Från sur disktrasa till skön pläd

Ett fredagligt inlägg.

---

 

Jag är sur som jobbets disktrasa!

Fredag kväll och jag har blåst OMVÄGEN om Årsta Travcafé efter jobbet. Det var inte nåt självvalt utan Bokus fel. Årsta travkafé är inget ställe jag frivilligt skulle besöka. Jag skulle ha fått hämta mitt paket på en ICA-affär nära mig, men av nån anledning tvingades jag nu göra en extra tur med bilen. Miljövänligt, Bokus? Nä. Fri frakt? Nä – min bensin kostar. JA JAG ÄR FORTFARANDE SKITSUR. Därför passar bilden här intill på disktrasan i vårt lunchrum bra som illustration. En trasa som var riktigt SUR eftersom nån hängt den mellan hoarna och inte på kranen. Vem vill ta i den nu? Inte jag, i alla fall. ISCH!

Det var ju lite synd om mig för att jag fick göra den där omvägen, så jag passade på att köpa en påse OLW:s prästostbågar och en Marabou gräddnougat med mera på ÅrstaBHallen. Sen vet jag hur det blir i kväll – jag vill inte ha nåt. Men nu finns det i alla fall lite smaskens i skåpet och inte bara ströbröd, makrill, Fästmöns läbbiga blandningar och nötter.

Arbetsdagen har flutit på bra idag. Korrektur har flugit som pilar mellan mig och andra och trots en del svårigheter går det bra. Det går framåt. OK, vi kanske inte når hela målet, men vi når mycket av det. Lite skrajsen blev jag trots allt när jag såg den här… buren i ADB-sektionens IT:s korridor. Tänk om den är till för anställda som inte presterar? Jag försökte få kollegan H, som är lite mindre än jag, att krypa in i den. Men hon ville inte. Hon litade inte på att jag skulle hjälpa henne upp igen. Och det var nog rätt tänkt av henne, för se jag kan ju vara rätt elak, har jag hört. (Samtidigt gillar jag H, så jag hade nog bara skojat en stund.)

Bur för anställda som inte presterar?

Det har regnat hela dan här och nu i kväll har det börjat blåsa så förskräckligt. Jag såg på mina push-notiser från media på mobilen att alla tåg söder om Stockholm är inställda på grund av stormen. Anna ringde nyss från flygplatsen uppe i norr där hennes plan hem till civilisationen igen är försenat på grund av snö… Jag undrar hur lilla mamma har det. Hon befinner sig i stormens centrum…

Det regnade mycket här redan i morse… Granen på framsidan svajar nu betänkligt i blåsten. Notera det hemska blå skenet från en balle* mittemot. *ryser*

 

Denna drar jag över mig i bästefåtöljen. Sen kan ju somliga få vara avundsjuka på det.

Min fredagskväll tillbringar jag nog under pläden med min bok på gång. Jag har lärt mig att en numera inte säger

deckare

utan

spänningsroman.

Trams! Det har alltid hetat deckare och det kan det väl få fortsätta att göra även om varken Sherlock Holmes eller Agaton Sax är med?!

Min bok på gång är för övrigt den tredje delen i Camilla Grebes och Åsa Träffs serie om terapeuten Siri Bergman och hennes kollega Aina. Jag har inte läst böckerna i riktigt rätt ordning, vilket egentligen hade varit bäst. Efter denna har jag bara den femte och sista delen kvar att läsa – och den kom ut i alldeles nyligen och står därför på önskelistan. Riktigt spännande böcker ingår i serien och här kan du läsa vad jag tyckte om de andra delarna:

Någon sorts frid (del 1)

Bittrare än döden (del 2)

Mannen utan hjärta (del 4)

Nä, jag ska inte glo på nån broilermusiktävling på TV i afton, jag ska LÄSA, som sagt. En bok som handlar om tofflor är ju alltid bra…

Böcker som handlar om tofflor är ju alltid bra.

Vad händer hos DIG i kväll, dårå??? Vågar du berätta får du gärna göra det i en kommentar här nedan.

*en balle = en balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tycker att ni är taskiga mot Alice

Ett inlägg om nåt som börjar likna ett drev.

---

 

Alica Bah Kuhnke. (Foto: Sören Andersson, Regeringskansliet.)

Det är inte lätt att vara rätt ung och ny ibland. Man kan förledas att tro att man skulle behandlas med silkesvantar för att man dessutom är kvinna och brun (hennes pappa är från Gambia). Men det sätt som media behandlar relativt nytillträdda ministern Alice Bah Kuhnke på börjar fan (ursäkta kraftuttrycket!) likna ett drev. Jag tycker att ni är taskiga mot Alice och värst av alla är Expressen.

Alice Bah Kuhnke är kultur- och demokratiminister. Hon var jokern i leken och den stora överraskningen när nye statsministern presenterade sin regering. Utan politisk bakgrund, ganska nybliven medlem i Miljöpartiet och kulturbagaget tämligen light, enligt min mening. Alice Bah Kuhnke har jobbat med TV och enligt en artikel i Aftonbladet från 2008 var hon en av våra mest folkkära programledare. Ständigt lyfter media fram att Alice Bah Kuhnke har jobbat med Disneyklubben, men hon har också jobbat som reporter på Kalla fakta. Nån som har läst om det nyligen? Nä, inte jag heller. Men det är kalla fakta. Och bara det att media väljer att presentera valda delar av hennes meriter och lyfta fram den lättare delen av dessa irriterar mig.

I en artikel från 2009 i tidningen Dagen berättar Alice Bah Kuhnke att hon då var aktiv i POSK, politiskt obundna, för att hon tyckte att det inte skulle vara politik i kyrkan. I samma artikel säger hon också att hon föredrar debatt och diskussion, bråk och konflikt, än likatänkande. Och att hon tror på mångfald framför enfald. Det ser vettigt ut när jag läser orden. Men debatten, diskussionen, bråken och konflikterna kanske inte ska vara så enahanda och gå ut på att systematiskt trycka ner nån. För det är det jag tycker att media gör idag. Vad har hänt sen 2008 och 2009 mer än att Alice Bah Kuhnke har blivit minister, liksom? Hon säger i artikeln att hon aldrig själv har blivit mobbad, men att hon som barn hängde med de mobbad. Idag, mer än fem år senare, tycker jag att Alice Bah Kuhnke är utsatt för mobbning. Vem hänger med henne?

Björn Wiman på Dagens Nyheter kallade häromdan den nya regeringens fyra första veckor 

ett fiasko på kulturområdet.

Han ifrågasätter även en annan kvinnlig ministers kompetens innan han ger sig in i det jag gissar är kärnan i texten: en diskussion om departementens organisation.

När jag surfar runt hittar jag inte många som säger nåt bra och positivt om Alice Bah Kuhnke idag. Eller som ens ger henne lite stöttning. Men sen hittar jag en text av Vesna Prekopic på Dagens Arena som äntligen gör det. Redan i ingressen står det jag just tänker:

Med utnämningen av Alice Bah Kuhnke som kulturminister följde en mängd förminskande uttalanden om hennes förmåga att klara jobbet. Låt henne börja sitt arbete innan någon dom fälls.

Vesna Prekopic sätter fingrarna på allt det jag har reagerat på: den nya ministern var den stora skrällen, omdömena har gått från ”lysande” till ”skämt”, hon har förminskats och förlöjligats etc.

Jag inser att Alice Bah Kuhnke kanske inte har den starka kulturprofil som många skulle önska. Hon har inte heller, enligt min mening, alltför mycket erfarenhet av att jobba politiskt. Men nu är hon utnämnd till minister. Låt henne åtminstone få försöka göra sitt jobb innan hon döms ut. Den elva minuter långa intervjun i P1 kanske inte var den mest lysande Alice Bah Kuhnke, men kan hon inte bara få lite tid och möjlighet att sätta sig in i frågorna hon ska arbeta med? Jag tycker att det är skamligt att basunera ut, såsom Gunilla Brodrej på Expressen, att Alice Bah Kuhnke inte har tillräckligt med kompetens efter bara ett par veckor på jobbet. Har hon ens fått chansen att börja sitt nya uppdrag?

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller innehållet i Alice Bah Kuhnkes politik jag skriver om i inlägget. Jag skriver om att jag tycker att den nya ministern har blivit illa behandlad från dag ett. Och att det bara fortsätter! När jag läste Britta Svenssons surkrönika i Expressen i torsdags rann min bägare över: Britta Svensson är skitsur för att hon fick knappt två minuter med den nya ministern, hon fick vänta på att ministern hade tid och hon förlöjligar det faktum att ministerns medarbetare när denna vill ändra texten som handlar om det ministern sa i intervjun.

Nej, nu tycker jag att det räcker! Ge vår nya minister tid och utrymme att komma in i jobbet. Sen kan media kritisera – sakfrågorna, förstås. Och nej. Jag är inte miljöpartist. Jag tycker bara att ni är så taskiga mot Alice Bah Kuhnke.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lena gumman!

