Att höra till

Det är fredag igen. Två hela veckor och några dar har jag ”jobbat”. När jag mötte ”chefen” i morse sa jag att jag var sunt fredagstrött igen. En arbetsvecka ligger snart bakom mig. En vecka där jag har fått höra till ett sammanhang. Detta att höra till är i skrivande stund inte nåt permanent utan endast till och med oktober månad ut. Men ändå. Det ger så otroligt mycket. Och gör så otroligt mycket för självkänslan. Numera kan jag säga, om nån jag möter undrar, att jag

jobbar där och där, just nu och ett tag till

Jag undrar hur många som verkligen trodde på mig! Som verkligen trodde att jag skulle klara detta efter att ha levt i ett arbetslivsvakuum så länge.  Mina häcklare trodde det väl allra minst! De får stå med långnäsa nu. Jag hörde nånstans av nån att man efter sex (6) veckor som sjukskriven är totalt avkopplad från ett jobb och att man då sakta måste få tid och tillfälle att komma igen. För mig blev det åtta timmar om dan direkt efter det här två år och åtta månader långa helvetet. Det som har brutit ner mig. Men var orolig och darra, du häcklare, för Tofflan har rest sig igen!

Människor kan förändras. Tro aldrig att nån inte är utvecklingsbar. Jag trodde tidigare inte det om somliga – och framför allt trodde jag det inte om mig själv. Men ju hårdare smällar man får, desto starkare är man när man väl har rest sig. Det gäller bara att ha en urkraft att använda sig av. Och att det finns människor omkring en som aldrig för ett ögonblick betvivlar ens förmågor. Så, som sagt, var orolig, du häcklare.

Naturligtvis lär jag mig andra saker än att ingå i ett sammanhang och höra till. I morse, till exempel, fick jag veta att det är samma DNA i en liten blomma som i en stor kossa. Jag befinner mig i en otroligt stimulerande miljö – stimulans för såväl intellekt som psyke – i otroligt vackra omgivningar. Och alla runt omkring är fortfarande glada och snälla mot mig. Nu har jag ändå varit här så länge att jag har hunnit skrapa på ytan och noterat att allt inte är perfekt. Det spelar ingen roll. Hade allt varit hundra procent solsken skulle jag ha blivit misstänksam.

Det enda smolket i Tillhörandets bägare är nu att Fästmön och jag inte har så mycket tid tillsammans längre och att jag inte får nån lön. Men kärleken är stark och jag hoppas på en inkomst inom en snar framtid.

Read Full Post »

Pappa – och familjen Präktig

Jag får besök varje dag. Han sitter på mitt balkongräcke och tittar på mig. Ser rakt på mig. Rufsig och fluffig i fjädrarna.

Det är min pappa!

säger jag bestämt till Fästmön.

Anna skakar bara på huvudet. Men jag vidhåller bestämt att den gula talgoxen där ute är pappa. Pappa brukade ta sig en liten afternoon nap. När han kom upp och ner (för trappan) var han lika rufsig i håret som den lilla fågeln var i fjädrarna på bröstet igår.

Pappa älskade att sitta vid köksfönstret och titta ut på småfåglarna. Morfar hade konstruerat en fågelmatspinne där pappa sen hängde upp frömagasin och talgbollar och grejs. Inte konstigt att det växte solrosor sen lite varstans i trädgården…

Pappa hade en fågelbok. I den kryssade han för vilka fåglar han observerat utanför sitt fönster. Den boken låg i fönsterkarmen. Jag hade inte hjärta att slänga den eller skänka bort den när vi skulle tömma huset. Lika lite som mamma kunde slänga pappas kom-ihåg-lapp med ordet

Soppåsen!

på. Texten bleknar allt eftersom åren går. I sommar är fem år gångna sen pappa for upp till himlen i all hast. För så var det. I all hast. Det gick inte att rädda hans liv, hur mamma än försökte. Det var slut. Oåterkalleligt slut. Den där heta dagen i slutet av juli när han skulle ta sig en svalkande simtur. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Fortfarande. Det var bara så onödigt. Men nu är det som det är.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Jag tillhör inte nån familj på riktigt. Jag har snikat in mig i Annas familj och så har jag min lilla mamma kvar. Men jag räknas inte riktigt, för jag har ju inga egna barn. Då räknas man inte. Tro mig. Så har det varit i såväl yrkesliv som privatliv. Det är därför jag kräks på familjen Präktig. Du vet den där familjen med mamma, pappa och två välartade barn – flicka och pojke, förstås. Jag mår illa när jag ser hur mamman och pappan pysslar med hunden eller vad nu barnen har för husdjur och när pappan ger mamman höga rosor för att det ju är Mors dag idag. Och så packar hela familjen Präktig in sig i sin kombi och tuffar iväg, först till mormor, sen till farmor för att fira dem.

Skrapar man lite på ytan krackelerar den emellertid. Pappa Präktig har ett rykte om sig att inte direkt spotta i glaset, framför allt inte när det är representationsmiddagar och liknande. Då har han dessutom lite svårt att hålla fingrarna i styr och låter dem gärna vandra på kvinnorna i sällskapet. Ingen av dem är hans fru.

Mamma Präktig hon är hemmafru, hon, med minsta lilla barnet. Barnet som aldrig har legat i hennes livmoder. Den lilla flickan är nämligen hämtad från ett annat land och en annan mamma. Det är därför hon inte har samma hårfärg som resten av familjen Präktig. Mamma Präktig trodde att det här barnet skulle ge ny glöd till förhållandet mellan henne och Pappa Präktig. Det har det inte precis gjort. Pappa Präktig undviker att komma hem, i stället. Det har gått så långt att den lilla flickan inte vet vem han är och hjärtskärande skriker

Maaammaaaaaaaaa…….

när han vid något enstaka tillfälle blir ensam med henne.

Storebror Präktig har inte heller förändrats. Han är fortfarande det bortskämda ensambarnet som nyss fick en lillasyster. Och han är fortfarande konstig och talar för högt och är despot bland de få kamrater som ännu kommer på besök. Jag tror att en finnig kusin med fett hår är den som har stått ut längst. Gissningsvis för att den pojken också har svårt med… relationer. Storebror Präktigt slår sin hund och plågar sin lillasyster, naturligtvis när de vuxna inte ser.

Nej, jag tillhör ingen familj på riktigt. Jag är en ingen. Jag är som den lilla talgoxen. Och en dag flyger jag iväg för att aldrig mer komma tillbaka till detta Präktighetens Paradis.

Read Full Post »