräs

Ett löv dör och faller av sitt träd, det sker varje år. Men barn borde inte få dö före sina föräldrar.


Ulrika körde själv olycksbilen.
Med i bilen fanns en kompis och hennes barn. Alla blev skadade, men de båda pojkarna dog. När Ulrika berättar om olyckan gör hon det i presens. Det enda som hörs är hennes röst. Ibland pausar rösten och vi får se på naturbilder i rutan, nån gång lite musik till. Men det är avskalat, det är jobbigt, man kommer inte undan. Barn borde verkligen inte få dö före sina föräldrar. Och hur klarar en förälder av att gå vidare?

Det klart att Ulrika själv ville dö när hon fått veta att sonen Jonathan hade förolyckats. Som tittare får vi inte veta hur lång tid det tar innan det vänder, innan Ulrika gör en deal med sig själv om att inte dö utan fortsätta leva.

Men hon gör dealen och hon lever idag. Hon har flyttat från huset på andra sidan Vättern till en lägenhet i Uppsala, nära kompisen som var med i bilen vid olyckan, kompisen som också förlorade en son. Man skulle kunna tro att vänskapen gått sönder, att skuldkänslor skulle ersätta vänskapsbanden. Men Ulrika och hennes kompis har blivit ännu tajtare – de två är ju de enda som vet hur det känns.

När Anja Kontor frågar var Ulrika tror att sonen finns nu, svarar hon att hon tror att han finns i nån sorts himmel…

[…] en plats där tiden står stilla […]

En mycket stark halvtimme, som knappast kan ha lämnat nån som tittat oberörd (om tittaren då inte har ett hjärta av sten). Anja Kontor är lysande, hon låter huvudpersonen tala så gott som fritt, passar in med några frågor då och då för att leda berättelsen vidare.

Det här var ett riktigt bra TV-program, jag är alldeles matt. Nu ska jag försöka se de två tidigare programmen, som jag missat, på SvT Play. Totalt blir det åtta program.

Det känns fånigt att sätta Toffelbetyg på nånting så bra, men jag gör det ändå. Och självklart blir det det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är lite kortare för en del.

Read Full Post »

Jepp! Rubriken säger

Kunskap!

och det är precis vad jag får varje dag på arbetet. Jag kan inte säga tillräckligt många gånger hur tacksam jag är för detta! Men också hur jäkla medveten jag är om att allt kan ryckas ifrån mig om en timma eller ett par månader. Men jag kan inte tänka så, jag vill inte tänka så. Jag vill tänka på framtiden med tillförsikt. Försiktig tillförsikt. I morse mötte jag förra kollegan M och jag kände nästan skuldkänslor för att jag har ett sånt fint kontor och förmånen att få jobba i en sån stimulerande miljö – medan M delar rum med tre (3) kollegor… Inte särskilt optimalt…

Jag jobbar på med intervjuerna denna vecka och nästa, detta för att jag har ett avstämningsmöte med prefekten efter påsk och dessutom ska ha en dragning i ledningsgruppen en dag senare. Omvärldsbevakningen verkar funka nu, men via mig. IT-ansvarig har skapat en funktionsbrevlåda dit mejlen ska styras. Nu gäller det att få alla 40 -50 pers att ansluta sig dit… Jag kan vara väldigt övertygande när det behövs, samtidigt som jag respekterar den som vill stå utanför och som har godtagbara skäl. Vidare försöker jag bygga upp institutionens intranätsidor och arbetet går framåt! Det är så kul att få vara med från början – och så vet jag att jag gör en insats och avlastar S som har massor att avsluta innan bebisen kommer!

En frukt från kunskapens träd?


Det är inte så lätt att knapra på frukt
– från kunskapens träd? – när det står ett påskägg med godis bara en bit här ifrån. Men jag försöker låta bli och jag försöker rikta tankarna åt annat håll. En tanke som just slog mig var hur farfar Pastorn skulle ha tänkt och tyckt om mitt nuvarande jobb, där kunskapens frukt är baserad på bevisade teorier och inte teologiska… Samtidigt har jag fått höra att farfar var hyperintelligent och kunde ha blivit vad som helst. Men han brann i tron och blev pastor. Och det är värt mycket respekt, det också. Farfar hoppade över två klasser i grundskolan, jag endast en. Så man kan väl säga att jag kanske har ärvt en liten del av intelligensen, men inte så mycket… 😉 Andra klass, som Elias går i just nu, har jag bara gått i två månader. Sen hoppade jag vidare och fick ny fröken och nya klassisar – FEM, till exempel, och min f d fru – och en ny skola. Tjolahopp, liksom!

Idag är det institutionsmöte, tror jag. Jag misstänker att vi fikar och äter godis och laddar för morgondagens påsklunch, Swedish Sandwich Cake! Det är underbart med

a bilingual uni!

Read Full Post »

Ett mobbat barn, ett egensinnigt barn, en hustru med förkärlek för de döda och han själv med sin sömnsjuka. Det var sannerligen ingen frisk familj! Och det var D:s familj. Min egen hade även den sina mindre tilltalande sidor och hemligheter,  men inte några mystiska sjukdomar eller åkommor av sådan art. Emellertid var det ju det här med… E. Och mig.

En gång hade ett val gjorts. En gång hade en av oss valts bort och en valts till. Eller snarare, mina föräldrar hade sannerligen tänkt i 50-50-modellen. En av föräldrarna hade efter valet flyttat cirka 30 mil norrut. Det fanns inte en tanke på att våra stigar skulle korsas. Men det gjorde de. Och det var ju så märkligt, sorgligt, fantastiskt alltihop! Från dagen vi möttes blev vi oskiljaktiga. Och med all respekt!

Emellertid beslutade vi gemensamt – sedan dagen vi möttes fattade vi alla beslut gemensamt – att hålla ”oss” hemligt. Det var endast ett fåtal som kände till vår existens och hur vi för alltid var sammanlänkade.

Och nu… Idag… När jag bär E:s guldkedja runt halsen, hans ring, den märkliga lilla nyckeln… Han är mig alltid nära, trots att han inte längre finns här. På grund av D. Men D ska få vara kvar här ett tag till. Vandra i sina plågor, halvt galen av sorg. Och skuldkänslor. Det är skuldkänslorna jag vill åt. Sen ska han få dö. Långsamt.

Read Full Post »