Det magiska huset

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den som läser vad jag skriver om böcker här tror säkert att jag antingen ger alldeles för höga omdömen – eller faktiskt bara läser bra böcker. Därför skadar det ju inte om det kommer en… mindre bra bok emellanåt. Hur som helst tackar jag vännen Agneta, för James Herberts Det magiska huset följde med mig hem från henne i en papperskasse.

Mike och Midge bor i storstaden London, men drömmer om ett hus på landet. Och en dag träffar de rätt – huset Gramarye ligger dessutom nästan mitt i skogen. Det är ett märkligt hus med bland annat ett underligt, runt rum. Paret låter renovera huset och flyttar så småningom in. Det dröjer inte länge innan det börjar hända konstiga saker – allt ifrån fågeln med den brutna vingen och ekorren till fladdermössen på vinden och Midges tavla. Men vilka är egentligen synergisterna? En ”vanlig” religiös sekt, eller?

Jag ska erkänna det med en gång: jag valde den här boken efter omslaget. Jag tyckte att det såg lagom läskigt och skräckfyllt ut, med en märkligt gammalt hus och en skrikande kvinna. (Sen visade det sig att kvinnan i boken, Midge, var långt ifrån nån rädd liten tjej. Om det var nån som var harig så var det Mike, han som kallar Midge sin ”pussilurvunge”… Maj gadd!) Det lustiga var att författaren själv brukade designa sina omslag. Och författaren sägs, på ena skyddsomslagets flik, vara Englands svar på Stephen King. Nåja… där kan jag väl inte riktigt hålla med. Men James Herbert var bestsäljare och han gick bort så sent som förra året, inte ens 70 år fyllda.

Den här boken skulle ha kunnat vara en bra skräckroman. Potentialen finns. Men författaren klarar inte riktigt av att bygga upp den stämning som detta kräver. Slutet känns det mest som ett hafsverk.

Nja, Toffelomdömet blir väldigt lågt. Väldigt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag skiter i allt, men det skiter jag i…”

Ett inlägg om ingenting särskilt.

Igår var det full rulle tamejtusan hela dan. Dagen idag verkar inte bli bättre. Jag vill bara sitta ner med min bok på gång, men det tycks vara omöjligt. Måndagen innebar shopping, artikelproduktion, medicininköp, matlagning, tvätt, presentinslagning, telefonering och sånt. Idag ska jag försöka orka gå ut med sopor och slänga min gamla dörrmatta.

Det går åt en massa medicin just nu. Och för att du som är nyfiken och inte vet vad Omeprazol används mot kan jag berätta att jag äter det mot mitt bråck på magmunnen. Utan Omeprazol kräks jag hela tiden. Nöjd?

Ett jävla liv var det här tidigt i morse. Jag fick för mig att nån höll på att flytta, men det var två unga tjejer som städade i trappuppgångarna. Eller de körde nån sorts poleringsmaskin. Maskinen i sig lät ingenting, det var tjejerna som lät. Är alla unga människor hörselskadade nu för tiden? Jag bara undrar eftersom alla samtal tycks föras skrikande. Kulmen nåddes när den ena tjejen stod utanför trappuppgången och skrek i sin mobil om hur poleringsmaskinen krånglade.

Det var solsidan, det. På skuggsidan regerar ju andra som inte drar sig för att flytta tunga saker före klockan åtta. Eller låta sina barn vara ute och leka då. Små barn. Små barn som tar efter sina föräldrar. Men det vågar fan säga nånting, för då springs det väl med listor här i hemmen (vissa utvalda, som alltid) igen. Vännen K berättade att h*n gjorde misstaget att säga ifrån åt en mamma. Jisses så h*n fick sina fiskar varma! Mamma sa att h*n

[…] förstörde barnens glädje […]

för att h*n påpekade att de förde liv, klängde högt och lågt och mest i späda trädgrenar, ritade på marken och på riktigt förstörde utemiljön som h*n som bostadsrättsinnehavare varit med om att betala via sin månadsavgift. Det är inte ens troligt att Sura Mamman med tillhörande vildbasare bor i föreningen. Men stick då! Pucko!

Prefekt 2 har ännu inte svarat på mitt mejl, så jag vet fortfarande inte om jag måste åka och skriva på nåt papper eller om jag får det hemskickat. Jag misstänker starkt att han inte ens har orkat läsa mejlet. Han är nämligen känd för att bara läsa första meningen. Därför har det varit av yttersta vikt att man har en bra rubrik och en lockande inledning när man har mejlat honom. Gissningsvis hade jag inte det när jag skrev i söndags förmiddag.

Jag har börjat packa. Jag ska fortsätta med det. Sen tar jag soporna och kanske en ny tur till apoteket. Glömde ju en sak igår!

I kväll ska vi dela en kulinarisk upplevelse, Fästmön och jag. Vi har reserverat bord på Restaurang Messob och förväntningarna är höga. Jag menar, ett ställe som serverar Den glada giraffen som dessert…

Livet är kort. Och just nu skiter jag i allt. Eller nej. Det mesta. Men det skiter jag i. 

Read Full Post »

Smuts-/fettgult

Mina tankar var smutsgula i morse när jag åter väcktes av smällande ytterdörrar och skrikande barn. Det har varit lugnt nu i några dar, men säg den frid som varar för evigt… Och okejrå, jag kan väl vakna klockan sju en måndagsmorgon även om jag inte ska nånstans. Fästmön är hemma hos sig och vad jag förstår har morgonen gått bra även utan Taxi Tofflan. Men det var en liten herre som klagade igår. Och jag förstår det. Det ÄR långt till fritids/skolan från mamma…

Idag ska jag städa lite här hemma, för jag gissar att jag får besök av släkt i veckan. Eftersom jag är uppfostrad av mina föräldrar ska man se till att man har ett dammfritt hem. Sånt sitter i benmärgen, numera.

Det jag har ägnat morgonen hittills åt är att försöka handdiska rent ett uräckligt fettfilter som i vanliga fall sitter i min köksfläkt. Nu ligger det och doftar diskmedel i diskstället. Det var nog det vidrigaste jag har gjort på länge… Urrrrrk!

Jag grinade lika glatt som min disksvamp.

                                                                                                                                                     Detta med att diska fettfiltret i köksfläkten är nåt man verkligen borde göra oftare! Men jag kan villigt erkänna att det inte var särskilt skönt för en sårad tumme att gång på gång repas mot metall… Händerna är nu torra men ändå feta – och luktar stekta. Inte så najs… Glömde det där med gummihandskar i min iver. Jag menar de mindre glada känslorna att bli väckt när man sover som bäst coolas ner rätt bra genom att skura fettfilter…

Igår kväll kände jag av benet igen. Nu drar det på baksidan av benet, en mycket oskön känsla. Känsla, för resten… Jag har inte så mycket känsel i benet, det liksom domnar från hälen upp till lårets baksida. Mindre skönt, men jag har säkert suttit i ett konstigt läge, så ingen behöver ringa 112. Det kanske räcker med att jag utför ett nummer av den berömda Lårdansen!

Nu ska jag bädda och läsa lokalblaskan, innan dammvippan åker fram. Fast först kommer tredje delen i Rippes story alldeles strax!

Read Full Post »