Lars gav Cecil i bonus hos Sven-Harry

Ett utställt inlägg där rubriken med all säkerhet klarnar allt eftersom du läser vidare i texten.

---

 

Foto är ett av mina stora intressen, kanske näst efter litteratur. Men när Fästmön berättade att Lars Lerin hade en utställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm just de dagar vi skulle vara i Stan, var jag inte sen att nappa. Lars Lerin är framför allt konstnär. Han vann det litterära Augustpriset för bästa fackbok förra året för sin Naturlära. Dessutom har jag har hört honom sommarprata och jag har sett en dokumentärfilm på TV om honom, hans konst och hans kärlek. Så mitt sikte var inställt på Lars. Men jag fick också foto och Cecil Beaton på köpet, samt Kakan Hermansson och Nino Ramsby i lördags!

Audrey Hepburn fotad av Cecil Beaton 1963. (Bilden är lånad med tillstånd av Sven-Harrys konstmuseum)

Den där bilden av Audrey Hepburn från 1963… Jag gissar att jag inte är den enda som har fascinerats av den… Faktum är att jag skulle kunna ha blivit stående framför den i timmar. Den har sannerligen en rent hypnotisk effekt. Men där fanns så många fler verk av Cecil Beaton att beskåda, samtliga i svartvitt, förstås.

Vid första anblicken kan bilderna se väldigt… enkla ut. Inget märkvärdiga. Tittar en lite längre ser en så mycket mer – trots att porträttfigurerna inte alltid möter betraktarens blick.

Cecil Beaton föddes samma år som min morfar, 1904, och dog 1980. Han fotade stjärnor från filmen, kungligheter med flera från 1930-talet och cirka 40 år framåt. Jag hörde två äldre damer ampert konstatera i utställningssalen att Cecil Beatons bilder är alltför arrangerade. Ja, kanske det. Men är inte det ett av de allra bästa sätten att lyckas med just porträtt? Sen är det väl hur man arrangerar bilden som speglar objektet på ett speciellt sätt, tycker jag. I just detta arrangerande ligger Cecil Beatons styrka som porträttfotograf, enligt min mening.

Idag förvaltar Sotheby’s Cecil Beatons fantastiska samling, en samling som också består av verk från andra världskriget. Den som är i Stockholm kan se en bråkdel av dem på Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken augusti månad ut. Gör det!

Men Lars Lerin-utställningen, dårå? Lugn, den missade jag inte. I samband med EuroGames, ett HBTQ-evenemang med inslag av idrott, kultur och politik, visar Sven-Harrys konstmuseum en liten utställning med Lars Lerin samt även Kakan Hermansson och Nino Ramsby. EuroGames avslutades igår, söndag, men även denna utställning finns kvar månaden ut.

Detalj ur Tillsammans I till XXII av Lars Lerin (Lånat via Creative commons)

 

Transboy III av Nino Ramsby. (Lånat via Creative Commons)

Med vidlyftiga penseldrag (!) kan jag säga att Lars Lerins bilder av gaypar är mycket intima och nakna, Kakan Hermanssons verk ser ut som nåt ett dagisbarn framställt och Nino Ramsbys verk överraskade mig positivt, trots sin svärta. Eftersom den sistnämnde även är både sångare och musiker har han tänkt berätta om resan som transsexuell kille i bild, sång och dikt. Oerhört smärtsamt, oerhört nära, oerhört skört.

 

Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

 

Här hittar du Sven-Harrys:

Sven-Harrys konstmuseum finns på Eastmanvägen 10 – 12, nära Vasaparken, i Stockholm.

Museet har öppet onsdag – fredag kl. 11 – 19 samt lördag – söndag kl. 11 – 17. Tisdagar är reserverade för förbokade grupper!

Entré konsthallen: 100 kronor. Pensionär och studerande: 80 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Sven-Harrys hem och konstsamling: 150 kronor (inkl. konsthallen). Pensionär och studerande: 130 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Museet finns också på Fejan, Instagram och Vimeo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I skymningen sjunger koltrasten

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det finns böcker och det finns böcker. Att en bok kan ge tröst och inge hopp och vara så otroligt vacker som I skymningen sjunger koltrasten visste jag inte. Tack, Linda Olsson, som skrev den och Brombergs, som gav ut den och som gav den till mig!

Tre udda existenser lever som grannar i ett hus på söder i Stockholm. Det är änklingen Otto, den unge tecknaren Elias och den undanglidande Elisabeth. Alla tre bär de på berättelser. Av en slump korsas deras vägar, det är ett bokpaket som har kommit fel. Plötsligt finner sig Elisabeth stå i tacksamhetsskuld till Elias – och det vill hon inte. Men genom litteraturen dras de tre till varandra. Elias, som är dyslektiker, tecknar en bok och vill att Elisabeth ska skriva den.

Jag började läsa den här boken igår och jag hade svårt att släppa den. Mamma fick läsa den när hon var här och tyckte att den var

ovanlig, men bra!

Själv har liksom ätit orden, låtit mig sugas in i boken, slukas upp av den. Det är så skört, livet. Det kan vara så vackert och det kan vara så… kallt och hårt. Och kanske är det så att man måste igenom det kalla och hårda för att livet ska bli vackert igen. Otto säger på ett ställe:

[…] Jag tror att min mamma älskade mig, men hon hade så många sorger att bära att de ofta tog över. Sorgen över det hon mist överskuggade glädjen över det hon hade kvar. […]

Dessutom måste vi öppna våra sinnen, som bifiguren Maja i boken säger, enligt Elias:

[…] det som vi verkligen behöver ofta kommer till oss. Att vi bara måste vara observanta, se till att inte missa de små tecknen. […]

Jag önskar mina nära och kära att precis som Otto på sidan 229 få vakna av… lycka.

Det här är en otrolig bok om bland annat böckers och skrivandets del i en läkandeprocess. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fången i Mumindalen – Tove Jansson

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Tove Jansson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Making Movies)

När jag var barn förstod jag mig inte alls på Mumintrollen. Jag tyckte bara de var knäppa och lustiga. Det kom böcker från släkten i Finland. Den sommar jag tillbringade i Helsingfors som åttaåring blev jag muminbombad. Det handlade om att jag inte förstod. För på senare år, när jag började plugga på folkhögskola, läste vi Tove Janssons roman Pappan och havet. Då blev jag fast. Det var jobbigt, vackert, skört… I kväll, den dag Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år, såg jag dokumentären Fången i Mumindalen – Tove Jansson och fick en ny aha-upplevelse.

Tove Jansson var i första hand konstnär. Det var det hon ville vara. Den här dokumentären beskriver bland annat hur hon far till Frankrike för att måla. Hon tar sig till Bretagne, drivs av nån sorts rastlös längtan… Men det är först med Mumintrollen hon blir känd och får en försörjning. Tills de står henne upp i halsen.

Efter pappans död blir hon konstnär ”på riktigt” igen. Och så blir hon för första gången ordentligt förälskad. Förhållandet är passionerat – och varar tre hela veckor. Så småningom träffar hon emellertid den som ska bli hennes arbets- och livspartner.

Nu när jag tittar på filmen upptäcker jag plötsligt att Lilla My är Tove själv så på pricken! Denna självständiga, arga kvinna som inte låter nån sätta sig på henne. Men också en person som med ett enormt stort hjärta. Tuulikki, livspartnern, är förstås Too-ticki. Och själv är jag Knyttet – på engelska Toffle (Who will comfort Toffle? heter boken.)

Om du missade den här dokumentären kan du se den igen i morgon klockan 17.10 eller på onsdag (den 13 augusti 2014) klockan 23.35. Eller också kan du se den här till och med 30 dagar framåt från dagens datum.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nya färdtjänstregler i Metropolen Byhålan

Ett inlägg om färdtjänst och byråkraters fäbless för maktspråk och motstånd mot kommunikatörer.

Mamma har färdtjänst eftersom hon är rörelsehindrad och har flera svåra sjukdomar. Hon kan inte gå utan rollator och då endast korta sträckor. Hennes skelett har blivit skört av en viss sorts medicin, vilket gör att hon lätt råkar ut för frakturer. Hon är beviljad färdtjänst och har haft det sen många år tillbaka, även om hon, som alla andra, måste ansöka då och då om att få förnya tillståndet. Mammas hälsotillstånd förnyas emellertid inte till det bättre.

Idioti nummer ett:

Varför måste personer med kroniska sjukdomar som inte förbättras utan försämras, då och då på nytt ansöka om färdtjänst? Kränkande!

Av och till ändras färdtjänstreglerna, vanligen därför att kommunerna gör upphandlingar och ibland sluter avtal med nya utförare. Det i sig är det väl inget fel på, man ska inte låta avtal bara löpa på år ut och år in. Men…

Idioti nummer två:

Varför är det alltid pengarna som styr? Varför väljer man alltid den billigaste utföraren även om kvaliteten är undermålig? Jag tänker till exempel på chaufförer som knappt kan göra sig förstådda på svenska, chaufförer som vägrar bära in kassar (ingår i uppgiften färdtjänst), chaufförer som är oförskämda och tigger pengar (en lyckades nästan lura i mamma att han inte fick betalt för att köra färdtjänst), chaufförer vars bolag är beläget i en helt annan kommun (de hittar inte adresserna). Och så vidare. Kränkande! 

Nu har Metropolen Byhålan gjort en upphandling och från och med den 1 juli är det en ny utförare som ska köra kommunens personer med funktionshinder. För ett tag sen fick mamma ett brev om detta, inklusive telefonnummer till nya färdtjänsten samt till kontaktpersoner. Det är bra, men…

Idioti nummer tre:

Brevet är författat på byråkratiska. Vad sägs om detta utdrag:

[…]  Trafiken är uppbyggd i ett tidtabells och linjesystem och som också kommer att kombineras med inomkommunala sjukresor och kompletteringstrafiksresenärer. […]

Nån som vet vad kompletteringstrafiksresenärer är för ena? 

Brevet fortsätter:

[…] Inom tätorten finns också de s.k. anropsstyrda tätortsbussarna, dessa bussar utför trafikuppdrag inom tätorten och endast efter beställning. Bussarna är också tidtabellstyrda.
Resor med dessa bussar kan inte betalas kontant utan måste betalas med ÖstgötaTrafikens periodbiljetter eller reskassa. […]

Reskassa? Vad är det? Anropsstyrd tätortsbuss..?

Mamma är orolig och förstår inte vad det står.

Ska färdtjänsten köra buss nu?

Hon som inte kan åka buss av olika anledningar!

Är det särskilda tidtabeller? Var finns de?

När jag kommer på besök tar jag med dator och trådlöst modem och surfar in på kommunens hemsida för att hämta mer information om de nya färdtjänstreglerna.

Idioti nummer fyra:

På hemsidan med information om de nya reglerna hittar jag inget om bussar. Ordet buss står inte nånstans. Men det står

[…] Vissa regler ändras som t.ex. att färdtjänstresor ska beställas minst 2 timmar i förväg. Inom Motalas tätort måste resenären vara beredd på att förskjuta sin resa +/- 30 minuter från önskad avresetid. Tidtabell finns för Motalas ytterområden. […]

Tidtabell finns… Men då handlar det trots allt om bussar, eller? Och vad är ytterområden? Var finns tidtabellen, förresten?

De nya reglerna är förstås sämre än de tidigare. Sjuka människor kan tvingas få vänta i upp till en halvtimme på färdtjänst – eller i minus en halvtimme! (Vad är tid för en som är sjuk eller funktionshindrad..?) Ska de sjuka stå beredda utomhus på vintern i upp till 30 minuter också? Beställning två timmar i förväg… Men vad händer om man är hos tandläkaren och besöket drar ut på tiden? Mycket sämre service, för att prata klarspråk.

Idioti nummer fem:

Färdtjänsthandläggaren på kommunen har telefontid en timme varje vardag. I övrigt hänvisas på hemsidan till den upphandlade utföraren. Så praktiskt att lägga över kommunikationsansvaret på denna…

Som kommunikatör undrar jag var kommunens kommunikatörer befann sig när detta skulle kommuniceras. Uppenbarligen var ingen av dem inblandade i författandet av brevet som gick ut till de färdtjänstberättigade. En duktig kommunikatör vägrar nämligen byråkratiska. Vidare anser jag att det är ofattbart hur man lämpar över ansvaret på en extern aktör, den upphandlade utföraren, när det gäller att informera om reglerna. För en handläggare som har en minimal telefontid ringer man ju inte till.

Detta, bästa sämsta Metropolen Byhålan, kan bara ge en enda sak: en stor, svart bakLÄXA!

En stor svart bakLÄXA till Metropolen Byhålans kommun för att den inte kommunicerar på ett bra sätt om de nya färdtjänstreglerna.

Livet är kort.

Read Full Post »

13 dar kvar (till den totala förnedringen)

Nu är det plötsligt mindre än två veckor kvar tills jag måste stå med mössan i handen och be det allmänna om hjälp. Jag är inte fylld av skam, direkt, snarare ilska. Jag vill inte ligga nån till last, vill inte vara nån börda.

Och tro det eller ej, kära löntagare, jag tänker fortsätta betala skatt. Alltid något… Nån smitare eller fuskare är jag INTE, men du ska veta att det tar emot. Det tar emot jättemycket att be om hjälp när jag har klarat mig i alla dessa år. Förutom när pappa en gång lånade mig pengar så att jag kunde betala en före detta sambo för att dra. (Det är en lång historia och jag anklagades för allt möjligt. Men jag lurade INTE nån på pengar – det finns 70 000 bevis på det – på papper, om nån är intresserad. Dessa pengar betalade jag sen tillbaka till min pappa. Däremot hann jag inte betala allt innan han dog, men mamma efterskänkte det som kvar av skulden då. TACK!)

Igår kväll började det klia nåt vansinningt i mina ögon. Det var som en allergisk reaktion. Jag tänker att det nog är stress. Stress över min situation. Jag satt i min favoritfåtölj och läste, vi hade TV:n påslagen. Då slog det mig plötsligt hur skört allting är, hur väldigt, väldigt nära det är att jag får gå ifrån alltihop.

Dags att flytta utomhus?

                                                                                                                                                             Jag har i vart fall kunnat sova bra i natt – och länge. I morse kunde jag somna om vid sextiden, bara för att min älskling låg bredvid och snusade. DET är inte alla förunt och jag är mycket glad över kärleken i mitt liv.

Read Full Post »

After Dark med Babsan

Farbröder i kvinnokläder som mimar till kända låtar? Kan det va nåt? JA JA JAAAAAA! After Darks show med Babsan gick på TV4 i kväll och det var riktig gala med glitter och glamour – och flatskratt från min fåtölj!..

Gala med glitter och glamour, signerad Babsan och After Dark.

                                                                                                                                                             I kvällens show fick vi höra att både Christer Lindarw och Lars-Åke Wilhelmsson kan sjunga, men i en del nummer var det de äkta kändisarna som lånat ut sina röster. Ett riktigt flatskratt la jag upp när Malena Ernman och Caroline af Ugglas – gestaltade av Babsan respektive Christer – sångduellerade med sina schlagerlåtar. Verkligen på pricken – till och med Carolines lilla fotlyft!

Men när Christer sjunger att han vill bli älskad är det nåt skört och lite sorgligt som skymtar. För att i några scener senare skylas över med det ekivoka i form av Och när ni tar saken i egna händer…

I övrigt fladdrade små och stora stjärnor som Anna Bergendahl, Charlotte Perelli, Diana Ross, Cher, Whitney Houston med flera förbi under den knappa timman som showen skalats ner till. En magnifik show!

Read Full Post »

Så skört är det, livet…

Så skört är det, livet… Ibland känns det som om man knappt vågar snudda vid det av rädsla för att nåt ska gå sönder. Att nåt ska gå sönder totalt och aldrig mer kunna lagas.

För nån timma sen fick jag två ledsamma besked. Det ena handlar om AE, som jag anser har lurat min mamma. Där handlar det om saker och pengar och om en äldre dam som känner sig lurad. Sakerna och pengarna är världsliga ting, men att lura en äldre dam på nåt som varit en stor och viktig del av hennes hem, det går över mitt förstånd att man har mage att göra…

Det andra beskedet handlar om en person som inte längre finns bland oss. Som har fått sluta, som det så vackert heter. Mina allra varmaste tankar går till hans fru, hans dotter och resten av familjen. Jag kan bara säga att jag vet hur det kändes när det hände mig – men jag vet inte hur det känns för er. Gissningsvis är ni lika ledsna som jag var. Jag har skickat kramar via sms och nu kommer fler kramar via bloggen.

Livet är så skört och ibland passerar det alldeles för snabbt…

                                                                                                                                                                      Och så läser jag Marcus Birros krönika idag, den med rubriken Vi är aldrig ensamma. Det bara känns så. Då brister mitt liv igen. För att han skriver så vackert, så naket och så otroligt precis som jag känner.

Men jag har det inte värst just nu och förlåt mina tidigare inlägg idag där jag bara klagar och beklagar mig. Skäms på mig!

Read Full Post »