Spårande

Ett spårigt inlägg.

---

 

Mina gamla vinterdäck får illustrera hur utslitna gamla spår kan vara…

Otaliga är de gånger jag har konstaterat att somliga går i samma gamla spår år ut och år in. I stället för att söka hjälp odlar vissa sin ondska. Nån klarhet i syftet får jag aldrig. Men jag tror att det enda syftet är att såra och göra illa. Personer med den inställningen kan inte må särskilt bra – det behöver jag inte vara psykolog för att slå fast. Det räcker med att jag går till mig själv och ser hur jag själv har varit under de perioder jag inte har mått så bra. Jag funderar starkt på att skicka boken jag ska försöka läsa ut strax till ett antal personer som jag tror skulle behöva läsa den och komma till insikt om ett och annat. För om jag är utvecklingsbar på området borde även vissa andra vara det, sin fixering till trots.

Zensa nero d’avolo, ett gott rödvin som jag kan rekommendera.

Min andra lediga dag har rasslat på i ett rasande tempo. Ändå finner jag mig sitta här och fundera över vad jag har åstadkommit. En lång läsmorgon i sängen med tack till den återfådda normaltidstimmen (det är sommartid som är fel tid, inte normaltid – det hörs ju!), huvudvärk till trots, grundade jag med. Det kan väl aldrig bero på att jag öppnade en flaska vin igår kväll och drack ett (1) glas? Ja, förutom den öl jag drack efter min dammsugning. Ett glas vin och en starköl borde en inte bli bakis av, eller hur? Jag kan verkligen rekommendera Zensavinerna, som är fylliga och smakrika och endast kostar 89 kronor per flaska.

Proteinrik äggröra till frukost.

Jag har gått ut med en übersnuskig, läckande kompostpåse som lämnade vidriga spår efter mig. Men först intog jag en proteinrik frukost. Därefter åkte jag en sväng, typ ett helt kvarter, till mitt förråd. Mina gamla vinterdäck – se översta bilden! – är slut (de har torrsprickor). Dem ska min bilverkstad få ta hand om i morgon när Clark Kent* ska dit på sin årliga service. På seneftermiddagen ska jag hämta honom, skodd med sprajtans nya vintertofflor. Men idag släpade jag alltså ut de gamla däcken och tryckte in dem i bilen – utan att få ryggskott. Däckkånkande brukar nämligen sätta sina spår i min rygg så här års.

Nu tvättar jag en maskin tjockis-svart och känner mig varm och fluffig (?!) efter en skön dusch. Det är dags att läsa ut boken jag nämnde inledningsvis innan jag bussar in till stan (ja, du läste rätt, jag ska åka buss!) och träffar en mycket äldre (sex månader och tio dar) kompis för en asiatisk middag.

Vad händer hos DIG??? Vilka spår har du gått i/satt idag? Du kan fortfarande berätta genom att skriva några rader i en kommentar.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Underhållande morgon på bilverkstan

Uppe med tuppen idag. Sov lite rackigt, men det gick ändå bra att vakna och kliva ur sängen när larmet gick på. Det slog mig igår att jag använder iPhonen som väckarklocka. Ytterligare ett argument för att köpa en egen när jag måste lämna ifrån mig statens egendom. Dessutom slog det mig igår att jag har satt mitt jobbmobilnummer på mina ansökningar och mitt privata mobilnummer på mitt CV. Inte så smart. Men vad ska jag göra? Den som vill få tag i mig får nog tag i mig ändå. Jag har för övrigt mobilsvar på min gamla mobil. Jag vill inte säga upp abonnemanget där än eftersom jag funderar på att behålla numret när jag köper en egen iPhone. Eller så tar jag ett nytt. Jag orkar inte tänka på det just nu.

Uppe med tuppen. 

I morse styrde Clark Kent* och jag kosan till bilverkstan för att han skulle få hjälp att byta till sommartofflor. Jag har tidigare om vårarna åkt till billigast möjliga ställe. Men efter två dundermisstag (en liten verkstad resp. en bekanting som skulle hjälpa mig) anlitar jag nu min vanliga bilverkstad. Det känns säkrast så. Min bekantings

ingrepp 

på Clark Kent kostade mig för övrigt inte bara pengar för för delarna h*n skulle byta utan dessutom ett antal nya delar plus arbetskostnad vid märkesverkstan. Nej, Clark Kent lämnar jag aldrig mer i händerna på nån klåpare, that’s for sure! Det värsta är att denna klåpare, vad jag vet, jobbar på… en bilverkstad. Stackars kunder!..

Men i morse åkte jag alltså till min vanliga bilverkstad. Jag var där två minuter över sju. Medelåldern var hög. Det var därför jag inte kom före sju. Som 50 år ung i detta fall har man nämligen inte en chans att komma fram då. Bättre att vänta så alla jäktade pensionärer och sega laptopmänniskor (ständigt uppkopplade) fått lämna in sina darling cars. Här kommer ett sammandrag av morgonens upplevelser:

Jag hittar en ledig clubfåtölj i verkstans fikahörna. Vid samma bord sitter en tjej och skriver frenetiskt på sin laptop, vilket jag tycker bådar gott. Jag vill sitta och läsa, nämligen. Vid ett annat bord sitter en tant (tja, hon var typ fem, sex år äldre än jag) som har megafonröst. Uppenbarligen är hon pratsugen. (Jag twittrade lite om detta, men för dig som missade mina tweets/inte finns på Twitter kommer de här med lite kommentarer:)

Tant 1 försöker konversera Tant 2. Tant 2 vill läsa tidningen o säger: Du kan inte prata så där!

Först tror jag att jag hör fel, men nej. Tant 2 vill verkligen läsa tidningen och inte prata! Till sist ger Tant 2 emellertid upp. Tant 1 är uppenbarligen megasocial och kan sina knep för att få folk att svara. Dessutom misstänker jag att hon… går på något…

Tant 1 (den pratsugna) jagar personalen o säger: Har du nåt socker, jag behöver nåt uppåttjack? Tant 2 gömmer sig i tidningen.

Nytt folk strömmar hela tiden till. Fikahörnan blir full – tills en i personalen ropar ut att bussen till stan avgår. Många reser sig, även hon med laptopen (hon sörplade när hon drack kaffe och snorade, för övrigt. Otroligt irriterande!). En man reser sig och går iväg till bussen. Vid hans bord sitter Tant 3 och läser en tidning. Vid ett annat bord sitter en kille vid en laptop. Hans mobil ringer. Han skriker högt när han pratar, så högt att Tant 1 tar en liten promenad för att kolla om det finns nån hon kan prata med som inte pratar högre än hon själv.

Tant 4 kommer in och ska slå sig ner vid samma bord som Tant 3. Hon tar platsen där mannen som rusade till bussen satt. Men attans! Hon vispar till hans kvarglömda kaffemugg! (Tanterna fick fel nummer i mina tweets, nedan har jag korrigerat)

Tant 4 vippar en kvarglömd kaffemugg. Kaffe överallt. Tant 3 hjälper till. Säger: Han fick lite brått han s satt här. Tant 4: Gubbjävel! 

Eh..? Jo, jag hör rätt! Och som du förstår har jag liiite svårt att koncentrera mig på min bok. Jag är på väg att brista ut i gapflabb, helt enkelt. En farbror, som har hållit sig lite i bakgrunden, närmar sig försiktigt mitt bord. Han och jag tittar på de två tanterna som hjälps åt att torka upp. Den ena tanten har rumpan i vädret mot vårt bord. Vi kan liksom inte låta bli att titta.

Tant 4 säger: Det var väl skit att jag skulle spilla just idag när städerskan inte är här!

Tant 3 håller med. Hon springer efter papper och tycker att det ligger jävligt många tidningar på borden… Jag är mållös över tanternas vokabulär. Fan, vad de svär!

Till sist kommer en servicekille och ropar upp Clarks reg.nummer. Han är nyskodd och klar. Jag reser mig, stoppar ner min bok och sätter på mig jackan.

Farbror vid samma bord: Nu får du äntligen lugn och ro!

Och det var ju faktiskt sant! För jag åkte till jobbet och där är det Tysta Leken. Folk på institution 2 är på konferaaaaaaans och jag  går upp på institution 1 för att ha morgonmöte.

Har du fått nån underhållning så här på tisdagsmorgonen???

*Clark Kent = min egen stålman, min lille bil

Livet är kort.

Read Full Post »