Liv i linan och muller i magen

Ett inlägg om denna dag so far.

Uppdaterat inlägg: Klockan 16.33 kom ett sms från B2Bredband (Bredbandsbolaget???) där det stod att driftstörningen är åtgärdad och om jag fortfarande har problem ska jag starta om mitt modem. MEN HALLÅ! För det första har jag en lina – en sladd till ett särskilt bredbandsuttag i väggen, på lätt svenska, och inget modem. För det andra har linan funkat sen lunchtid… Maj gadd…

Äntligen sitter jag vid Storebror* igen! Det var kvickt jobbat, Bredbandsbolaget! All credit till era tekniker. Men när det gäller information till kunderna fallerar ni emellertid – som så många andra. Spray.se, till exempel… Det hade varit så enkelt för er att till exempel lägga ut information om Bredbandsbolagets driftstörning i HELA Uppsala på er webbplats. Kanske Twittra lite. Alltid når man några kunder som surfar mobilt när fasta linan inte funkar. Bara ett par tips från en kommunikatör som satt och skrev en jobbansökan just när linan dog.

Det gick bra att fortsätta jobba med ansökningarna på Lapdancen**, men som sagt, det blev mickligt. USB-stickan åkte som en skottspole mellan datorerna. Tre ansökningar åkte iväg idag, varav två med såna där fruktansvärda webbformulär som man borde få betalt för att fylla i. Allt som efterfrågas där står nämligen i mitt CV som ligger på en fil. Hur svårt kan det vara att läsa ett sånt dokument? 

Det är som att alla tror att man har massor av tid bara för att man är arbetssökande. Så är det inte! Jag fyller min dag med att skriva ansökningar och skriva annat. Däremellan försöker sköta mitt hem och hushåll samt umgås med familj och vänner. Jag planerar min tid så gott det går. Teknikstrul kan verkligen sätta käppar i hjulet för planeringen. Men då gäller det att ha en plan B! Och det har jag när det gäller datorer och internetuppkoppling, tack och lov! I övrigt är jag hjärtligt trött på dem som skyller på att de inte har tid att svara på ganska viktiga frågor som har med tid och plats att göra. Eller som lovar mejla nånting som sen inte dyker upp.  Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Hur svårt kan det vara att ta två minuter för att skriva två meningar?

Den som har jobb har ofta svårt att förstå noll koll på vilken utsatt position en person utan jobb är i. Att offra ett par minuter för att komma överens om nåt eller skriva nåt eller mejla nåt är väl inte hela världen? När jag jobbade hade jag ibland just två minuter över, liksom… Tänk på att det faktiskt kan vara du som sitter där och väntar sen nån gång, arbetslös och rätt deppig…

Regnet upphörde i Uppsala och solen tittade fram en stund. Jag samlade ihop mina soppåsar och Tokerian-påsen som jag hade kompost i hade gått sönder och läckte – som vanligt! Jag vet inte vad det är för fel med Tokerians plastkassar, men de går alltid sönder. Eller i alla fall i nio fall av tio. Det var bara att offra en annan påse att stoppa den äckliga påsen i.

Sen fick jag emellertid lämna påsarna nere i entrén. Jag kollade postboxen och där låg en räkning och ett brev från a-kassan. Brev från a-kassan, snarare än räkningar, gör att det börjar mullra i min mage. Jag blir nervös och måste gå på toaletten. Idag var inget undantag. Fast jag blev rätt sur på min reaktion när jag öppnade brevet:

Brevet från a-kassan var inte värt att få ont i magen av.

Brevet innehöll en blankett för nominering av ombud. Vilket jävla hån! Jag har ju inga arbetskamrater så hur 17 ska jag kunna utse nåt ombud?! Det var länge sen jag hade kollegor som tillhörde samma fack som jag eller som jobbade som ombud för mitt fack. Det sades, förresten, på just den arbetsplatsen att de som jobbade som ombud hade för lite att göra på sina ordinarie jobb. Det kan nog stämma på det stället. På min senaste arbetsplats såg jag däremot ett ombud som arbetade väldigt hårt – både som kollega och som ombud. Hade jag fått fast tjänst hade jag bytt till just det facket! Nu tvingas jag vara kvar i ett fack som inte vill ha mig som medlem.

En bra sak med det för mig idiotiska brevet var att jag blev påmind om att mejla a-kassan om sänkt a-kasseavgift. Man bör nämligen få det när man är arbetslös. Men du ska inte tro att a-kassan informerar om det. Sånt får man ta reda på själv! Jag lärde mig det förra gången jag var arbetssökande…

Det tar ungefär fem minuter att gå till Tokerian. Halvvägs började foten göra rejält ont. Nu har det onda flyttat sig längre fram, mot lilltån. Fick stanna ett tag inne i affären och vila mina onda fötter liksom axeln – den fick sig väl en kyss i Det Fruktansvärda Fallet i lördags den också…

Fötter och axel fick vila en stund inne i affären.

