Engelska namn är inte alltid så lyckade…

Ett inlägg om namn.

---

 

Varning för snuskig humor!!!

Ibland är engelska namn inte så lyckade. Eller rättare sagt, de lockar till skratt för en svensk läsare. Förra månaden läste jag en bok på engelska, Light shining in the forest. Inte nog med att en av karaktärerna hette Willie, som ju betyder snorrkass (eller snopp, dårå, om du inte känner till familjens interna namn) på svenska. Tjejen han dejtade hette… Pippa (ingen översättning behövs).

Dessutom höll jag på att skratta läppen av mig när jag kom till det här stället i boken:

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De tysta

Ett inlägg om en bok.

---

 

Sånt som är medvetet roligt tycker jag mest är irriterande. Men Björn Hellberg, alltså… Till minne av hans rendez-vous i Uppsala med min fästmö i december köpte jag hans senaste deckare i Lovikenserien, De tysta. Det blev en julklapp till Anna. Och som vanligt lånade jag boken jag gett bort och läste för egen del.

Två parallella historier bildar en gemensam. Men det börjar med ett hastigt dödsfall. Polisen kopplas in eftersom sonen till den döde misstänker att fadern mördats. Strax därpå får ytterligare en person utgå ur handlingen. De två döda har en gemensam nämnare och det är Lyselska skolan. Fast märkligt nog är den som borde vara mördaren redan död för egen hand… Poliserna Carina Keller och Stig-Allan Jönsson är tillbaka i denna den femte delen i serien. Här jagar de mördare och mobbare och träffar på halvtokiga rektorer och vaktmästare.

Det här är riktig underhållning för mig! Jag läser en spännande historia, samtidigt som jag bitvis skrattar läppen av mig åt framför allt de dråpliga männen i romanen. De är så där icke beräknande roliga och sånt gör mig fnissig som bara den. Till och med i slutet vid upplösningen när Stig-Allan räknar förundersökningsledarens glasögontics… Jag ser en hel del av författaren själv i Stig-Allan.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skratt och svart

Ett blandat inlägg.

---

 

Att skratta läppen av sig kan vara kul – om man skrattar åt andra…

Om jag avslöjar nivån på dagens roligaste tycker du säkert att jag är helknäpp. Och det är jag ju! Du har rätt! Men faktum är att jag nästan skrattade läppen av mig när Fästmön och jag, trötta och hungriga, irrade runt på Tokerian efter jobbet i kväll. Ja, jag skrattade inte åt situationen som sådan utan åt en granne som diskuterade sina matinköp. Med fel make. Hon diskuterade uppenbarligen med en helt okänd man. Det var fantastiskt roligt! Tyckte jag. Jag tror inte att hon tyckte att det var lika kul.

Damen i svart – det är jag. Fast nån dam är jag ju förstås inte, det var ju att ta i.

Annars är livet ganska svart just nu. Till och med att stryka är riktigt jävla dystert. Men nu är det gjort! Jag som brukar gilla att stryka (om det inte är för varmt)… I kväll var liksom hela strykhögen sorglig: sex svarta t-shirtar, en svart pikétröja, en svart tröja med ett rovdjur på, ett svart linne och en grå (!) handduk – med svarta ränder. Man skulle kunna benämna mig Damen i svart efter en gammal Hillman-film av Arne Mattsson. Men jag är ju inte nån dam, förstås…

Nu ska jag, feta fläskberg, smocka i mig lite kaffe och glass. Vi köpte tre paket gräddglass i olika smaker – vanilj, krossad choklad och päron – för endast fem spänn styck. Då blir tillvaron inte precis ljusare och jag flabbar inte mera. En stunds tröstätning, bara. Sen blir det till att vila ut med Bang innan jag kryper till korset kojs och laddar inför den tionde dan innan jag slutar i Kexfabriken eller Besticklådan. Och frågan är om jag ska smula sönder kexen till småbitar eller riva runt bland besticken innan jag drar. Eller efter. Det tål att tänka på.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »