Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolkamrat’

Ett inlägg om en annandag.


 

Plan på nedgång under juldagen

En vacker vinterdag var det igår på juldagen.

Idag är det en annan dag än igår. Det är en annandag också. Jag skrattade lite i mungipan när jag nyss läste att UppsalaNyheters reporter tycks ha varit ute på vift bland orden och redan haft annandagens kväll. Men h*n måste ha menat en annan dag, juldagen. Det var inte kul att läsa att det var många som igår på juldagen omhändertogs för fylleri. Jag förstår inte att det kan vara roligt att bli så full att man inte kan klara sig själv utan måste tas om hand av polisen.

Kanske är det kylan som får människor att ta till alkohol? Temperaturen sjönk ner mot 15 grader igår kväll. Det var en fin dag igår, men mamma och jag gick inte ut. Här var inte plogat och då kan det vara svårt att rolla fram som mamma gör. Och för egen del tänkte jag på mina dumma luftrör som fortfarande inte är OK. Kyla är allt annat än bra för dem, för det sätter igång hostan. Infektionen finns fortfarande kvar, hostan likaså. Rösten är något bättre – om jag försöker spara på den. Men igår ville jag ju telefonera en stund med min kära och då bar den hela vägen.

Bokuppslag

Vi läste.

Lägenheten är fortfarande ganska kall, så när det blir vardag måste jag nog ringa vice ordföranden igen. Det är visst bara elementen åt baksidan som fungerar, medan det stora elementet i köket nästan är iskallt och sovrumselementet likaså. Det är nog inte så bra för min hosta att sova i alltför kallt rum. Men jag minns hur det var när jag bodde i England – där var det så kallt i sovrummet att det kom rök ur munnen på kvällen när jag låg under täcket. Sen hade jag kronisk luftrörskatarr när jag var där också… Annars gillar jag att ha det svalt i sovrummet. Och fryser jag om fötterna fick jag ju så fina tossor i julklapp att jag kan hålla fossingarna varma.

Det var en oerhört slapp dag i det här hemmet igår och en lika slapp lär det bli idag. Jag var inte ens ute med soporna, de står kvar i hallen innanför ytterdörren. Mamma sov länge och jag roade mig med datorn och bok i sängen – jag klagar inte! På eftermiddagen satt vi och läste och jag fick äntligen byta bok till en som mamma har läst och hade med sig, Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk (svårt att stava till det efternamnet!). Sen kollade vi på första delen om Astrid, för dels var ju hon min barndoms favoritförfattare, dels bodde hon granne med min mormor – de var visst skolkamrater också.

Idag gör vi tabberas på julmaten. Min mage och den kommer inte riktigt överens, men jag har faktiskt både ätit och druckit måttligt.

Men vad händer i DIN vrå av världen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett redovisande inlägg.


 

Den gångna veckan var det 20 år sen Estoniakatastrofen inträffade. Många människor fick sätta livet till, många skadades och många drabbades av svår sorg. Därför undrade Tofflan om du förlorade nån i Estoniakatastrofen.

Så här fördelade sig de 23 inkomna svaren:

70 procent (16 personer) svarade: Nej, jag förlorade ingen jag kände. 

22 procent (fem personer) svarade: Ja, en eller flera vänner eller kollegor.

Nio procent (två personer) svarade: Other:
Bekanta har förlorat någon.
En avlägsen skolkamrat som jag visste vem det var.

Ingen svarade: Ja, en eller flera familjemedlemmar eller släktingar.

Tatiana kommenterade:

Jag förlorade en mycket nära vän . Vi har barn i samma ålder . Tänker på henne i dag och har tänt ett ljus.

Stort TACK till dig som klickade och kommenterade! Jag hoppas som vanligt att du kollar in den nya frågan. Den finns – också som vanligt – här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


Söndagskväll och Miss Marple-time.
Denna gång Miss Marple: Towards zero (2007). Fästmön och jag höll oss vakna hela tiden!

Miss Marple

Miss Marple löste mordgåtorna i kväll igen.


Den här gången
handlade det om en gammal skolkamrat till miss Marple som bjudit in ett gäng vänner till sitt gods. En äldre man med svagt hjärta avslöjar mer eller mindre att han känt igen en person i församlingen som en gång mördat som barn. En person med ett fysiskt kännetecken. Senare samma kväll dör mannen. Att det är mord inser inte polisen förrän ett tag efteråt – när även värdinnan tagits av daga.

Det är en märklig samling människor. Och det lustiga är att nästan alla har de fysiska avvikelser – ett längre lillfinger, ett ärr på örat, en vit hårslinga, en lam arm med mera. Miss Marple lyckas förstås hitta mördaren – vars egentliga offer faktiskt inte hunnit bli mördad. Tanken var att personen skulle hängas – för morden…

Lite halvsegt idag, men ett gott medelbetyg ändå!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har säkert berättat flera gånger här på bloggen att min morfar lärde mig spela poker redan när jag var runt fem år. Mormor, för övrigt granne och skolkamrat med Astrid Lindgren (mormor mötte Lassie, typ), kom från ett troende hem i de djupa, småländska skogarna och var naturligtvis inte alls förtjust i morfars tilltag. Hon brukade ofta säga när vi spelade

Nu sitter Djävulen under bordet!

och så knackade hon i bordsytan.

Idag tycker jag att detta är en ganska söt historia och därför tänker jag inte be om ursäkt ifall du har hört den förut. (Att bli tjatig kanske hör till åldern..?). För övrigt spelar jag inte poker längre, inte ens på datorn. Det enda jag spelar är Lotto. Med mamma. Varje vecka. Jag vet inte hur länge vi har spelat nu, det är säkert över 20 år.

lottospelande

Den här bilden är lånad på nätet. För du tror väl inte att jag tänker avslöja vilka tur-nummer mamma och jag spelar på?!

 


Nu vet jag ju
att man kan spela Lotto på nätet, men för mig har det blivit en sport att varje söndag, oftast, i ur och skur, hasa till nåt spelombud. För det här med att lämna in kupongen är mitt göra. Mamma rollar ju numera fram sen ett antal år tillbaka, medan jag kan använda mina hyfsat friska fötter (hälen, nåja…) och ben. Faktum är att jag har pallrat mig iväg för att lämna in Lottoraderna varje vecka – inte en enda gång har jag missat, trots sjukhusvistelser och andra hinder i tillvaron. Eller jag har nog nån enstaka gång lämnat in kupongen via ombud. Nej, det är som sagt en sport att ta sig iväg med kupongen. Och jag har faktiskt noterat andra som tycks ha samma grej för sig! I en av affärerna jag besöker brukar ett gäng herrar i mörka kostymer samlas en dag i veckan i spelhörnan. Jag kan ge mig 17 på att de spelar tillsammans!

Hur som helst, det är ju alltid bra att kunna rätta sina rader på nätet om man inte kan vänta tills man kommer iväg till nåt ombud. Och ganska skönt att möjligheten finns att spela på nätet, just ifall man blir sjuk eller så. Lite oroar jag mig för hur man betalar för sitt spelande, men jag kan inte tänka mig att det är mindre säkert än när man betalar sina räkningar.

Trots att vi har spelat i så många år har vi ännu inte fått nån riktig storvinst. Men en gång, hösten 2011, tror jag, vann vi över 2 000 kronor. Det var väldigt välkommet. Jag köpte mig två par jeans för mina vinstpengar – och min snälla mamma GAV mig sin hälft! Då blev det ytterligare två par jeans!

Nu går vi och väntar på att det ska smälla till igen, gärna lite högre. Vi kan ju inte sluta spela nu, ifall att… Spelberoende? Knappast. Vi betalar 82 kronor i veckan för att få vara med på Lotto 1 och Lotto 2 samt Joker varje lördag. Det blir 41 pix var. Ibland har jag tömt spargrisen för att få ihop till insatsen, ibland har jag vittjat våra vinstplånböcker. Ja, vi har var sin sådan, som jag förvarar hos mig. Allt vi vinner delas lika i två plånböcker. När det är en lagom summa där gör vi nåt kul tillsammans eller köper oss nån fin present. Och vem vet… Jag kanske ska kolla i kväll om det inte är dags snart…


Livet är kort.

Read Full Post »

Alexandra Rapaport i rosa badmössa med gammaldags stuk simmar på ett tämligen ruttet lik under ett tidigt morgondopp. Så inleddes första avsnittet av Morden i Sandhamn, en serie i tre delar, med premiär i kväll på TV4.


Typ en sån här på skallen…

                                                                                                                                                   Nora, spelad av Alexandra Rapaport, går för att ta ett morgondopp med sina två små barn och simmar på ett tämligen ruttet manslik. Polis från Stockholm kallas in och det visar sig att en av dem, Thomas, är en gammal skolkamrat till Nora. Polisen försöker se om det är en olycka eller inte, men när den dödes syster hittas mördad blir slutsatsen att även brodern bragts om livet. Nora hjälper polisen och det är inte särskilt populärt hos hennes arrogante man Henrik (passande namn, för övrigt). Detta eftersom Henriks föräldrar kommit ut till Sandhamn och sonens familj för att fira sin fyrtioåriga bröllopsdag. Henriks mamma spelas för övrigt av Louise Edlind, en gång Malin på Saltkråkan, numera inte bara skådespelare utan också folkpartist! Harriet Andersson syns i rollen som grannkvinnan Signe.

Ja det ÄR onekligen bra skådespelare i den här TV-serien! Sonen Malmsjö spelar för övrigt den odräglige Henrik med bravur! Anki Lidén är polischef. Och de spelar verkligen karaktärerna i boken* väldigt bra. MEN… Särskilt spännande blir det inte. Det går för långsamt. Jag menar, vem vill sitta och titta i flera minuter på en polis som inte kan sova? Dryyygt… Musiken snarare stör än tillför nåt, dessutom. Nej, bättre får det bli, annars tappar jag sugen att se alla delar. Del två visas i morgon, tredje och sista delen på onsdag.


Två rosa tofflor – eller kanske skulle det ha varit badmössor, den här gången? Hägre betyg än så får inte första delen av Morden i Sandhamn.

                                                                                                                                                             * Morden i Sandhamn är en TV-serie baserad på Viveca Stens bok I de lugnaste vatten.

Read Full Post »