Ett inlägg om en bok.
Karin Fossum är en av mina norska favoritförfattare. Hon skriver alltid spännande, psykologiska thrillrar. Inte direkt deckare, men en dutt polisroman, en dutt psykologi. När Helveteselden kom ut i pocket slog jag till och köpte den.
Boken handlar om två ensamma mödrar som lever med var sin son. Den ena sonen är fem år, den andra 21 år. De båda berättelserna skildras med nåt halvårs mellanrum. Och början är slutet för mamman med femåringen: de båda hittas mördade i en gammal husvagn. Polisen Konrad Sejer får fallet på sitt bord. Det enda spåret är en en kniv och ett skoavtryck.
Författaren bygger upp berättelsen fenomenalt. De två historierna löper parallellt, om än med ett visst tidsglapp. Läsaren förstår ganska snart att historierna ska mötas, men jag kan inte räkna ut hur! Och det är för mig ett gott betyg på en deckare. Jag spekulerar och fantiserar. Trots det blir slutet en riktig överraskning.
Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta. Den här typen av deckare tilltalar mig otroligt – för att den känns så realistisk, för att den skildrar människor som drabbas av omständigheter och för att mördare inte nödvändigtvis är alltigenom onda.
Livet är kort.