På Uppsalanyheter.se såg jag så himla många fina bilder från Kulturnatten. Själv bidrog jag bara med en enda, för jag fotade ju mest blommor och växter innan vi åkte hem, som du som läste mitt inlägg om Kulturnatten kanske såg. Fästmön och jag önskade att vi hade haft en anonym blogg där vi kunde lägga ut alternativa bilder. DET hade varit roligt! Men en får inte skoja om andra människor för då är en elak, har jag hört, särskilt från personer som skojar själva – och är både bitska och jätteroliga. Men jag kan meddela att jag hade filmat mitt fall och lagt ut – om jag hade kunnat. Det var en piruett – om du nu kan tänka dig Tofflan som balettdansös – jag har faktiskt dansat balett!!! Att ironisera över sig själv och sina egna tillkortakommanden är alltså helt OK i sociala medier. Men du får alltså varken se P-Lisa eller Han med Shortsen och inte ens Tofflan göra Svansjön, utan bara tillrättalagda och snälla bilder.

*Storebror = min stationära dator
**Lapdancen = min laptop

Livet är kort. Ibland är det svårt att vara snäll.

Read Full Post »

Velpotta eller åsiktsmaskin?

Hur är jag egentligen? Är jag en velpotta eller är jag en åsiktsmaskin? Först och främst kan jag inte ens bestämma mig för vilken bakgrundsfärg jag ska ha. Ursprungligen i år körde jag enligt konceptet

Dagens färg, därför att…

Nu känns det som om jag behöver bestämma mig. Jag kan inte vela fram och tillbaka. Men jag har problem, för jag gillar både den himmelsblåa och den ljust gula bakgrundsfärgen. Kruxet är dock att vi i vår familj lever efter devisen

Gult är fult!

Av flera skäl. Ett är att Fästmön avskyr gult och jag är solidarisk. För solidarisk ska man var med sin kära, tycker jag. Personligen har jag inget emot gult alls, bara när det gula sitter på personer som inte passar i färgen – oklädsamt! Då krullar sig mina ögon. Själv passar jag inte i nån färg, inte ens tjockis-svart. Men jag älskar blått! Problemet är bara att en blå bakgrundsfärg inte direkt lyfter fram bilden i headern – som ju är just himmelsblå. En ljust gul bakgrund gör underverk… Blekt, men funkar mot bilden, bilden med min favoritfärg… Där har du mitt dilemma!

Det här är en makalös vacker ros som jag fotade förra året. Men den är ju lite gul…

                                                                                                                                                      När det gäller mina åsikter har jag insett att jag åker på käftsmällar så det slår gnistor så fort jag sticker ut hakan. Och det är bra det, för det är nog precis vad jag behöver! Fast inte alltid. Ibland har jag protesterat för jag tycker att jag blir påhoppad för allt jag skriver. Jag menar, en SÅN viktig åsiktsmaskin är jag väl ändå inte??? Det finns personer som har åsikter om precis allting och som måste uttrycka dem. Jag har inte åsikter om allting och dessutom väljer jag vilka frågor jag vill uttrycka mina åsikter om i skriftlig form.

Det jag emellertid har noterat,

sade hon småskrattande,

är att så fort jag skriver om nåt politiskt eller om nån politiker då hugger folk direkt!

Nu gör ju inte jag det så ofta, för det här är inte nån politisk blogg. Men igår kväll gjorde jag ett litet test. Jag skrev om Carin Jämtins tankar om skoluniform och det hade folk en massa synpunkter om – eftersom jag hade en annan åsikt än denna socialdemokrat. 

Då var jag bland annat

en moderatjävel som älskar dyra märkeskläder och inte tänker på dem som har det sämre ställt

(Ursäkta kraftuttrycket, men jag citerar en kommentar jag fick som jag inte publicerade.) Min verklighet är att jag visst älskar en del dyra märkeskläder, främst för att de är av bättre kvalitet än vissa billiga märken. Men min ekonomiska situation tillåter inte att jag köper märkeskläder. Den tillåter inte klädinköp överhuvudtaget just nu.

Däremot, när jag skrev om Olof Palme, på 25-årsdagen av hans död, ett ganska neutralt inlägg men med en viss värme för Olof Palme och hans familj, då kom minsann inga kommentarer om att jag var

en jävla sosse

eller liknande. (Ursäkta kraftuttrycket igen! Jag får ofta den här typen av kommentarer när argumenten tycks tryta för somliga. Naturligtvis publicerar jag inte sånt.) Intressant, intressant…

Sanningen är att jag varken är moderat eller sosse, men det finns nog åtskilliga som tycker att jag är en jävel.

♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣

Den här velpottan/åsiktsmaskinen är för tillfället hemma hos sig. Elias fick besök av en kamrat idag, så vi sköt upp ur sängarna som raketer. Men då hade vi sovit bra länge… Jag har varit och handlat lite frukostvaror och middagsmat till Anna och mig i morgon (vi bor i stan nästa vecka), men ska handla middagsmat till i kväll och lämna in Lottokupongen för nästa vecka på vägen tillbaka till Himlen. Passerade också Morgonen och levererade en blytung väska till sin ägarinna.

Solen skiner, snön smälter och Anna skulle försöka sitta en stund i dörrhålet till sin balle*. Jag känner mig mest som en skottspole som bara åker fram och tillbaka hela tiden – med vissa uppehåll för stunder vid datorn eller i TV-soffan. Linn undrade häromdagen om vi inte skulle flytta ihop snart och visst vore det bekvämt på flera sätt. Men jag vill inte bli en börda som innebär försörjningsplikt för min blivande sambo, så vi avvaktar ett tag till. Så är det.

                                                                                                                                                        *balle = balkong, inget annat!

Read Full Post »

En salig blandning av en osalig själ – inkl Tokeria-rapport

Kära nån då, vart tog den här dan vägen? Tycker att jag har farit som ett så kallad skottspole – nån som vet vad det är??? – mellan Nyby och Himlen. Efter att presentinköp och skrivstund blev det som återfärd till Himlen för frakt av gosse till kalas samt söndagsmiddag. Gossen var nervös inför kalaset – som ju var ett tjejkalas.

Det liksom pirrar i magen!

sa han och for omkring och utstötte märkliga ljud.

Allt medan Fästmön försökte fixa några korvar till den pirrande lilla magen innan tårta, godis och kanske glass skulle ner i den…

Vi var tidiga till kalaset, för vi är väl inte riktigt att räkna som fint folk även om Elias verkar poppis bland tjejerna! Bara tre killar, varav han var en av dem, var bjudna på detta tjejkalas. Kalaset skulle hållas i en lokal under en kyrka i Förorten. För att hitta ingången till själva festlokalen (kan man säga så när det gäller en kyrka?) fick man gå runt, runt och man fick forcera grindar som var både stängda och låsta. Vi kom fram i tid!

Hemma i Himlen hade Anna påbörjat söndagsmiddagen, som blev en sorts Hänt i Veckan. Men det var alldeles förträffligt gott!

En kvart i 18 var det så dags att packa in oss och tjejerna i bilen och åka och hämta kalaskillen. Nästa stopp var hos pappa i Morgonen. Och vad händer då? Vi inser att vi har glömt en salva. Tillbaka till Himlen igen och Anna, nu kallsvettig, skenar in och hämtar kletet. Därpå avfärd igen till en ONÄMNBAR AFFÄR i Förorten där jag ALDRIG mer handlar efter deras snorkiga bemötande gentemot mig och Frida. Men Anna behövde handla och eftersom detta var enda öppna affären i byn så blev det så. Under tiden for jag och avlämnade salvan. Slutligen hämtade jag Anna IGEN och så blev det färd till Himlen. Anna blir hemma nu och kryar på sig i några dar. Själv styrde jag kosan mot Tokerian…

Jaa, för att återknyta till inledningsorden, kära nån då! På Tokerian var det helgalningar ute och skenade i kväll, så här kommer en rapport:

• en ung kille hade käkat blängsylta och glodde som f*n på mig. En tant. Varför då då?
• en liten unge ville köpa Kalles randiga kaviar, men pappa sa ”Usch!” och ”Fy!” och ”Nej det är ost i den där!”, medan jag mimade: ”Den är SKITGOD!”
• bakom mejeriprodukterna hade personalen uppenbarligen hårdrocksfest för mjölkpaketen hoppade i sina hyllor. Rödmjölken var slut, men det var liksom omöjligt att påkalla hjälp från personal (tänkte att de kanske hade en kossa där bakom…) efter de inte hörde nåt annat än sin musik.
• bröna var hårda och såg inte så inbjudande ut, men eftersom min brödburk var tom fick det bli en Balder. Och då menar jag inte Balders balle, snusker!
• Vintervit-kartongerna lyste hotfullt halvtomma, så jag ryckte åt mig två chokladkakor. En kvinna vet aldrig när hon kan tänkas hamna i nöd!!
• vid utgången noterade jag en tjej med keps vars brätte var så ENORMT att jag gissade att den något äldre kvinnan i hennes sällskap var ledsagare. Tjejen såg ju f*n ingenting!

Sen fattades det väl bara att jag skulle möta nåt gammalt ex-pex-kex vid parkeringen, men som tur var lyste h*n med sin frånvaro och jag kunde pusta ut när jag kommit innanför dörrarna här hemma och låsa med dubbla lås.

Jag är trött nu, men jag ska vattna krukväxter och gå en surfrunda för att kolla vad ni andra har haft för er idag. Sen blir det kollaps i fåtöljen med dagens lokalblaska, som jag ännu inte hunnit läsa, och så en bok.

GÄSP!..

Read Full Post »