Ett återseende inlägg.

---

 

Nä, det var ingen avtackning igår. Det var den hjärtegoda Lena som ville bjuda ett gäng arbetskamrater och före detta arbetskamrater på buffé sin sista arbetsdag. Det serverades helt fantastiska små rätter i stora konferensrummet på fakulteten. Hon den däringa Lenan hade nog lagat mat en månad i förväg. Minst. Det enda det var brist på var luftcirkulation…

Ungefär 80 personer var vi som kom dit, så Lena är en populär arbetskamrat. Och bara för att hon nu går i pension tänker hon inte sluta jobba – redan idag skulle hon tillbaka till jobbet för att introducera sin efterträdare. Sen är det faktiskt så att hon har semester året ut och pension först från nyår.

För min del var det kanonkul att få krama om denna goa människa. Men det blev också många glada och roliga återseenden med nya blondiner (Maria), ”Lisbeth” (som jag ska luncha med SNART!), Anna-Lena, Inger, Li, Anders, Niclas och alla andra. Jag saknar dem så! Och jag var så glad att jag fick en inbjudan till Lenas buffé (vi säger ju inte avtackning).

Lena fick höra många goda och roliga ord från goa chefen Anders. Jag tog tre bilder, två blev suddiga och denna bild ser Lena skitsur ut på. Det var hon INTE!

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svettigt om örona…

Ett hett inlägg.

---

 

En underbart god vän just nu.

Hettan fortsätter. Det gäller att hitta sätt att klara den så att man mår bra. Understundom kan jag bli riktigt överhettad och matt. Det gäller att dricka vatten, söka skugga och avsvalkning. Inte överanstränga sig. Blir det för mycket av det goda slänger jag mig på sängen, under takfläkten i sovrummet. Det är det enda som hjälper då. Att duscha hjälper mest för stunden.

När vi hade hämtat oss, Fästmön och jag, från nattens dåliga sömn – den som inte enbart berodde på hettan utan mest på hänsynslösa grannar – tog vi bilen över till Tokerian.  Det är ljuvligt svalt och skönt där inne, så för en gångs skull estimerade jag att storhandla. Eller Anna storhandlade, jag köpte en kasse med snabbmat. Som tur var kom Frida ut och mötte oss i Himlen när alla kassar och väskor skulle bäras in! Jag for sen vidare hem till mitt – under fint sällskap av Agnetha Fältskog med senaste CD:n A i bilstereon.

Jag är skitsur.

Hemma hos mig försökte jag få tag i nån i bostadsrätts-föreningens styrelse, för nu tänker jag klaga formellt på mina störande grannar. Efter tre vänliga försök att be dem visa hänsyn är mitt tålamod slut. Men styrelsen verkar vara på semester – och det är dem väl unt i värmen! Samtidigt är jag trött på att folk alltid gör som de vill, skitsamma i regler. Det här att det ska vara tyst i huset klockan 23 kan man kanske tänja på under fredags- och lördagskvällar, men baske mig inte en söndags-kväll. Jag hoppas att de lugnar sig med grillandet också nu när det är sån hög brandrisk och vanligt eldningsförbud utomhus. Jag läser om skogsbränder både här och där… Det är liksom inte så långt härifrån. Därför vore det lite bra om nån i styrelsen kunde ge dem lite hett om örona, så att säga. Det tråkiga i det hela är att flera omkringboende också blir störda, men som vanligt är det jag som agerar. Jag tar liksom ingen skit längre, det slutade jag med sen jag skilde mig 1999. BAH!

Men jag ringde min sister också. Vi uppdaterade varandra en aning samt enades om att ta det gemensamma efternamnet Vreesig. Och att försöka ses snart här i Uppsala. Kanske denna vecka, mer troligt nästa  dock. Idag blev det inte många jobb sökta (fanns inga passande), så nu ska jag fokusera på onsdagens intervju i stället och förbereda mig ordentligt inför den.

I morgon träffar jag eventuellt Kommunalrådet, om värmen så tillåter. Annars blir det nästa vecka det också.

Vad gör DU i värmen??? Och har DU några nedkylningstips? Skriv gärna några rader – om du orkar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mer bröd åt folket?!?

Ett rätt ironiskt inlägg.

---

 

Bröd till det skrikande folket.

Alldeles nyss har jag konstaterat på Twitter, i samråd med andra, att det här med att visa respekt och hänsyn mot sina grannar tillhör flydda tider. I morse vaknade jag vid 6.30 av att två stycken Hesa Fredrik gapade och skrek på sina barn. Vid sjutiden gav jag upp och stapplade tvärilsk ur sängen och bankade i sovrumsväggen. Det hjälpte föga. Funderar på att gå över med ett bröd till dem. ATT STOPPA I KÄFTARNA!

I övrigt är det en strålande dag – utanför mina fönster. Det enda som strålar här inne är värken i ryggen. Just nu strålar den mest nedtill åt höger. Upptill har jag tväront på vissa punkter eftersom jag spänner mig – för att jag har så ont. Ja, uttrycket

ond cirkel

sammanfattar det hela bra. I morgon har jag tid hos naprapaten igen och att säga att jag hoppas på lindring är en underdrift. I samband med det stadsbesök detta innebär för min del ska jag bjuda min äldste bonusson på lunch och kolla in hans nya arbetsplats. Lunchen är en försenad födelsedagspresent och arbetsplatsen ligger nära naprapatmottagningen. Och bara för att trotsa alla demoner tänker jag åka buss. Ha! (<== sagt till mig själv)

 

Utsikt utanför Kulturhuset. Stockholm by night… Den här bilden tog jag den 1 december 2013.

Fästmön har åkt till Kungliga Hufvudstaden för att gå kurs. Jag är skitsur, för om min rygg hade varit OK skulle vi ha kunnat stråla samman i Stan i kväll för att dinera. En svag doft av parfym noterade jag i badrummet, det var allt som var kvar av min kära.

Projektet för dagen för min egen del är att bädda rent. Lakan blir fort ganska sunkiga när man är sjuk, har värk och svettas en del. Need I say more? Jag har lyckats få de smutsiga lakanen ur sängen och ner i tvättmaskinen. Själva bäddningen får jag ta framåt kvällen, för då brukar ryggen vara hyfsad. Eller i alla fall gör det inte lika ont att böja sig en decimeter framåt. Men, som sagt, mitt mål är att jobba på måndag. Mejlkontakt med chefen igår har, förutom upplysningen om att jag dyker upp på måndag, också verifierat att mitt korrekta sjukintyg har nått fram. Bra! Då kanske Försäkringskassan hör av sig ”snart”. (<== Jag bara skojar, förstås.)

Nu ska jag ta itu med en lite roligare uppgift för dagen. Mer om den kommer nån gång framöver – på en blogg nära dig och kanske nån annanstans också! (Nej, det handlar inte om min bok, för jag har inte kunnat skriva nånting på flera veckor på grund av att jag inte kan sitta koncentrerat längre stunder än fem, tio minuter åt gången. Men åtta kapitel är skrivna hittills i alla fall – alltid något…)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skitdåligt igen, Uppsalabuss (UL)!

Ett inlägg i vilket Tofflan är SKITsur på Uppsalabuss. Igen.

Den 1 september förra året var jag och Fästmön på besök i Kitty Lindstens ateljé. Syftet var förstås att köpa en tavla. Så gjordes också. Efteråt firade vi tillsammans med Kitty och hennes Monica med en middag. Vid tillfället var min hälsporre inte att leka med. Jag hade ont och jag haltade. Dessutom väntade jag på besked om det som fanns i min kropp var litet c eller stort C. Nej, ingen bra höst.

Kitty Lindsten i sin ateljé med tavlan jag köpte, Just nu vill jag leva.

Men vi hade en jättetrevlig kväll – tills vi skulle åka hem. Vi stod som fyra fån och glodde medan Uppsalabussen vi hade tänkte åka hem med bara körde förbi oss trots att vi tydligt gjorde tecken att vi skulle resa med.

Jag mejlade Uppsalabuss (UL) dan därpå – och det hade visst Monica också gjort – för att klaga. Fem dar senare fick jag svar från UL. Ytterligare ett par dar efter det fick Anna och jag, som kompensation, var sitt endagskort. Alltså ett kort man kan åka på hur mycket som helst, även till Arlanda, om man nu skulle vilja det, under en dag.

Endagskort från UL.

Vad Anna har gjort med sitt endagskort vet jag inte. Mitt har legat på bänken i köket. Jag tänkte att jag kanske skulle använda det nån dag när jag är ledig framöver och inte har nåt att göra. Idag när jag dammade tog jag fram det. Av nån anledning vände jag på det. I mikroskopisk gradstorlek på bokstäverna finns några rader text. Jag gissade att texten handlade om hur man ska använda kortet. Det var verkligen svårt att se vad där stod, men efter ett tag lyckades jag läsa nedersta raden – och bli förbannad på UL igen!

Korthelvetet har gått ut!!! Som du ser är bokstäverna mikroskopiska jämfört med min tumme som inte på nåt sätt är abnormt stor.

Jaa, korthelvetet har slutat gälla, för giltighetstiden gick ut efter februari i år. Sex månaders giltighetstid hade kortet. Skitdåligt, tycker jag! Det brukar väl för det mesta vara en giltighetstid på minst ett år på såna här kort. Men UL förnekar sig inte utan är lika dåligt som vanligt. Ett endagskort i kompensation för att ha tvingats halta hem på en ond hälsporre…  Och när man plockar fram kortet för att kolla om man inte ska kunna göra nåt kul med det, har det gått ut.

Så jag gör som jag brukar göra, åker med UL så lite och så sällan jag bara kan. Jag slipper bli frånåkt, jag slipper chaufförer som kör som galningar (ja, för tidtabellerna är för snäva) och jag slipper sitta ihop med människor som stinker. För, och detta skrev jag inte när jag rapporterade om min födelsedag, när vi åkte hem stank det skit på bussen! Nån på bussen satt och fes, helt enkelt. Jag är väldigt åksjuk och skitlukt hjälper ju liksom inte upp måendet. Nu är det ju inte UL:s fel att vuxna människor inte kan uppföra sig, men det blir ju ytterligare ett skäl till att inte åka med UL, som sagt. USCH!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tro, under kompressen, mord och lite annat smått och gott

Känsliga läsare varnas för stark bild!!!

Det blev en mycket längre lunch än planerat idag, för vi, S och jag,  fastnade i en djup diskussion om tro. Och Bibeltolkningar. Och hur störd jag blev i morse när jag passerade kyrkan där min farfar var präst, kyrkan som numera är… reklambyrå… Precis när vi skulle dra dök fru Chef2 upp och joinade oss. S gav sig den på att försöka sälja Budskapet till fru Chef2, men jag tror inte han lyckades…

Tillbaka på kontoret fick jag återbud på eftermiddagens intervju. Därför blev det lite annat gjort på intranät och extranät mest. Och så tog jag mod till mig att riva bort tejpen och kompressen. Nu kommer den starka bilden:

Ett smärre blåmärke i armvecket efter sticket – och ett desto större, rött märke efter tejpen.

På vägen hem stannade jag vid Tokerian för att handla lite grejor till midsommar. Det var nog ganska smart, för där var tämligen tomt. En och annan kuf skymtades förstås, men det vågar jag inte nämna här för då anses jag så elak, så elak. Som vanligt var den största kufen jag själv.

Hemma i New Village blev jag så upprörd av ett brev från Journalistförbundet, där jag är medlem, om presskort. Mitt presskort går snart ut och för att få ett nytt måste jag ta mig till Stockholm. Vissa klockslag. På vardagar. Hur enkelt är det, liksom? Nåt ombud tycks inte finnas här i stan, så Stockholm blir närmast. Eller Västerås, tråååkiga stad. Äh, jag slängde några färskpotatisar omkring mig och sen var mitt goda humör tillbaka.

En färskpotatis på rymmen.

Jag känner mig nästan förkyld, men eftersom jag inte har varit det på över ett år, tror jag, tänker jag inte bli det nu heller. Fast jag har ganska ont i kroppen och det känns irriterat i näsgångarna.

En maskin grön tvätt snurrar medan jag har läst såväl TV-tidning som personaltidning. Enda glädjeämnet i TV-tidningen är att SvT sänder Morden i Midsomer i sommar – fast bara två (2) nya avsnitt. TV4 kontrar med att sända en annan brittisk deckare exakt samtidigt – nästa tisdag klockan 21. Men HA! Så bra! Jag pallar nämligen inte att se på TV4:s alla reklamavbrott så jag spelar in Kommissarie Thorne på DVD:n för att sen snabbspola. En timma på TV4 blir då cirka 40 minuter.

Efter TV-tidningen blev det personaltidningen och jag är fortfarande SKITSUR för att jag inte vann fototävlingen med dessa bilder:

Mina bidrag. 

Nä, i stället vann en dålig motljusbild på kossor (nååågot uttjatat motiv), en trist vinterbild på ett av husen på campus (inget liv alls i bilden) och en skitsnygg närbild på en blomfluga (vinnaren behövde absolut ingen fin kamera, h*n hade redan det). Första pris var en fin kamera. Livet är inte rättvist.

Nu ska jag ringa min mamma, för jag är rädd att hon känner sig ensam. Därpå blir det tvätthängning (jag har redan vikt gårdagens lass) och så middag samma som igår – leverpastejknäcke, allt för blodets skull.

Read Full Post »

En underlig dag

Den här måndagen den 7 maj 2012 tror jag inte går till historien på nåt vis, mer än  som ett

jaha…

i kalendrarna. Jag hade laddat och var nervös för att delvis byta arbetsställe, men när jag gick iväg för att göra det fanns ingen på plats. Det gick liksom inte ens att boka in möten med folk för där fanns just ingen. Nåja, jag hade annat att göra på vanliga stället, där jag ju ska fortsätta jobba 20 procent. Det blev mest en del publicering, uppdatering och diverse fix på såväl webb som intranät. Och det behövs ju också göras.

Lite dumt var det emellertid med dubbelbokningen av två möten samtidigt i slutet av maj. Båda två är väldigt viktiga, så jag vände mig faktiskt till två av cheferna för att få hjälp att prioritera (första gången jag ber om denna hjälp!). Jag vet inte hur det helt blev bestämt, men det lutar åt att jag går introduktionen för nyanställda. Den ges nämligen bara en gång om året. Grejen är att jag inte är så nyanställd längre. Jag har faktiskt jobbat inom ”företaget” sen den 1 september förra året. De två första månaderna jobbade jag visserligen gratis. Jag fick till viss del introduktion, men märker att jag har många luckor så nu blir det introduktionsförmiddagen som prioriteras. Ledningsgruppen får stå tillbaka. Dess ledamöter ska få material att läsa, så jag förser dem nog med jobb ändå. Moahahaahaaaaa…

På lunchen träffade jag fru Chef 2 som hastigast. Hon berättade, snabbt och rappt som vanligt, att hon hade inlett dagen med att vara skitsur, men att hon inte var det längre. Spontant känner jag att det här med att jobba som kommunikatör ofta innebär att man är av eller på vad gäller just ledningsgrupper…

I eftermiddags slank jag ner till nya arbetsplatsen en stund för att höra om den institutionens miljörevision. Jag kan avslöja att mitt företag är mycket duktigt på det här med miljöarbete – och ska så vara! – men att båda ”mina” institutioner har fått mycket beröm. Då känner i alla fall jag mig stolt över att jobba där jag jobbar.

Igår kväll började jag läsa en helt vidunderligt rolig, men samtidigt mycket seriös bok som jag fick i födelsedagspresent av vännen FEM. Den är skriven av Barbara Ehrenreich och heter Gilla läget. Dessutom har den denna underbara undertitel

Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.

Jag har som sagt precis börjat i boken, men jag skrattar och suckar och stönar och njuter – detta medan författaren skriver om bröstcancer.

Hur kan bröstcancer vara roligt?

undrar du säkert. Ja, nu är det ju inte cancern i sig som är rolig utan författarens sätt att opponera sig mot allt det jävla rosa, alla förbannade nallar och det hon kallar

infantiliseringen

av bröstcancerpatienterna.

Noteras bör att Barbara Ehrenreich själv är bröstcancerpatient och att hon skriver med en humor och en ironi som verkligen tilltalar mig. Den som inte pallar humor och ironi kring dödliga sjukdomar bör nog inte läsa boken. Alla ni rekommenderar jag att läsa den – cancer eller inte. Efter mindre än 50 sidor insåg jag att den här lilla boken är nåt i särklass. Nåt i särklass skitbra. Det som fångade mig var den här delen av baksidestexten:

[…] Barbara Ehrenreich ilsknade till när hennes läkare uppmanade henne att se sin cancersjukdom som en gåva. […]

Det påminner mig mycket starkt om ett viss Odjur som efter att ha dragit bort mattan under mina breda 42:or deklarerade att jag en dag skulle tacka för detta…

En bok i särklass, tycker jag efter att ha läst färre än 50 sidor.

I kväll ska jag vässa min egen ironi och glo på sista delen av presentationen av låtarna till årets Eurovision Song Contest samt naturligtvis blogga om eländet bidragen. Märkligt, igår såg jag sista delen av Titanic och även denna gång flödade tårarna – trots att jag inte har PMS… Du som missade den serien missade nånting riktigt bra!

Men innan jag sjunker ner i TV-fåtöljen gissar jag att mamma ringer och så borde jag själv ringa ett eller ett par samtal. Därför börjar jag med att göra en surfrunda bland mina Kickor och Pluttar – se högerspalten!

Read Full Post »

Maestro!

Här i trakterna öppnade för ett tag sen en trio restauranger i en gammal bensinmack. I afton besökte Fästmön och jag den ena av dem, Maestro. Restaurangen är så ny att den ännu inte har hemsida, nåt den borde skynda sig att skaffa!!! Hemsidan är under uppbyggnad!

Vi svängde in efter Annas jobb för att kolla läget och menyn och det såg lovande ut. Vid 16.30-tiden traskade vi sen iväg, efter att ha stärkt oss med lite förrätt.

Förrätten serverades ur den här bunken.

                                                                                                                                                                     Vi klev in i en gästtom lokal där det tidigare varit affär med biltillbehör och andra varor och kassaapparat under bensinmackstiden. Stället var helt omgjort, men hade ändå kvar lite mackstuk som falsk korrugerad plåt på väggarna. Inredningen i övrigt gick i mycket stilfullt svart och limegrönt. Den senare färgen inte nån av mina favoriter, men faktum är att det var riktigt snyggt.

De tre personal som fanns på plats hade ju inte alltför mycket att göra när vi kom, så vi fick raskt våra menyer.

Maestromenyn.

                                                                                                                                                                   De innehöll inte så många rätter, men alldeles lagom för att vi skulle hitta nåt. Bland huvudrätterna var det typ två pastarätter, fyra kötträtter, två fiskrätt samt ett gäng finare pizzor. Man kunde också få sushi. Ingen direkt barnmeny, vilket vi tyckte kändes OK. Hit går man inte med barn utan för att vara vuxen och äta i lugn och ro.

Anna var hungrig efter en arbetsdag.

                                                                                                                                                             Tanken var att vi skulle äta pastaknyten och ostsås hemma, men eftersom jag hade vunnit 2 000 kronor tyckte jag att vi skulle unna oss en godare söndagsmiddag. Eftersom restaurangen ligger på lagom avstånd promenerade vi. Därför kunde vi ta var sin ”vänt-öl” innan maten.

Var sin Corona blev ”vänt-öl”.

                                                                                                                                                        Coronan serverades felaktigt i glas, men jag var besserwissrig nog att tipsa serveringspersonalen om att den serveras med en limeklyfta i flaskan – utan glas. Man dricker alltså direkt ur flaskan. Jag lovade att det är en sommarhit i kvällssolen!

Vinet jag valde hade de inte, men vi tog var sitt glas mycket dyrare – och mycket godare. Ett fylligt tempranillovin med kryddig smak.

Det blev ett tempranillovin.

                                                                                                                                                      Tempranillodruvan ger ett rött vin tegelfärg, men detta vin var uppblandat med cabernet sauvignondruvan, så det gick åt blårött. Mycket gott!

Anna valde fläskfilé med råstekt potatis, jag pasta med kantareller, marinerad kyckling och alldeles utmärkt ost- och senapssås, lite åt pestohållet.

Rigatoni med kantareller och marinerad kyckling.

                                                                                                                                                             Medan vi åt noterade vi läckra detaljer som besticken, som var rundade åt fel håll. Detta blev mycket rätt, för när man la dem ifrån sig åkte de inte ner i den såsiga tallriken. Ursmart design!

Ursmart design på besticken.

                                                                                                                                                                Till dessert valde Anna crème caramèle, medan jag tog en ljuvligt svalkande björnbärscheesecake med bär, grädde och physalis. Cheesecaken var lite smaklös, men med kaffe till slank den ner fint.

Björnbärscheesecaken var lite smaklös.

                                                                                                                                                             Det som drog ner helhetsintrycket var talspråket i menyn, ”våran” – det heter ”vår”. 🙄 Annars var menyerna mycket tydliga med vilka rätter som innehöll gluten och laktos. Suveränt bra!

Suverän meny för den som är överkänslig eller allergisk! Fast det heter inte ”våran”, det heter ”vår”… Usch! 😦

                                                                                                                                                     Personalen var jättetrevlig. Även kocken var ute och pratade mat med oss. Det dök upp flera gäster under kvällen, så vi var inte ensamma. Tyvärr kom ett sällskap på elva personer varav sju barn och bänkade sig slamrande vid bordet bredvid oss. Som tur var skedde detta när vi var på desserten. Ljudnivån blev outhärdlig och minst två av barnen slogs – med bestick och tänder – och en unge var skitsur. Alla barn skrek när de pratade – varför pratar inga barn i normal samtalston utan skriker nu för tiden? – , papporna satt och pratade och kollade fotboll på sina mobiler och mammorna sprang som torra skinn för att tillfredsställa sina telningars önskemål. Nej, fy, det var inte nåt trevligt avslut på middagen. Det här är inte en barnrestaurang.

På hemvägen duggade det lite, vilket var underbart skönt. Anna hade fått så röda rosor på kind och jag var varm, så det var perfekt. Men lite inspirerad blev vi nog av ungjävlarna barnen för vi stannade på ett ställe och pallade äpplen. Inte för att vi var hungriga utan bara för att det var busigt.

En äppelknyckare , fotad på bar gärning!

                                                                                                                                                         Restaurang Maestro kan inte rå för avslutet på vår måltid. Däremot hoppas jag att man snarast skaffar en uppdaterar sin hemsida, skaffar möbeltassar till stolarna, tar hem alla viner som finns i menyn, addar lite smak till björnbärscheesecaken – och rättar korrekturfelet i menyn. Då får Maestro högsta betyg. Nu får restaurangen näst högsta betyg. Och det är inte dåligt, för Tofflan är en kräsen gäst!!!

Read Full Post »

Torsdag – och oj, vad jag inte borde sitta här och skriva…

Inte borde jag sitta här och knacka ner ord nu! Eller lyssna på det stackars barnet som har skrikit rakt ut i säkert en kvart utan att bli tröstat. Man kan ju inte låta bli att undra lite… Pratade just med en bekant igår om att barnet ifråga ju aldrig får lämna sin inhägnad. Man undrar lite över stimulansen då, samtidigt som skriken blir mer förståeliga. Jag läser just nu en bok, en bok som jag inte gillar därför att jag tycker att den består av fragment och inte är den roman den utger sig för att vara. Hur som helst, i den förekommer en flick-apa som sitter i bur och studeras av en vetenskapsman. Jag får vissa associationer…

Apa i bur som inte ser så glad ut…

                                                                                                                                                                     Jag har jordens strykhög att ta tag i. En tredjedel av högen ska sedan vikas och nedläggas i Ö&B-stinky väska på hjul. Stor mening med att stryka då… Ja ja, i värsta fall finns det kanske nåt järn på hotellet. Fästmöns väska var knökfull, ännu fullare än när hon skulle till Berlin i fem dar. Vi ska vara borta tre… Men vad gör man när väderprognoserna är fram och tillbaka – sol, regn, sol, regn. En klok kvinna packar då kläder för alla sorters väder, oder was?!

Inget skojsigt har vi packat för paraden heller, men jag tänker att man alltid kan köpa nåt skit grejs som är lite färgglatt. Anna hade velat ha sin boa, jag själv har ju mina huvudvippor, men de känns mest bängliga att försöka trycka ner i nån väska. Ja, jag erkänner! Jag har en ryggsäck också. Två väskor för tre dar, slå det om du kan!

Så här färggranna var vi på Pride 2009. Bilden togs av en människa som strax efterpå blev skitsur på mig. Men den är bra, bilden. Människan har jag dumpat. Energitjuvar har inget att hämta hos mig längre. 

                                                                                                                                                               Ja, jag har verkligen inte tid att sitta här och skriva, som sagt… Soporna måste knytas ihop och bäras ut, jag måste in i duschen och få till nån annan frisyr än raggarfrillan jag har just nu (vi ska liksom inte på American Car Show utan på Pride…) och så måste jag äta nånting. Anna och jag ska ses på centralen, hon åker direkt från jobbet medan jag åker lite tidigare hemifrån och köper biljetter. Vi beräknas anlända vid 17-tiden om allt går enligt planerna. Och med SJ kan man ju inte riktigt räkna med att det gör det… Förhoppningsvis blir vi inte avkastade heller, för vi talar svenska, är blonda och ska ha biljetter. Vår storasyster är inte på toaletten. (GAH, jag blir så arg när jag tänker på det stackars avslängda barnet!!!)

Kaffet i muggen är slut, ett skäl att resa sig härifrån och hämta nytt samt sätta lite fart. Men jag måste nog ta en liten runda och kolla vad en del andra har (haft) för sig innan jag blir seriös.

För övrigt kan jag meddela att cyklo-f inte verkar ha minsta effekt på mig. En stor besvikelse, förstås. Gissar att jag får propp igen i stället, det vore ju toppen! 👿

Read Full Post »